Paret von Hall - drömmen om ett museum

Samma dag som den vita villan på S:ta Annagatan 5 stod färdig så testamenterades den och alla dess inventarier till Museet - det var med det måttet av iver som husets ägare Hjalmar von Hall och hans fru Elisabeth brann för det nyöppnade museet i Skara och dess samlingar - men allting skulle inte gå som planerat.

Idag står villan kvar, men något museum är det inte - ändå har Västergötlands museum paret von Hall att tack för tusentals föremål, skatter från 100 år av Skaraborgs historia.

Vestergötlands fornminnesförening

Det som skulle komma att bli Västergötlands museum hette innan Vestergötlands fornminnesförening. Föreningen hade startats av prästen och arkeologen Claes Johan Ljungström från Sandhem 1863, sju år innan Hjalmar von Hall föddes. I unga år hade den blivande prästen genom sin far fattat tycke för ”fäderneslandets historiska minnen” och parallellt med den religiösa utbildningen i Uppsala fann Claes Johan tid åt studier i både arkeologi och runlära. Under åren 1869-1977 gav Claes-Johan ut Vestergötlands Fornminnesförenings Tidskrift. Därtill skrev ett antal böcker, bl.a. Runa-list eller Konsten att läsa runor vilken köptes in av staten och användes i undervisningen vid landets folkskolor. Föreningen hade länge blygsamma samlingar som i huvudsak bestod av föreningsmedlemmarnas egna bidrag och skara läroverks naturaliesamling. Detta skulle Hjalmar och Elisabeth von hall så småningom hjälpa till att råda bot på.

Släkten von Hall

Generalmajor Birger Hall, senare adlad von Hall

Släkten von Hall kan spåra sina anor tillbaka till 1600-talets Borås och borgaren Börje Pedersen Hall. Det ska dock dröja till 1858 innan släkten erhöll adlig status då Generalmajoren Birger Hall blev adlad von Hall efter att tillsammans med sitt regemente motat själve Napoleon i grind vid slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig 1813. Birger var gift med en Jeanna Carlsson av Blombacka och tillsammans fick de sex barn.

Ur den digra barnaskaran var det sonen Birger Hjalmar som valde att gå i sin fars militära fotspår. Vid 33 års ålder gifte sig Birger Hjalmar von Hall med friherrinnan Elisabeth Sofia Maria Adelswärd. Friherrinnan avled dock sju år efter giftermålet, trots det hann paret få fyra barn. Två år senare, 1869, fann Birger Hjalmar kärleken på granngodset Horshaga och den då 25 år gamla Hedvig Granfeldth. Paret fick fem barn tillsamman, utöver de fyra som Birger Hjalmar hade från det tidigare giftermålet. Det nyblivna parets förstfödde hette Georg Viktor Hjalmar von Hall.

Hjalmar fick likt sina far och farfar en militär skolning vid Skara regemente där han tog värvning direkt efter att ha avlagt studentexamen 1988. Till 1895 hade han genomgått krigsskolan och examinerats som löjtnant. Karriären som militär blev dock kortvarig - efter bara två år bytte Hjalmar geväret mot grepen och blev jordbrukare vid Silboholm i Sils socken i Götene kommun. Hjalmar förblev dock reserv vid regementet som kapten livet ut. Det är under sin tid vid Silboholm som Hjalmar börjar intressera sig för Västergötlands fornminnesförening och dess verksamhet.

På Gården Silboholm fanns, som på de flesta större gårdar, ett mejeri. Det som var unikt för Silboholms mejeri var att förstukvisten var stenlagt med två stycken liljestenar. Dessa mytomspunna stenar återfinns nästan uteslutande inom det område som under 1100- och 1200-talet utgjorde Skara stift. Stenarna är reliefhuggna med sirliga växtmotiv och kristna symboler. Var det kanske på trappan in till mejeriet som intresset för fornminnen grep den då 27 år gamla Hjalmar von Hall? Oavsett var intresset kom ifrån så var det nu som Hjalmar börjar det idoga arbetet med att utöka förenings samlingar.

