Ask bunden av rot i Hälsingegård, Skansens samlingar. Den samiska rotslöjden var uppskattad bland allmogens bönder i Mellansverige.
Ask bunden av rot i Hälsingegård, Skansens samlingar. Den samiska rotslöjden var uppskattad bland allmogens bönder i Mellansverige. Johanna Krumlinde Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Samiska spår i Mellansverige

Osynliggörande

Samernas historia har ofta osynliggjorts i historieskrivningen på grund av okunskap, men också av rådande värderingar. De ”äkta” samerna ansågs vara nomadiserande renskötare och inte bofasta hantverkare. Fast spåren av hantverkarna finns kvar för den som har kunskap att se dem. I föremål och hantverksprodukter, i uppteckningar, i arkeologiska lämningar och i ännu inte undersökta historiska källmaterial. Här kommer vi att koncentrera oss på hantverket.

Bakgrund

Följande framställning baseras på delar av den forskning som sedan 2014 bedrivits av Fil. Dr. Gunilla Larsson inom ramen för det av FORMAS finansierade forskningsprojektet “Rivers, resistance and resilience: Sustainable futures in Sápmi and in other indigenous peoples’ territories”, (2013-2016) under ledning av May-Britt Öhman, och som har bedrivits vid Centrum för Genusvetenskap, Uppsala universitet. Med en kombination av etnologiskt, arkeologiskt och historiskt källmaterial har skogssamiskt liv, näringar och kulturarv dokumenterats. Utifrån kyrkoarkivalier, sockenskildringar, och intervjuer med lokalbefolkningen har också de platser där samerna bott lokaliserats och de lämningar som finns dokumenterats genom projektet.

Definition av hantverk

Skillnaden mellan slöjd och hantverk, är att slöjd är något som tillverkars i hemmet till husbehov, medan hantverk är ett specialiserat yrke där tillverkningen av alstren främst sker för avsalu. I en förringande bild av samerna som dröjt sig kvar (under påverkan av socialdarwinismens idéer), kallas ibland det samiska hantverket fortfarande för slöjd. Detta trots att tillverkningen av huvuddelen av till exempel korgar, rep och tenntrådsarbeten var för försäljning.

Samiskt hantverk kallas på samiska sámi duodji, och har tusenåriga anor. Benämningen sámi duodji används idag enligt Sameslöjdstiftelsens definition för att beteckna:

”handgjorda samiska produkter som kläder, husgeråd, redskap och utsmyckning. Hantverket har en lång tradition. Grunden för samiskt hantverk är också idag material från naturen. Samiskt hantverk är utfört efter gammal tradition och tillpassat nya tekniker och användningsområden från ort till ort. Med duodji menar vi den slöjd och det konsthantverk som tillverkats av samer, dvs. det som utgår från samiska traditioner, samiskt formtänkande, samiska mönster och färger."

Tennbroderi på delar till Sydsamisk kvinno- och mansdräkt. Barmkläde och bröstlapp av Lena Lundström, Storselby. Bälten av Christine Rensberg, Tännäs. Dräkterna var en gåva från Västerbottens län till Skansen, 1993. Johanna Krumlinde

Samiskt hantverk viktigt för de mellansvenska bönderna

Vilka hantverk som samerna har ägnat sig åt har i viss mån varierat med behov och efterfrågan i samhället. Vid de kungliga försöken till fördrivning av samerna i Mellansverige under 1600- och 1700- talen uppstod stora protester bland bondebefolkningen. Det framgår från bönderna att man var helt beroende av samerna för tillverkningen av vissa hantverksprodukter, bland annat rotkorgar. Ett exempel är när Fredrik I skickade ut kungliga förordningar 1720 och 1723 om att samerna skulle tvångsförvisas till Lappmarken. Bönderna i åtskilliga socknar anhöll då om att:

"…få behålla en eller annan lapp såsom nödiga och bekvämliga till åtskilliga hushållstarvor och slöjder, såsom nottögor, korgar och andra förrättningar, vilka de ibland äro av den beskaffenhet att invånarna i orten dels ej kunna åstadkomma, dels ej vilja sig åtaga."

(Uppsala landsarkiv: Kopparbergs länsstyrelses arkiv, Landstingets handlingar A1b, No 68 a 13/11 1730).

I Hälsingland engagerade sig prosten Broman i Hudiksvall för att vissa samer skulle få stanna och bli bofasta, kanske inte så mycket för hantverkets skull, men av omsorg för deras själavård. Det ledde till att landshövdingen i dåvarande Västernorrlands län (som då även innefattade dagens Gävleborgs och Jämtlands län) år 1732 och 1733 stadgade att varje socken skulle mantalsskriva en samisk familj.

Detta är bakgrunden till ”sockenlapps”-institutionens uppkomst. En familj skulle få stanna i varje socken. Precis som att socknarna hade sockenskräddare, sockenskomakare, sockensnickare, fick man nu också en ”sockenlapp”, vilken skulle i sin tjänst förutom hantverket också avliva hästar, hundar och katter. Det var sysslor som inte allmogebönderna ville utföra eftersom de ansågs orena. Så vid sidan om det efterfrågade hantverket, skulle samerna som fick stanna i Mellansverige utföra de avskydda sysslor som rackaren utförde i Sydsverige.

