Total solförmörkelse den 30 juni 1954

På Uddevallabloggen den 30 juni 2014 ställdes frågan om läsarna kom ihåg solförmörkelsen den 30 juni 1954, likaså uppmärksammades händelsen på Facebook/Bohusläns museum. På Facebook/DigitaltMuseum ställdes samma fråga den 1 juli 2014. Berättelserna på dessa sociala medier kommer här:

I dag uppmärksammar Bohusläns museum påpassligt på sin Facebooksida att det är på dagen 60 år sedan den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954.
Inför förmörkelsen såldes sådana här skyddsglasögon som man använde för att titta på solen medan den förmörkades. Skyddsglasögonen på bilden kan mycket väl vara dem som jag skänkte till museet för flera år sedan. Jag gissar att det fortfarande finns sådana bevarade på en del håll.
Själv skulle jag snart fylla nio år och befann mig i Dals-Ed då förmörkelsen inträffade. Vad gjorde en nioåring i Dals-Ed just då? Jo jag var med en barndomskamrat och hans pappa, som levererade margarin till speceriaffärerna i Dalsland. En gul margarinbil åkte vi i och stannade då förmörkelsen skulle inträffa på ett torg och klev ur bilen.
Det var förstås en märklig upplevelse när allt plötsligt blev svart som på natten och fåglarna tystnade att sjunga. Ja det blev faktiskt ännu mörkare än en vanlig natt då gatubelysningen i Dals-Ed inte tändes för den korta stund som förmörkelsen varade.

Det låg en handelsträdgård på Elseberg [Uddevalla]. Det stod en bur med kaniner där. Kaninerna lade öronen längs med huvudet och tryckte sig ner mot burgolvet. Allmänt kuslig stämning. Jag minns från äventyrsböcker jag läst hur man kunnat förutsäga händelsen inför bestörta naturmänniskor och på så sätt räddat sig och blivit bykungar på köpet!

Jag minns att jag körde slåttermaskin. Spände ifrån hästen samt gick hem och tittade på solen genom ett svetsglas. Såg också att höns och kalkoner gick in för kvällen. Det var inte helmörkt men skymning.

Minns också denna underliga dag. Vi var ett gäng grabbar från Linneby/Skolgatan som gick upp på toppen av Kålgårdsberget [Uddevalla]. En av oss hade glasögon vi andra hade sotat glas, men mörkt blev det i alla fall.
Jag minns den 30 juni 1954 mycket väl.

Vi tillbringade som vanligt sommaren vid Svälte kile och väderleksförutsättningarna för den delen av Bohuslän var inte dom bästa för att uppleva solförmörkelsen på riktigt, eftersom det skulle bli mulet. Men på småländska höglandet skulle det bli vackert och klart. Pappa bestämde därför att vi skulle ta en biltur dit. Mamma, som hade åkt på en förkylning och som dessutom inte var så speciellt intresserad av astronomiska fenomen, bestämde sig för att stanna hemma, men min syster och jag lastades in i vår Vauxhall och sedan bar det iväg med Jönköping som första mål.
Efter dom 20 milen till Jönköping och sedan ytterligare kanske fem upp på småländska höglandet stannade vi för att invänta solförmörkelsen. Och den kom precis som man hade förutsagt. Det blev mörkare och mörkare innan det började ljusna igen. Men det fanns ett litet problem. Redan på den tiden hade vädergubbarna (jag tror inte det fanns några kvinnliga meteorologer då) svårt att ge exakta prognoser, så att en stor del av småländska höglandet var täckt av ett tjockt molntäcke. Tablå!
Upplevelsen blev ju inte direkt bättre av att när vi kommer hem, berättar mamma att det hade varit jättefint och klart väder så hon hade sett en perfekt solförmörkelse. Dessutom fick jag nackspärr eftersom jag hade suttit i drag i bilen. Nackspärren satt i flera veckor.
Så nog minns jag den 30 juni 1954!

Jag befann mig hos bekanta som hade en bondgård utanför Frändefors. Jag säger som Lasse T jag märkte inte att det blev helt mörkt men det skymde kraftigt. Det som jag minns bäst var att hönsen gick in från hönsgården och hoppade upp på sina pinnar. De trodde det var kvällen.