Liljestenarna på fastukvisten till mejeriet på Silboholm

På Silboholm levde Hjalmar en stilla tillvaro som arrendator fram till 1909 då modern Hedvig gick bort. Fadern hade avlidit två år tidigare och i och med moderns bortgång stod föräldrahemmet Stubbesgården tomt. Trots att Hjalmar vid ett tillfälle hade åtta syskon så var det bara tre kvar i livet vid moderns bortgång. De flesta av Hjalmars bortgångna syskon hade somnat in redan under spädbarnsåldern, andra mötte emellertid mer dramatiska öden. I en artikel från den lokala nyhetstidningen från 1907 går det att läsa hur Hjalmars bror Knut mötte ödet framför ett växellokomotiv.

Jämte Knut var det bara Hjalmar som stannat kvar i Skara och i och med broderns bortgång föll det på Hjalmar att ensam ärva föräldragården med alla dess tillgångar och inventarier. Även om Hjalmars ekonomiska situation var stabil innan så fann han sig vara en förmögen man efter moderns bortgång. Samma år som Hjalmar tog över stubbesgården fann han också kärleken - och precis som sin far före honom behövde han inte gå längre än till grannegendomen. I utkanten av Götene låg gården Bölaholm där släkten Gullstrands enda dotter Eva Elisabeth fångade den nu 39 år gamla Hjalmars intresse.

Stubbesgården

Släkten Gullstrand

Elisbeths far Haldan Gullstrand av släktgården Bölaholm

Släkten Gullstrand har sin början i slutet av 1600-talet i och med trädgårdsmästaren Nils Olofsson vid Stora Eks herrgård i Eks socken utanför Mariestad. Sonen Olof Nilsson övertog sin fars tjänst vid herrgården, det är dock inte förän dennes son per Olofsson blir ägare till gården Gullsäter i Björsäters socken som släkten tar namnet Gullstrand. Under de kommande åren kom släkten Gullstrand att köpa upp flera gårdar i trakterna kring Mariestad – däribland Bölaholm.

Året innan Elisabeth och Hjalmar gifte sig hade hennes far Haldan gått bort. Eftersom Elisabeths yngsta bror gått bort vid ung ålder var de endast två syskon kvar vid faderns död. Hennes bror fick i samband med det gården Hökatorp, som också tillhörde familjen, och Elisabeth fick Bölaholm och dess tillgångar. Hon hade, precis som Hjalmar, blivit förmögen genom arvet från sina föräldrar.

Elisabeths mor Eleonora Gullstrand, född Lugner.
Bölaholm

Giftermål och nybygge

Elisabeth och Hjalmar von Hall

De två nyblivna godsägarna Hjalmar och Elisabeth gifte sig den 20’e november 1909 på Bölaholm, varpå de åkte med häst och släde till Stubbesgården i ett rasande snöoväder. Väl framme på Stubbesgården hade snöovädret avtagit och Elisabeth berättar senare för sin kammarjungfru hur vacker den snötäckta gården varit vid deras ankomst.

Om tillvaron på stubbesgården under perioden finns det dyrbart lite information. Det är emellertid känt att Hjalmar med sin nyfunna rikedom nu hänger sig åt fornminnesföreningens verksamhet med sällan skådad iver. Genom att leta upp och köpa forn- och kulturhistoriska föremål utökade han föreningens samlingar.

Att Hjalmar lämnat militären för mer humaniora intressen blir påtagligt 1915 när han skänker hela sin exklusiva vapensamling till fornminnesföreningen. Ett par år senare framhölls detta ytterligare när Hjalmar belönas med Vasaordens riddargrad. Vasaorden är en av tre kungliga ordnar och tillägnas de som gjort insatser för bl.a. konst, hantverk och de fria konsterna. Svärdsorden, en av de andra två kungliga ordnarna tillägnas däremot de som utfört utmärkande insatser inom militären. Att kaptenen Hjalmar von Hall trots sin militära rang tillägnas Vasaorden i stället för Svärdordern vittnar om vart hans tillgivenhet numera låg. 1916 kom hans ansträngningar för konst, hantverk och de fria konsterna att ta honom hela vägen in i Fornminnesföreningens styrelse och från 1919 är han föreningens skattmästare -en post han behåller fram till sin död.

