Docka som togs med på flykt från Nargö, Estland till Sverige år 1944.

Created with Sketch.

Polen under andra världskriget

220px|303 220px|"Polen" Enigma Polen har under flera sekler drabbats av territoriella delningar på grund av statens läge mellan angränsande mäktiga stater. Polen utsattes vid slutet på 1930-talet för påtryckningar från Tyskland för att överlämna den polska korridoren, en smal landremsa mellan tyska Östpommern och tyska Ostpreussen som gav Polen tillgång till Östersjön. Polen avvisade kravet 1938 och ingick försvarsallians med Storbritannien och Frankrike. Samtidigt, den 23 augusti 1939, ingick Tyskland och Sovjetunionen en icke-aggressionspakt (Molotov-Ribbentroppakten) och delade upp Östeuropa mellan varandra. Den 1 september invaderades Polen av Tyskland västerifrån och den 17 september 1939 anföll de sovjetiska trupperna de östra provinserna, när det polska försvaret hade blivit praktiskt taget utslaget. Den polska regeringen och ett stort antal militärer lämnade landet genom Ungern och Rumänien och de polska militärerna kom till Frankrike och Storbritannien, där de deltog först i Frankrikes försvar och därefter i olika slag på västfronten. Den polska civilbefolkningen blev utsatt för svår förföljelse av både den tyska och den sovjetiska sidan med massmord och deporteringar till läger. När Tyskland anföll Sovjet fick ett stort antal polska krigsfångar och deporterade civila amnesti och fick utvandra över Persien, Irak, Palestina och Nordafrika för att sättas in i offensiven mot Italien. Under hela kriget i Polen opererade motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten, det var en av de starkaste motståndsrörelserna i det ockuperade Europa. Motståndet kulminerade i ett antal uppror, bland annat upproret i Warszawas getto och Warszawaupproret. Efter kriget blev Polen en sovjetisk satellitstat och blev fritt först efter kommunismens sammanbrott i Polen den 29 december 1989. Bakgrund och det politiska speletJ.Lukowski H.Zawadzki A Concise History of Poland s.251-254 Efter första världskriget återfick Polen sin självständighet - landet hade i slutet av 1700-talet styckats upp mellan Österrike, Ryssland och Preussen. I freden fick Polen tillgång till Östersjön genom en smal landremsa mellan Pommerellen och Ostpreussen (den polska korridoren).

Stridsvagnar under andra världskriget

Denna artikel behandlar stridsvagnarnas historia under andra världskriget. Sammanfattning Under andra världskriget genomgick stridsvagnen en mycket snabb och dramatisk utveckling, till stor del ledd av Tyskland och Sovjetunionen. De tidiga tyska stridsvagnarna var tekniskt underlägsna många av de som användes av deras motståndare vad gällde pansar och eldkraft. Det var i den taktiska användningen av stridsvagnarna som den tyska krigsmakten kom att dominera slagfälten under krigets första år. Den tyska doktrinen byggde på samverkan mellan olika truppslag med motoriserat infanteri och flygunderstöd. Denna taktik kom efter anfallet mot Polen att döpas till Blixtkrig. Denna "blixtkrigföring" nådde oväntade framgångar under genomförandet av Fall Gelb på västfronten. Doktrinen krävde att tyskarna utrustade sina stridsvagnar med radio, vilket gav dem ett övertag vad gällde ledning och samverkan. Däremot saknade så gott som alla franska lätta stridsvagnar radio. Detta berodde på att den franska doktrinen byggde på en långsammare och mer statisk krigföring med förutbestämda förflyttningar. Detta krävde färre radiostationer på alla nivåer. I allmänhet utklassade de franska stridsvagnarna de tyska 1940, både avseende beväpning och pansar, men den franska doktrinens brister i ledning och samverkan gjorde att dessa fördelar spelade en mindre roll för fälttågets slutliga resultat. Precis som under första världskriget experimenterades det med stridsvagnarnas storlek. Bland de tyngsta vagnarna fanns USA:s T-28 på 95 ton (egentligen en pansarvärnskanonvagn) och den tyska Panzer VIII Maus som vägde hela 188 ton. Båda dessa tillverkades bara i två exemplar vardera och ingen av dem såg strid. Trenden gick dock mot allt tyngre stridsvagnar allt eftersom kriget fortskred. 1939 hade de flesta vagnar en pansartjocklek på 30 mm eller mindre och kanoner med en maximal kaliber på mellan 37 och 47 mm. En medeltung stridsvagn vägde 1939 omkring 20 ton. 1945 hade en genomsnittlig medeltung stridsvagn en pansartjocklek på 100 mm, kanon med en kaliber mellan 75 och 85 mm och vägde 30-45 ton. Lätta stridsvagnar, som dominerade i början av kriget, förlorade alltmer i betydelse och användes endast för begränsade uppgifter vid krigsslutet. Torn var redan innan andra världskriget vanliga men inte allmänt förekommande på stridsvagnar. Under kriget kom de emellertid att anses vara väsentliga för en framgångsrik stridsvagn. Det blev allmänt vedertaget att för att kunna bekämpa bepansrade mål måste en stridsvagnskanon vara så stor och kraftfull som möjligt vilket ledde till att stridsvagnar försågs med en kraftig huvudkanon med ett skottfält på 360 grader. Genom att kanonen placerades i ett torn blev det även möjligt för stridsvagnen att skjuta från bakom skydd medan kanoner placerade direkt i stridsvagnskroppen medförde att en större del av vagnen måste exponeras för fientlig eld. Stridsvagnar med flera torn och kanoner, som den sovjetiska T-35, franska Char B, amerikanska M3 Lee och brittiska Cruiser Mk 1, blev allt mindre vanliga under krigets gång. Erfarenheten kom att visa att en stridsvagnsbesättning inte effektivt kunde kontrollera eldgivningen från flera olika vapen samtidigt. Dessutom gjorde nya kanoner med multipla användningsområden att behovet av flera olika typer av kanoner försvann. De flesta stridsvagnar behöll en kulspruta monterad i kroppen och en eller flera kulsprutor i tornet för att skydda vagnen från infanteri.

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to