Lindholmens varv i Göteborg.

Bilden visar skrovet av pansarskepp Dristigheten framifrån som ligger förtöjd vid en kaj på Lindholmens varv på vintertid. På kajen syns några varvsarbetare.

Created with Sketch.

Lindholmens varv

Reklamkort för Lindholmens varv från sekelskiftet 1900. Lindholmens varv, tidigare varvsindustri vid Göta älv på Hisingen i Göteborg. Namnet Lindholmen kom av den lindbevuxna ö som ända fram till 1855 var skild från fastlandet, och är känt sedan 1333 efter den kungsladugård, Lindholmen, som låg på det närliggande Slottsberget. Historia Varvet avbildat på litografi i Sveriges industriella etablissementer (1875). Det bolag som ägde Lindholmens säteri gick i konkurs 1844 och ropades in på exekutiv auktion för Handelsaktiebolaget Mattsson & Braunes räkning. Huvudparten, 31/32-delar av egendomen, överläts nästan genast till två storbönder, som fortsatte att där bedriva jordbruk. På den del som Mattsson & Braunes behöll, växte Lindholmens varv upp. Enligt köpekontraktet fanns där "en lastageplats (...) en lastagebrygga med upphalningsbädd av bjälkar för fartygsreparation (...) 2:ne hamnar med 2:ne duc d'alber i vardera..." Mattssons dotter, Sofia Mattsson, hade den 4 december 1843 gift sig med grosshandlaren Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889). Familjen Tranchell hade sjöfartsintressen och de insåg att en pågående statlig utredning rörande "tillsyn af segelleden mellan Venern och hafvet samt om sättet för hamnanläggning i Göteborg" skulle innebära uppmuddring av Norra Älvstranden och därmed förbättra möjligheterna för en varvsrörelse. Rättsliga strider utbröt, där ägarna till de torrlagda vassarna krävde skadestånd. Inte förrän den 4 juni 1858 föll slutlig dom i målet. Men detta hade inte påverkat Tranchell, som då redan sträckte kölen till sitt 86:e nybygge, järnångaren F H af Chapman om 57,5 läster. Allt detta skedde i nära samarbete med den tekniske chefen för den 1839 tillsatta direktionen "Kungl. Direktionen öfver Göteborgs Hamn & Elfarbeten", kaptenen O. Åquist. Efter diskussioner huruvida man skulle bygga trä- eller järnfartyg bestämde sig Tranchell för det senare, och sedan han i England köpt erforderliga maskiner, började han 1850 anläggningsarbetena på ett skeppsvarv för järnfartyg. På den första stapelbädden byggdes det första fartyget briggen Aurora som sjösattes 1848. År 1852 byggdes anläggningen ut med en mekanisk verkstad för ångfartyg, samt även en kostsam slip för sjösättning och upphalning av fartyg. Den traditionella kölhalningen som tillämpades för segelfartyg var direkt olämplig för ångbåtar. Tranchell beslöt att den första järnångaren – med namnet Gustaf II Adolf – skulle byggas. Kölen kunde sträckas vid årsskiftet 1852 och sjösättningen ägde rum den 13 december 1854. Ett separat bolag hade bildats för fartyget, med både svenska och tyska intressenter. Första provturen skedde den 18 april 1855. Fartyget var den största ångaren som byggts och ansågs vara den elegantaste.Svenska varv : världsledande, Gunnar Hedin, Tre Böcker, Göteborg 1995 s 29

Dristigheten (1900)