Någon gång under samma period tas ett beslut hos paret von Hall - nämligen att lämna föräldrahemmet på Stubbesgården och flytta till centralorten Skara. För att finansiera nybyggnationen i Skara såldes Stubbesgården, Elisabeth behåller däremot Bölaholm där hennes mor bor kvar efter faderns död.

Paret von Hall köpte en stor tomt på S:ta Annagatan 5 i Skara. Men då stubbesgården var såld och huset på S:ta Annagatan obyggt flyttade paret von Hall in i ett litet hus kallat Brinkeborg i Skara, inte långt ifrån den nyköpta tomten. Där bodde de fram tills huset var färdigbyggt. Under åren 1918-1919 restes den von Hallska villan - en vitputsad villa i två våningar. Bottenvåningen var inredd med salong, matsal och herrum. Här fanns också kök och jungfrukammare. På övervåningen fanns den privata sfären med sängkammare, varsitt kontor och gästrum.

S.ta Annagatan 5 som det såg ut1945

Det stora huset hade elva rum och kök. Trots att det förmögna paret von Hall investerat i en storslagen, representativ villa så inreddes den helt och hållet med parets gemensamma arvegods från Stubbesgården, Bölaholm och Hökatorp.

Nedre hallen
Nedre hallen
Matsalen
Matsal
Matsalen
Matsalen
Salong
Salongen
Salongen
Salongen
Herr-rummet
Övre hallen
Övre heallen
Sängkammare
Fruns rum
Herrns skrivrum
Gästrummet
Fruns rum

En jungfrus vittnesbörd

Parets villa på S:ta Annagatan var redan från början utrustad med jungfrukammare, så de hade med största sannolikhet haft en jungfru anställd tidigare. Men 1927 skaffade paret von Hall en ny jungfru i form av den då 21 år gamla Märta Andersson, och det är ifrån Märta som vår tids inblick i paret von Halls liv och leverne kommer. Hon kom till von Hall ett knappt halvår innan Hjalmars död men skulle stanna tills efter Elisabeth bortgång då det von Hallska hemmet upplöstes.

1981, när Märta var 75 år gammal, lät hon sig intervjuas av Västergötlands museum om paret von Hall, deras hem och Märtas tid hos paret.

Livet på gräddhyllan

I den nybyggda villan levde paret von Hall herrgårdsliv. Paret von Hall tillhörde traktens societet och hade ofta gäster på besök – större bjudningar var dock sällsynta. Det var endast på nyår som paret slog på stort då de firade sina respektive födelsedagar, Elisabeth fyllde år den 30’ december och Hjalmar den 1’e januari. Fru von Hall var engagerad i välgörenhet, särskilt genom att förse behövande med kläder. Under första och andra världskriget stickade hon själv vantar och strumpor, men hon anställde även en sömmerska som sydde upp kläder till behövande på von Halls bekostnad. Elisabeth var även mycket investerad i det numera rivna Skara sjukhus och sedermera Skara barnträdgård.

Hjalmar hade funnit tycke för biografen som han besökte en gång i veckan. När han kom hem ska han dock sagt att han aldrig mer skulle gå på bio. Trots det var han åter på plats i biostolen veckan efter.

Inget konkurrerade dock med hans intresse för fornminnesföreningen och dess verksamhet. Allt sedan hans mor gått bort hade han ansträngt sig till det yttersta för att berika dess samlingar. Han skänkte sina egna ägodelar, han köpte föremål för sina egna pengar, han övertalade människor till att skänka till muséet och som skattmästare för museet köpte han genom museet in föremål till samlingarna.

