Pansarbandvagn 302

Pbv 302

Redan när pbv 301 konstruerades var man på det klara med att den var ett provisorium med många svagheter. Den var inte särskilt snabb, trång, det gick inte att medföra särskilt mycket materiel och den kunde inte flyta. Dessutom räckte inte antalet till, det tillverkades bara 220 av 3 olika versioner. Vi hade då 6 pansarbrigader med drygt 100 pbv i varje planerat och pansarbataljon i Boden så det måste fram ytterligare vagnar.

Det förekom under de första åren på 60-talet diverse försök med M 113, som kunde köpas över disk. Den hade många av de egenskaper man ville ha, men det föll på att den var en "stridsfältstaxi", vi ville kunna slåss från vagnen och den ombyggnaden av personalutrymmet gick inte att genomföra utan stora svårigheter. Vidare var beväpningen bara en 12,7 mm ksp, där skytten stod upp och var helt oskyddad.

Uppgiften gick till Hägglunds, som byggt om strv m/41 till pbv 301, att ta fram en ny pansarbandvagn. Mycket av den nya vagnen var påverkat av M 113, hela bandaggregatet och styrsystemet var i stort sett lika. På sidorna var gummiduk över bandet på samma sätt som M 113 för att förbättra drivningen vid flytning. Likaså försågs den med en ramp baktill för avsittning av pskgrp. Som vapen valdes 20 mm automatkanon m/47, som ärvdes från flygvapnet där den funnits i

J 29 "Flygande tunnan". Sgr var bandmatade i 135 skotts band och pprj i 10 skotts magasin. Den byggdes in i ett torn, som senare exporterats till Norge och Schweiz och där finns M 113 med samma torn som pbv 302.

Två olika prototyper byggdes. De skilde sig främst åt i växellådan, den ena hade den nuvarande växellådan. Den andra hade en 6-växlad med hög-, låg-, och backslag, således 12 framåt och 6 bakåtväxlar. De flesta förarna på den vagnen hoppade över åtminstone varannan växel för motorn var stark.

Det skedde många försök vad avsåg både körning och strid. Det har berättats att åtminstone den ena vagnen kördes flera tusen mil på landsväg och i terräng för att testa den ordentligt. Vid stridsförsöken kom man efter ett slag fram till att avsittning genom den enda bakdörren i rampen gick snabbare än att fälla rampen, så bort med den och in med två stora dörrar enligt det nuvarande utseendet.

Under våren 1966 skedde första kursen för utbildningsbefäl på PS med de första nylevererade serievagnarna, som kom utan torn för det var ännu inte färdigt. Skjututbildningen ägde rum på de båda prototyperna. Under kursen provade eleverna också M 113 körmässigt en kortare sträcka och den var i stort sett lika med 302, det fanns dock bara gaspedal för föraren, styrning och bromsning skedde med spakarna och den hade automatlåda.

Vagnen var bra, framkomligheten utmärkt och man åkte långt på full tank. Det blev att lägga om gamla vanor från bensinvagnar där vi tankade varje dag efter genomförda övningar till kanske en gång i månaden, för det saknades c:a 40-50 liter efter en veckas utbildning. Barnsjukdomar förekom som alltid med något nytt. Trots att FÖS personal misshandlat prototyperna ordentligt så måste alla serievagnar förstärkas i pendelarmslagringarna efter bara 100 mil. FÖS personal kunde inte köra som nyinryckta soldater, även när de körde hårt så körde de rätt för om man gör fel "får man stryk" av vagnen. De främre bärhjulens översida lutade betänkligt inåt vagnen.

De ursprungliga stänkskärmarna av 1 mm aluminiumplåt försvann kvickt, sen körde vi något år helt utan innan de nuvarande infördes. Det var spännande att köra så på väg, padsen lossade ibland och kastades 25-50 m upp i luften och sen ner på vägen. Det var inte bra att ha civila bilar för nära bakom, för padsen väger en del och orsakar ett ordentligt stenskott när den landar. Vagnarna var ordentligt pigga och vi hade inga restriktioner de första åren, på skogsvägar var det svårt att hänga efter en pluton pbv med en 903!

Bandmatningen till kanonen var hela tiden problematisk. Kanonen hade i flygplanet suttit rättvänd och bandet "rann" ner i vapnet. Här vändes kanonen upp och ner för hylsutkastningen och bandet måste lyftas över en rulle och dessutom i dammig miljö. Särskilt besvärligt var det med lvskjutning med höga elevationer som bröt i bandet. Ständiga eldavbrott för bandmataren hann inte med, så första åtgärden var att höja uppspänningstrycket i bandmataren. Ingen förbättring! Nästa blev att sänka eldhastigheten till hälften med hjälp av ett annat bakstycke till kanonen. Och det blev nya problem. Då lossnade inte bandlänkarna från bandmataren! Riktig ordning blev det inte förrän enbart magasinsmatning infördes, vilket vi sett redan på 60-talet och då man provade med ett annat 10 skotts magasin för att passa sgr.

Originalbanden var identiska med M 113 och orsakade en hel del vibrationer vid körning beroende på den stora delningen på bandet. Omkring 30-40 km/tim inträffade skakningar i vagnarna som gjorde att sidorna vibrerade. Det var olika hastigheter på varje vagn. Det blev mycket bättre med de nya banden, men de gamla var så seglivade att de aldrig tog slut utan användes ända till de utgick ur organisationen.

Flytning var en ny och intressant övning. I början kördes utan barlast för vagnen skulle kunna gå tillbaka över vattendraget och hämta mtrl tom, men efter ett antal "drunkningar" började vagnarna förses med barlast. Även trimskärmen förlängdes. På senare år har man nästan förstört möjligheten att flyta, inga flytdiskar på insidan av bärhjulen, automatisk smörjning av pendelarmar och större hydraultank framtill har gjort den ännu mera framtung så det är väl frågan om den inte omgående blir en ubåt om den inte är bra barlastad.

Vagnen tillverkades i 4 versioner, 518 st trupptransport pbv 302, 50 st stridsledning stripbv 3021, 50 st eldledning epbv 3022 och 9 st batteriplatsvagn bplpbv 3023 som var ledningsvagn åt bandkanonerna på A 8.

"Syskon" till denna vagn från samma firma på i huvudsak samma chassi fast något bredare, förlängt och många gemensamma komponenter är bgbv 82, brobv 941 och ikv 91.

Nya versioner har tillkommit på senare år, det är originalvagnarna som byggts om, ralänkpbv 3024, bplrekpbv 3025 och planerat sjtppbv 3026. Den sistnämnda har blivit av med sitt torn, som flyttats till Sisuvagnarna. Samma skedde med bgbv 82 som hade samma torn när den gick till skrotning för något år sedan.

De vagnar som går i utlandstjänst, utförande C har förstärkt pansarskydd och invändig liner för att fånga upp ev splitter.

En vagn har exporterats till USA för försök och den finns där ännu!

Annat