Fo133699

Bogsering till och från platsen för regattan hade på 50- och 60-talets inledning utvecklats till en kulturtradition i kulturtraditionen. Detta var givetvis före jollarna. Finnjollar och Snipe fanns förstås, men det var mer sällsynt att dessa transporterades på trailer, några sjösättningsramper fanns dessutom bara sällsynt, åtminstone mellan Långedrag och Särö, juniorkappseglingens mecca under dessa år.
Det fanns två former av bogsering, dels den i förväg planerade, exempelvis mellan de vikar som låg längst ifrån varandra, där motorbåtsfärden kunde ta två timmar drygt, och seglad tid avsevärt längre. Blev det riktigt svag vind kunde det hända att man inte hann fram ens till närliggande platser och då viftade man med en tamp till förbipasserade motorbåtar som i 9 fall av 10 kom till undsättning. Det kunde samlas fler båtar på släp under bogseringen. Det handlade främst Stjärnbåtar som på bilden samt 10-jullar (10kvm. Långedragsjullar) som vid denna tid var nästan lika vanliga som Stjärnbåtar, samt den allra största klassen: GKSS-ekor som kunde förekomma i väldiga antal från 25-30 vid vardagarnas juniorseglingar till 60-100 vid större regattor. De bogserande motorbåtarna kunde vara snipor eller passbåtar som i vissa fall hade ansenliga inombordsmotor där farten inte sattes ner i större utsträckning trots kanske sex eller åtta Stjärnbåtar på släp. Så snabbt som på bilden gick det dock sällan, det ser ut att vara en någon kortare snabbutryckning till startplatsen.
Som regel seglade man dessa sträckor utan bogsering, det blev många timmar på vattnet, ibland upp till 12 timmar med kappseglingen inräknad. Det var givet att detta gav de unga seglarna stor rutin, att klara sig på egen hand, inga föräldrar, inga ledare, bara ett smörgåspaket hemifrån. Skörden blev rik när dessa seglare kommit i vuxen ålder. 1969 var Sverige världens främsta seglarnation i de internationella bankappseglingsklasserna för USA och England.