"Till Västergötlands Fornminnesförening: Härmed överlämnas till Föreningen som gåva en ”täck-vagn” som tillhört General M.W. Hamilton! Vagnen har tillhört Hamiltonska släkten och såldes på Generalens auktion i medio på 80 talet till majoren S.XXXXX! Af honom har jag inköpt densamma. Stubbegården 7/II, 1919. Hjalmar G. Von Hall"
Paret von hall i en av sina tidiga bilar

Redan under tiden på Stubbesgården hade paret skaffat bil och en chaufför, som även var kusk. Under första världskrigets gummiransonering gömde paret von Hall undan däcken till bilen för att de inte skulle gå till beredskapen. Men när kriget väl var slut hade däcken torkat ihop och gick inte att använda. Det var emellertid inget som bekymrade paret von Hall något avsevärt. Efter kriget köpte de ny bil vart- eller vartannat år och de gamla obrukbara däcken var snabbt bortglömda. Efter flytten till Skara behövde de varken kusk eller chaufför längre och paret von Hall körde själva bilen. Elisabeth var särskilt glad i att köra – bilkörandet var däremot ingenting för Hjalmar som trivdes bättre i baksätet.

Det olycksdrabbade Sjötorp

Bilfärderna ledde ofta till Sjötorp - en egendom utanför Järpås som paret von Hall köpte 1921. Sjötorp var en mycket stor gård och hade en huvudbyggnad som var mycket större än parets hem i Skara. Den stora gården hade flera torp och statare under sig, samt en rättare och en husa som ansvarade för gården och hushållet. På gården bedrev Hjalmar hästavel, varav flera vann pris. I herrummet hemma i Skara hängde flera tavlor av Hjalmars prisbelönta hästar. Sjötorp var emellertid en olycksdrabbad plats. Redan på Von Halls tid vid godset var det härjat av åska och det var med blandade känslor den åskrädda fru von Hall kom på besök. Under tiden som godset var i von Halls ägo slog blixten bara ner en gång, och det i en av torparstugorna. Då klarade sig både torp och torpare – det var föst efter att von Hall sålt gården som de verkliga katastroferna inträffade. 1931 kom blixten att slå ner i den stora ladugården på Sjötorp. Precis som paret von Hall så bedrev den dåvarande ägaren hästavel på gården. När blixten slog ner tog den stora ladugården eld och alla hästarna brann inne när ladugården brann ner till grunden.

Jordskredet vände uppoch ner på den annars plana västgötaslätten

Den största katastrofen inträffade emmelertid den andra februari 1946. Då vaknade Carl Lindelöf, en av gårdens statare, av att femton tunnland skog- och åkermark tillsammans med en miljon kubikmeter jord rasat ner i Lidan. Jordskredet vände upp och ner på hela landskapet och täppte till den stora ån uppströms från Lidköping. Fördämningen skapade en damm vars 50 miljarder liter vatten hotade att skölja bort hela staden om fördämningen skulle brista. Under arbetet med att gräva en ny flodfåra för de ansamlade vattenmassorna utgjorde von Halls gamla gård högkvarter för arbetet. Insatsen var framgångsrik och Lidan kunde ledas om genom det jordskalvsdrabbade området.

Sjötorp Corps de logi

Barnlöshet, testamente och sinande kassa

Paret von Hall fick aldrig några barn. Elisabeths bror gick bort snart efter att han tagit över Hökatorp och av Hjalmars en gång digra syskonskara fanns nu endast en syster kvar. Hon hade i sin tur lämnat Skaraborg och flyttat till Uppsala. Därmed fanns det inga självklara arvtagare till paret von Halls egendomar. Vad det verkar så visste paret von Hall redan tidigt om att de inte skulle få några egna barn eftersom de 1910, året efter sitt giftermål, upprättar ett testamente där en stor del av sin förmögenhet testamenteras till Västergötlands fornminnesförening. Samma år som von Halls villa på S:ta Annagatan står klar upprättar paret ytterligare ett testamente där hela villan med samtliga inventarier och lösören tillägnas fornminnesföreningen.

Von Halls tillsynes outtömliga förmögenhet skulle dock komma att lida stora förluster under 1920 talet. Så pass stora var förlusterna att de mot slutet av seklet korrigerar sitt testamente och drar tillbaka den stora summa pengar de testamenterat till fornminnesföreningen 1910.