Mönstrad bunden förningskorg av rot, från Hälsingland, Skansens samlingar. Tillverkad av samer för allmoges behov. Johanna Krumlinde Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Goda relationer mellan samer och allmogebönder

Men det framgår med all önskvärd tydlighet i ett kungligt brev 1735, att det fanns utvecklade relationer mellan samerna och den jordbrukande allmogebefolkningen redan innan sockensamesystemet trädde i kraft. I följande citat ses också att allmogen var helt beroende av samerna på grund av samernas hantverksprodukter, inte minst rothantverket:

”…sedemera har allmogen i en eller annan socken uppe i landet såsom i Medelpad och de närmare fjällen belägna socknar så väl som uppstäderna hos eder anhållit att få hos sig behålla 1 eller 2ne par lappfolk till att betjäna allmogen, dels med nottögor eller linor, så väl som tömmar, som de mycket behändigt skola spinna av granrötter, dels ock med allehanda slags korgar förfärdigad, vilket arbete skall vara för landet både nödigt och nyttigt, till besparande av den myckna hampa, som eljest till notlinor vid fiskerännan hela sjökanten igenom betarvas…”

(Härnösands landsarkiv: Gävleborgs länsstyrelses arkiv, Landskansliets handlingar D1a, No 20 s. 413-415).

Handelsresor gjordes av samiska hantverkare fram till 1900-talet till städer och marknadsplatser i hela Skandinavien, bl.a. Dalarna, Mälardalen, Skåne, Röros i Norge och många andra platser. Detta omvittnas i frågelistsvaren om samer i Mellansverige från ULMA och Nordiska muséet, vilka skickades ut vid 1900- talets mitt till ett antal ”meddelare” i hela landet. Här framgår också att man också idkade en slags gårdfarihandel, och reste runt med häst och vagn, eller ren och släde, med lasset fyllt av varor för avsalu.

Vid handelsfärderna samarbetade man med lokalbefolkningen. Samer och allmogebönder gjorde ibland gemensamma handelsfärder. Samerna gick först med renrajd, med sina varor i lastakkjor dragna av renar och spårade i snön, och forbönderna kom efter med sina hästdragna slädar. Samerna gjorde också individuella handelsresor åt olika håll. Här ser man i ansökningarna om respass ofta just de samiska kvinnorna. De var inte i samma utsträckning som männen (i synnerhet sockensamerna) bundna vid ålagda sysslor på orten.

Kvinna som leder en renrajd. Tarraälven strax nedanför Kvikkjokks båtlänning vid byn. Copyright: Ájtte svenskt same- och fjällmuseum. Publicerad med särskilt tillstånd. Wästfelt Ludvig (copyright)

Tenntrådsbroderade kjolsäckar och kjolväskor ”lommor”

Väskor, säckar, påsar, pungar, fickor och andra produkter av skinn med kläde och tenntrådsapplikationer, har tillverkats och använts av samer i minst tusen år. Rikt dekorerade kjolväskor, så kallade lommor, var under första hälften av 1800-talet populära och viktiga tillbehör till kvinnodräkterna på många håll i södra Norrland, inte minst i Hälsingland. Det var särskilt de tenntrådsdekorerade lommorna som ofta tillverkades av de samiska kvinnorna i de socknar där de användes till dräkten, medan övriga säkerligen kan ha sytts även av bondkvinnorna. Vi vet inte om de som tillverkades av de samiska kvinnorna alltid både syddes och broderades av samma person. Det kan ha förekommit en specialisering även här.

Lomma till Bollnäsdräkten av den modell som samiska kvinnor tillverkade och sålde till allmogen. Helt av skinn med applikationer av kläde, tenntråd och olikfärgade tygbitar. Fotograferad vid väggmålning i bondrokoko i Bollnässtugan på Skansen. Johanna Krumlinde Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Skinnsömnaden, var något som i äldre tider, till skillnad från hos allmogens kvinnor, alla samiska kvinnor gjorde. En genomgång av de lommor som finns i Hälsinglands museum och de lommor som enligt uppgift tillverkats av samer, visar att de lommor som kan bedömas vara av samisk tillverkning, bland de som är försedda med kläde och tenntrådsbroderier, nästan alltid avviker från övriga genom att de har ett bakstycke av skinn.

Ett karaktäristiskt tillvägagångssätt inom den sydsamiska kulturen vid tillverkning av väskor och dräkttillbehör, är just att på detta sätt först sy en väska av skinn och sedan applicera och sy fast utsmyckningar i dragen och spunnen tenn- eller silvertråd på ett underlag av kläde i de för området typiska färgerna. Inom ”skandinavisk” icke-samisk kultur förekom däremot aldrig tillverkning på dessa sätt. Dels har man i historisk tid varken känt till tekniken med att dra tråd i metall, spinna den, eller applicera den. Dels hade man varken kunskapen eller den speciella utrustning som krävs för att sy i skinn. Andra sådana arbeten överläts till särskilda ”skinnskräddare” (NM 95, EU 21198). Det var då skinn från gårdens egna djur som lämnades till särskilda garvare och skinnskräddare, för tillverkning av förskinn och förkläden av skinn till dräkten.