Dristigheten, officiellt HM Pansarbåt Dristigheten, var en pansarbåt som tillhörde den svenska marinen. Hon var en vidareutveckling av Oden-klassens pansarskepp och skilde sig främst från den klassen genom sitt kraftigare sekundärartilleri. Huvudbetyckningen utgjordes ursprungligen av två 21 cm kanoner och sekundärbestyckningen av åtta 15,2 cm kanoner. Dristigheten byggdes vid Lindholmens varv i Göteborg och sjösattes den 28 april 1900. Den 5 september 1901 levererades fartyget som pansarskepp till marinen, och år 1927 beslutade man att bygga om henne till flygdepåfartyg varpå hela bestyckningen byttes ut och ny utrustning tillkom. Dristigheten utrangerades den 13 juni 1947 och användes därefter som målfartyg vid skjutövningar och sprängförsök, innan hon år 1961 såldes för skrotning i Göteborg. Bakgrund I slutet av 1800-talet gick den tekniska utvecklingen mycket fort framåt, och trots att det första fartyget i Oden-klassen ännu ännu inte hade levererats fick Marinförvaltningen hösten 1896 i uppdrag att ta fram ritningar till en ny pansarbåt av samma typ. Året därpå lämnades så ett förslag på ett fartyg som var likt Oden-klassen, dock med flera förbättringar. Två företag, Motala Verkstads Nya Aktiebolag och Lindholmens Verkstads Aktiebolag, fick gemensamt uppdraget att bygga fartyget, och kölen sträcktes på Lindholmen i Göteborg den 6 februari 1899. Till skillnad från tidigare pansarbåtar, som fått namn efter varelser i den nordiska mytologin, namngavs Dristigheten efter linjeskeppet med samma namn från Gustav III:s regeringstid. Utformning Dristigheten var 89 meter lång, 14,77 meter bred och hade ett djupgående på 4,92 meter. Standarddeplacementet var 3 200 ton och det maximala deplacementet uppgick till 3 600 ton. Pansaret var av en ny ythärdad typ som hade bättre skyddande förmåga, varför man kunde minska tjockleken och bepansra en större del av fartyget utan att öka vikten. Pansartjockleken i sidorna var 200 mm och pansardäckets tjocklek var 25 mm. Maskineri Framdrivningsmaskineriet utgjordes av kolvångmaskiner och ångpannor. Pannorna var åtta till antalet och var uppställda i två eldrum. Den största nyheten hos dessa var att de var vattenrörspannor, till skillnad från tidigare pansarbåtar som haft eldrörspannor. Ångan från pannorna levererades till två stycken trecylindriga trippelexpansions ångmaskiner som tillsammans avgav en effekt på 5 400 indikerade hästkrafter. Maskinerna var kopplade till var sin propeller via var sin axel.

Dristigheten (1785)

Dristigheten var ett linjeskepp i svenska flottan. Hon var det åttonde av tio snarlika linjeskepp i Kronprins Gustaf Adolf-klass, som hon bildade tillsammans med Kronprins Gustaf Adolf, Fäderneslandet, Ömheten, Rättvisan, Dygden, Äran, Försiktigheten, Manligheten och Tapperheten. Hennes bestyckning utgjordes av 64 kanoner placerade på två batteridäck. Dristigheten byggdes på Karlskrona örlogsvarv efter ritningar av Fredrik Henric af Chapman och sjösattes den 9 juli 1785. Senare samma år levererades hon till flottan. Dristigheten kom att delta med utmärkelse i Gustav III:s ryska krig 1788-90. År 1806 genomgick hon en betydande ombyggnad då antalet kanoner ökades till 74. Dristigheten utrangerades 1867 och användes därefter som målfartyg vid olika sprängförsök. Utformning Dristigheten var 49,58 meter lång. 13,66 meter bred och hade ett djupgående på 5,94 meter. Hon var försedd med två batteridäck om sammanlagt 64 kanoner. Besättningen uppgick till 567 man. Historia Dristigheten deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig, 1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten Johan Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, vid anfallet på ryska flottan i sjöslaget vid Reval den 13 maj, under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men framförallt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 då hon ledde de svenska skeppens utbrytning genom den kringliggande ryska flottans avspärrning. Vid alla dessa tillfällen hade Dristigheten lägst nummer inom flottan och fick därmed segla främst i slaglinjen, men tätt bakom henne kom Tapperheten. Hon genomgick en övergripande restauration 1806 och gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon deltog i Finska kriget 1808-1809, samt i aktioner mot Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856 förändrades hon till ett sjukskepp och varade så tills hon utrangerades 1867 som det äldsta överlevande bland sina systerfartyg. Hennes 90-åriga skrov användes därpå vid olika sprängningsförsök med undervattensminor.

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

You have unsaved changes.

Are you sure you want to leave this page?

Share to