Sorgetåg

Den 1 mars 1928, bara en månad efter det att paret skrivit om sitt testamente, drabbas Hjalmar av gallstensanfall och får åka akut till Mariestads lasarett för operation. Under operationen avlider Hjalmar och lämnar Elisabeth ensamt sörjande. Till Hjalmars minne hölls en mycket liten begravning för en person av hans rang. Knappa 15 personer samlades, i huvudsak från Skara regemente. Det var dock i enlighet med både Hjalmars och Elisabeths önskemål. Arbetslösheten hade varit hög det året och istället för att lägga pengarna på en högborgerlig begravning skänkte Elisabeth pengarna till Skara arbetslöshetskassa.

I och med makens bortgång hade Elisabeth bara sin mor kvar i livet. Den 98 år gamla Elinora bodde kvar på Bölaholm som varit i Elisabeths ägo allt sedan hennes pappas bortgång. Elinora hade inte hälsat på i varken Skara eller Sjötorp på många år på grund av sin höga ålder. Modern var känd för sin vackra sångröst och burkade ofta ringa och sjunga för paret von Hall över telefon.

Hjalmar gick bort den 1 mars 1928 - nästan på dagen ett år senare den 29’e februari går Elisabeths mor bort. I samband med moderns bortgång sålde Elisabeth både Sjötorp och Bölaholm. Härefter levde Elisabeth ett borgerligt men enkelt liv i villan på S:ta Annagatan. Med hjälp från jungfrun Märta städade de huset, bakade, putsade koppar och silver, lagade mat och sysselsatte sig med handarbete. Elisabeth fortsatte att arbeta med välgörenhet, i synnerhet Skara barnträdgård. Barnträdgårdar var en föregångare till dagens förskola och genom Elisabets arbete kunde man sänka avgiften och göra barnträdgården tillgänglig för Skaras mindre bemedlade familjer.

Skara barnträdgård

Elisabeth bodde kvar i den vita villan på s.t Annagatan tills 1945 då hon insjuknar i cancer för att sedan lämna jordelivet den 26’e juni. Precis som när Hjalmar gått bort hölls en mycket liten begravning. Istället för blommor skänktes pengar till Skara barnträdgård. Efter sin död lades Elisabeth bredvid Hjalmar i parets gemensamma grav på Skara gamla kyrkogård.

Luftslott och livsgärningar

Paret von Hall hade redan 1910 avsett att skänka mycket av sina tillgångar till det som skulle komma att bli Västergötlands museum. Så snart huset på S:ta Annagatan stod klart testamenterades även det med alla sina inventarier till muséet. Men av de storslagna donationerna blev det inte mycket av. Den von Hallska förmögenheten hade lidit stora förluster, särskilt under andra världskriget. Men redan vid tillfället för parets sista gemensamma testamente 1928 stod det klart att drömmen om att göra villan på S:ta Annagatan till museum inte längre var genomförbar. Vid Elisabeths död såldes istället den von Hallska villan och de ekonomiska tillgångar som fanns kvar testamenterade Elisabeth till enskilda personer och verksamheter, främst till Jungfrun Märta Andersson och Skara barnträdgård.

Men även om huset aldrig blev museum så skänktes alla dess inventarier till museet och de rika samlingarna av arvegods från släkterna Gullstrand, Granfeldth och von Hall kom att spegla en livsstil och en kultur som inte längre finns. Kort efter Elisabeths död såg samhället väldigt annorlunda ut och det liv som paret von Hall levt i den stora villan på S:ta Annagatan 5 var snart bara minnen från en svunnen tid.

Men genom Hjalmars idoga arbete med att utöka fornmissesföreningens samlingar och parets generösa testamente har Västergötlands museum paret von Hall att tacka för flera tusen föremål , genom vilka minnet om denna svunna tid lever vidare.


Hemma hos von Hall

Över åren berikade paret von hall Väster götlands museum med tusentals föremål. Här nedan har vi samanställt föremål som utifrån bilder går att faställa kommer från hemmet på s.ta Annagatan. Tillsammans med ritningar och fotografier går det att få en bild av hur det högborgliga hemmet såg ut på paret von Halls tid.

Nedre hallen

Matsalen

Salongen

Övre Hallen

Gästrum

Fruns Rum

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to