Medföljande text: "Malmöns fiskläge omkr. 1910-talet".

Stenhuggarminnen på Malmön.

Stenhuggeriets storhetstid varade under mindre än etthundra år. Den startade i mitten av 1800-talet och pågick fram till mitten av 1900-talet. Det är resultatet av dessa år vi ser överallt i norra Bohuslän. Hundratals berg förvandlades till kalops eller, om man så vill, kubistiska konstverk.

Bohusgranit finns i slussarna i Trollhättan och i motorvägarna i Tyskland. Runt triumfbågen i Paris och runt Sergels torg i Stockholm. "Kajerna är lagda med sten från Bohuslän" heter det i en Taube-visa som handlar om hamnen i Buenos Aires. Det stämmer, men det gäller också kajerna i Rio och Havanna.

Men det var på Bohus Malmön det började. Carl August Kullberg, köpman från Uddevalla, startade stenhuggeri i liten skala 1842. Ända fram till sekelskiftet var brotten små. Ett par, tre stenhuggare gjorde allt själva. De letade upp ett "grant berg" och menade då inte ett vackert, utan ett lätthugget. Sprängde, kilade och putsade gjorde de själva. Ett enkelt vindskydd gav lite lä vid putstunnan, då vintervinden pinade. Att arbeta i det fria var samtidigt en livsförsäkring. Stendammet blåste bort. Att stå inomhus var livsfarligt. Stendammslunga, silikos, var det samma som en för tidig död.

Under pionjärtiden var det dessutom ofta stenhuggarna själva som forslade ner stenen från berget. I sämsta fall spände de sig själva framför "stenbjörnen", en vagn med stockar som hjul. I bästa fall hade de en häst, oftast en stark och seg ardenner eller en fjording.

De våldsamma brottytor vi ser idag på Bohus Malmön är minnen från de första decennierna av 1900-talet. Det var stenhuggeriernas storhetstid, och efterfrågan på bohussten var stor från hela världen. De gamla kullerstensgatorna bröts upp och knott, smågatsten från Bohuslän, blev ny beläggning. Den passade bättre till bilarnas luftfyllda däck. Mr Dunlop, han med däcken, gjorde sin uppfinning 1888.

Men de stora brotten krävde mer avancerad utrustning. På Bohus Malmön anlades decauvillebanor för att förenkla transporterna. Spår drogs fram överallt för tippbara kärror.

En skicklig stenhuggare kunde hugga ettusen knott på en dag. Det blir ungefär två i minuten. Arbetstiden varade från sju på morgonen till åtta på kvällen.

År 1929 var produktionen som störst i Bohuslän. En sista storhetstid kom då Hitler och hans arkitekt Albert Speer beställde bohusgranit till segermonumentet, autostrader och paradgator.

Beställningen till segermonumentet hann inte effektueras och så småningom kom en del av den beryktade Hitlerstenen att ingå i ett monument, rest över judarnas kamp i Warzawas ghetto.

Idag bryts knappast någon granit i Bohuslän, vid sidan av Ävja och på Bohus Malmön mals lite sten till makadam. Ibland står en ensam stenhuggare i sitt vindskydd och hugger trädgårdssten till en beställare. Men annars är det tyst.

Den som vill se stenhuggararbeten från Bohuslän av högsta klass och inte vill åka till Buenos Aires, Paris eller Stockholm kan gå till Bohus Malmöns kyrkogård. Där ligger stenhuggare av gamla stammen begravda under granithällar slipade till genomskinlighet. Källa: "Möte med Bohuslän sid. 129-132" av Erling och Edvard Matz.

Accession

Fotografering: 1908