Samisk börs av renskinn med tenntrådsbroderi. Skansens rekvisitasamling. Johanna Krumlinde Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

I de samisktillverkade arbetena finns även skinn. Lommorna hade ett bakstycke av skinn, medan framstycket var försett med kläde och tenntrådsbroderier. Samerna var erfarna hantverkare när det gällde såväl skinngarvning som skinnsömnad, då man själva tillverkade många delar i den traditionella dräkten, dräkttillbehör, och andra dekorerade skinnprodukter. Man sydde i skinn delvis med en annan teknik än hos allmogebefolkningen, och använde en skärande nål, som varje samisk kvinna hade. Bönderna lämnade oftast över skinnsömnaden av t.ex. förskinn till kringvandrande skinnskräddare från Malung. I uppteckningarna framgår att det framför allt är kjolväskor, börsar och bälten av skinn till dräkten, som sytts av samer. De kunde bland annat även vara av renskinn, hundskinn och kattskinn. De båda sistnämna skinntyperna hyste skinnhantverkarna från Malung ett stort motstånd till, så sannolikt är de skinnprodukter som tillverkats i de materialen tillverkade av samer.

Hantverksspår i språket

Bevarade föremål och uppteckningar visar att en viktig roll som de sydliga samerna hade i det gamla jordbrukssamhället var just som specialiserade hantverkare. Samarbete och ömsesidigt beroende präglade relationen mellan samer och bönder. Spåren av kontakterna mellan de olika kulturerna finns bevarade i det idag utdöda samiska språk som talades bland samerna i mellersta Sverige, och som upptecknades av Linnélärjungen Petrus Holmberger i slutet av 1700-talet bland sockensamer utanför Gävle, och därför kallas ”sockenlappska”.

Lars-Gunnar Larsson, professor emeritus i finskugriska språk, har noggrant studerat Holmbergers lista över orden på detta språk och funnit många lånord från olika tider, och inte minst många ord för hantverk. Av tvåtusen ord hör femton till skräddarterminologin och tjugo till skomakarterminologin. Detta avspeglar såväl betydelsen av sömnad, som skinnsömnaden som vi bland annat finner i lommorna. På samma sätt syns också betydelsen av tenntrådstillverkningen. Hela tre ord är dokumenterade för dragbrädan, det redskap som används vid tråddragning. Den kallades för ditnie jårvi om den var av horn och antingen jiäsäm moar fiallo, eller raikie fjallo om den var av trä. Samisk och svensk kultur har mötts och förenats i både hantverket och i språket.

Spår av samiskt hantverk i Skansens samlingar. Rotkorgar tillverkade för avsalu och använda i Delsbo. Lomma till Bollnäsdräkten och en samisk börs med tenntrådsbroderi. Johanna Krumlinde Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Referenser i denna artikel

Frågelistor från ULMA och Nordiska muséet.

Härnösands landsarkiv: Gävleborgs länsstyrelses arkiv, Landskansliets handlingar D1a, No 20 s. 413-415.

Uppsala landsarkiv: Kopparbergs länsstyrelses arkiv, Landstingets handlingar A1b, No 68 a 13/11 1730.

Bild från Ájtte svenskt same- och fjällmuseum. Publicerad med särskilt tillstånd. Hämtad 2022-02-02. https://collections.ajtte.com/web/object/38536

Forskning om samer i Mellansverige av Gunilla Larssons

De forskningsresultat publicerade av Fil. Dr. Gunilla Larsson som ligger till grund för denna populärvetenskapliga artikel. Fler publicationer är på gång under 2022.

Larsson, G., 2021. Den tenntrådsbroderade lomman: ett möte mellan samiskt och svenskt hantverk. Hälsingerunor.

Larsson, G, 2020. Att synliggöra det osynliggjorda. I: Össbo, Åsa, Marklund, Bertil, Nilsson, Lena Maria & Stoor, Krister (red.) (2020). Skogssamisk vilja: en jubileumsantologi om skriften "Dat läh mijen situd", Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, pp 359-398.

Larsson, G, 2020. Forest Saami heritage and history. Currents of Saami pasts. Recent advances in Saami Archaeology. Red. Monographs of the Archaeological Society of Finland 9, Helsinki, pp 121-148.

Larsson, G., 2020. Samiskt korgmakeri i Hälsingland. Hälsingerunor. Red. Jan-Erik Berger, Anne Brűgge och Elvi Sandberg. Söderhamn, pp 26-38.

Larsson, G., 2018. Decolonizing history: making the invisible visible. Decolonizing North. Proceedings from conference December 8th 2017. Konsthall C, Stockholm, 28-41.

Mer om samer i Mellansverige på webben

Mer om samiskt hantverk

Share to