Ritning

AB Sverre illustrerar på ett tydligt sätt den "okända" båtvarvskrisen i Sverige tillsammans med Holms Yachtvarv. De flesta tror nog att det var först genom den industriella plastbåtstillvekningen som fick träbåtsvarven på fall, så var det knappast. Plastbåtsindustrin slog mot en näring som redan gått ner för räkning och mer än halverats. Det hela började egentligen tidigt. 1930-talet hade varit mycket fördelaktigt både för beställare och båtvarv, fler utövare, goda tider och många varv som hade fullt upp. Det var här som AB Sverre i n l e d d e sin produktion av småbåtar!
Till och med under kriget gick det rätt bra för många varv, problemen började under efterkrigstiden, då brist på material och ökade skatter och lönekostnader snabbt drev upp båtpriserna. En ökande konkurrens om köparna var säkert bidragande, utlandsresor började efterfrågas efter de tidigare stänga gränserna. Bilförsäljningen ökade efter att bensin ransoneringen släppts. Sommarstugor blev populära över hela Sverige o.s.v. 1941 hade AB Sverre varit Sveriges största båtvarv enligt Sven Salén i Till Rors. På 30-talet var det Holms Yachtvarv. Redan 1953 tvingades AB Sverre upphöra med båttillverkning förutom modeller. 1957 hade Holms tvingats upphöra.
Åtskilliga kommentarer i facktidningar som Seglarbladet och Till Rors vittnar om varvens svårigheter redan 1951.Varschefen på Arendals båtvarv: "Det verkar som industrin bara gör en sorts skruv och den får man ta. Virke finns ju, men det är dyrt" I Göteborgsområdet fanns det på 1930-talet runt 20 båtvarv i omedelbara närområdet. Under 1950-talet försvann samtliga utom 3-4 varv som höll ut in på 1960-talet. Några kunde drivas vidare som servicevarv utan nytillverkning. För Göteborgs del betydde konkurrensen från Orustvarven mycket. Här var båtpriserna lägre genom brist på alternativa arbeten, bara låglönearbeten fanns lokalt. Dessutom var kvaliteten högre genom lägre personalomsättning vilket gav större yrkesskicklighet.
På Orust kunde till och med en ökning av småbåtsproduktionen ske genom en del nya varv. En Orustarbetare hade drygt 5 kronor/ tim medan lönen låg på drygt 7 kronor i Göteborg. AB Sverre hörde till de varv med hög personalomsättning vilket drabbade kvaliteten. Sven Salén beställde här 40 Folkbåtar omkring dec. 1941 eller jan 1942, strax därpå ytterligare några båtar. Det visade sig senare att en båt hade så allvarliga brister att den måste kasseras, andra hade allvarliga fel. Det är anmärkningsvärt då detaljerna var serieproducerade. Man ställde för Folkbåten stora förhoppningar kring industriell serieproduktion och att kvaliteten skulle bli högre, vilket naturligtvis inte omfattade själva hopfogandet av skrovet men väl delarna. Det visade sig vara falska förhoppningar. På liknande sätt som serietillverkade småhus, kräver småbåtstillverkning noggranhet vid utförandet. Sammanfattar man, stod träbåtsnäringen inför en tydling strukturomvandling i ett nytt samhälle där det stora flertalet varv inte kunde finna nya nischer som export och annat inför oundviklig nedläggelse, som i de flesta fall inträffade redan före plastbåtsindustrins inledning. Det avgörande problemet var timlönen som steg oerhört, dels för att arbetare äntligen fick rimligt betalt och kraftigt höjda skatter. Arbetsintensiva större träbåtar drabbades särskilt, bilindustrin kunde rationalisera ikapp prisökningarna, vilket inte var möjligt vid träbåtstillverkning. Prisutvecklingen för Folkbåten visar tydligt hur snabbt det gick: 1942 kostade båten lite drygt 3000 kronor. Några år in på femtiotalet 10000 kronor. 1958 hela 17000 kronor utan segel.