Jag har fortfarande kvar precis sådana "plastglasögon" i någon låda här hemma i Solna. Min familj var på semester i Kungsviken på Orust när denna fantastiska händelse inträffade. Minns att det pirrade i magen på mig när det blev allt mörkare och mörkare och mörkare och till sist "nattsvart" och alldeles dödstyst en kortare stund. Till och med skrattmåsarna i Kungsvikens kile tystnade!
Jag var 12 år den sommaren, fyllde 13 i november.

Jo, jag minns också denna händelse. Jag var åtta år.
Familjen var i Näsåker hos släktingarna på semestern.
Vi hade inga glasögon men försökte sota några glasbitar att titta igenom. Däremot minns jag inte att det blev helt mörkt utan bara skymde. Kan det ha varit skillnad beroende på det geografiska läget (Ångermanland)?

Det stämmer om man tittar på grafen på länken.
http://www.astroinfo.se/articles/4/1954-06-30-senaste-totala-solfoermoerkelsen-i-sverige

Min kära sambo - Lena - föddes samtidigt
Jag citerar hennes pappa - infödd Gravarne-bo:
"Ente nog me´ att det var ett helsike me´ å få tag på taxi...
Sola försvann åg...."

Ja, särskilt det faktum att alla fåglar tystnade.
Jag minns det mycket väl - var i Kungsviken på Orust när fåglarna tystnade!

Jag kommer ihåg just denna solförmörkelse och förmaningen att inte titta på den utan de speciella mörka glasögonen. Hade man inte dessa fick man hålla tillgodo med en sotad glasbit istället.

Mitt första minne! Jag var knappt tre år. Familjen höll på med höskörd på ett fält på Tunhemsslätten [mellan Trollhättan och Vänersborg]. Sakta mörknade det, arbetet avstannade, allt var tyst, så blev det ljusare igen och arbetet återupptogs.

Sommarjobbade på ASEA i hemstaden Ludvika denna sommar. Vi fick alla gå ut och skåda solförmörkelsen. Vi hade svärtat glasbitar att se genom mot solen. En äldre kamrat lurade mig att använda den svärtade sidan mot ögonen. Upptäckte inte mina svarta ringar runt ögonen förrän i omklädningsrummet kl. 16. Pinsamt!!!
Ja det gör jag. Spännande stod på vägen utanför affären på Bleket [Uddevalla].

Minns mycket väl att det blev mörkt och tyst även på Kapelle [Uddevalla].

Knappast jag minns det, föddes det året. Kommer däremot ihåg en partiell förmörkelse på 60-talet. Farsan hade med sig glas från en svetsskärm som vi fick titta igenom. Blev mörkt och fåglarna tystnade.

Livrädd för att bli blind om man kikade mot solen utan ”tittglasen”.

Jodå, jag minns. Särskilt de sotade glasbitarna. Spännande mörker för en 7-åring.

Jag minns det också, men mest för de sotade glasens skull.
Har kvar "glasögonen" Minns att det blev dunkelt och fåglarna tystnade, lite skrämmande var det för en då varande 6-åring.

Nä, men morsan har pratat om den.

Kommer ihåg solförmörkelsen! Jag var 7 år och befann mig i Råggärd i Dalsland. Satt i en stor låda ihop med en kamrat. Hennes bror sotade glasögon till oss. Ett fint minne.

På denna länk direktrapporterades det från ett antal platser i Sverige. Sydkoster och Stora Karlö var lyckligt lottade. Där var det glipor i molntäcket.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602...

Husker den solformørkelsen godt! Vi var på hytte i Telemark, fuglene sluttet å synge før det ble helt mørkt. Det tok en stund etter den totale formørkelsen før de begynte å synge igjen. Magisk!

Den husker jeg godt....jeg syns det var nifst....det ble så stille og mørkt.

Den dagen tittade vi upp på solen med pappglasögon med mörka plastglas vid sjön Freden i Västmanland, och sen sprang vi till sjön och badade.

Då va eg på speidarleir på Valen, Sunhordland.

Collapse text