main article image

Det sitter i detaljerna

I Västergötlands museums samlingar finns cirka 1,5 miljoner bilder - vilket gör det till en av sveriges största fotosamlingar. I de många bilderna gömmer det sig oändligt många detlajer - detaljer som var och en bär på en historia.

I den här artikeln är det just detaljerna som får ta plats och berätta sina historier. Artikeln bygger på Museets julkalender som publicerades på museets hemsida under december 2021.

I hemligt sällskap

Det är sent 1800-tal och på trappan till slöjdseminariet i Nääs har en liten skara människor samlats. Mannen i mitten med den intensiva blicken är skolans rektor Otto Abrahamson och omkring sig har han några elever. Men vad är det som gör att just dessa människor har samlats på trappan? Har de just examinerats? Är de skolans bästa elever?

Svaret kanske ligger i herrarnas klockkedjor? Hos fem av männen syns en liten berlock på klockkedjan i form ett liksidigt kors som berättar att de är medlemmar av frimurarorden. Är de övriga också frimurare? Hos kvinnan i mitten syns en rosberlock på livstycket. Även rosen är en symbol inom frimurarna. Kanske var det ett litet frimurarmöte som fångades på bild den där sommardagen för över 100 år sen…!

Ovetandes - orädd

Att det kan vara obehagligt att skjuta är ingen nyhet, både jägare och tävlingsskyttar brukar få arbeta hårt med att träna bort instinkten att blunda just innan skottet går av. Nyttan med det är uppenbart för en precisionssport som skytte.

Att mannen på bilden är en flitig skytt syns tydligt - men vad som inte syns är han är döv. Ovetandes om den obehagliga smällen blev Johan ”Döven” Jonsson snart en träffsäker skytt i skogarna kring Finnerödja. Även om han kunde avfyra många skottsalvor innan det var dags att ladda om med sin digra vapensamling så sägs det att han oftast bara behövde ett skott.

I händerna har Döven ett knippe vapenhistoria - ett mynningsladdat kulgevär, en bakladdad hagelbössa och allt däremellan.

I väntan på något stort

Någon gång mot slutet av 1800-talet möttes någon av det här storslagna välkomnandet - men vem? Svaret på den frågan finner man i den granristäkta portalen. Bland älgar, rådjur och flaggor syns tre stycken vapensköldar.

I mitten syns ett kantigt O med den romerska siffran för två i mitten. Personen som den stora folkmassan väntar på är så klart kung Oscar den andre. Men vad betyder de andra två sköldarna? Till vänster syns en sköld med tre kronor i första och fjärde fältet, och ett lejon i det andra och tredje fältet - det här är Sveriges stora riksvapen och symboliserar Oscar II:s suveränitet över Sverige. I den andra skölden syns ett stegrande lejon med yxa och krona - det här är Norges riksvapen. Den är med på portalen eftersom bilden är tagen under de sista skälvande åren av den svensk-norska unionen. På de veckade flaggorna går det även att skymta unionsflaggorna som Sverige och Norge använde under unionstiden.

Det här var nog en lukrativ dag för C.E. Anderssons småbröd, läskedryck och diversehandel i Lilleskog.

Med hårdhandskarna på

Det är 1940-tal och i trädgården imponeras familjen Sahlin av växtkraften i årets solrosor. Men någon semester är det inte fråga om. Gustav Sahlin, mannen i hatt, har bara lämnat arbetet en kort stund för att kunna förevigas på bild tillsammans med familjen.

Att Gustav är på jobbet märks på de läderband som syns runt hans handled och tumme. Det här är en segelmakarhandske, men Gustav syr inga segel. Utöver handsken har han ett kraftigt förkläde med en karaktäristisk lagning på knäet – en detalj som berättar att Gustav är skomakare.

Handsken använder både sko- och segelmakare när de syr genom tjocka och hårda material, vilket i Gustavs fall är läder. I handflatan sitter en klack med vilken man trycker synålen genom lädersulan utan att få ont av den tunna nålen. Att lagningen på knät är karaktäristisk för skomakare beror på hur deras arbetsställning ser ut. Under 1940-talet tillverkades fortfarande skor av skomakare runt om i landet och de använde gärna ena knät som stöd när de drog lädret kring lästen.

Delad glädje är dubble glädje

Det är åren kring sekelskiftet 1900 och i trädgården har en ung familj satt sig för att fotograferas. Vid den här tiden var det fortfarande norm att se sammanbiten ut på fotografier - men hos den här familjen har både mamma och pappa en litet leende spelandes på läpparna.

Svaret till det kanske växer i rabatten bakom dem? Bredvid päronträdet reser sig nämligen en hampabuske, eller cannabis sativa som växten heter på latin.

Hampa kom till Skandinavien under järnåldern och har använts som fiber i både rep och tyg. Sannolikheten är dock liten att det är den drogklassade busken som är skyldig till parets leenden - den hampa som odlats i Europa har nämligen aldrig innehållit några narkotiska egenskaper. Antagligen är paret bara lyckliga över att förevigas tillsammans med sina barn en solig sommardag.

Lika som bär

På den lätt medtagna glasplåten från 1955 syns två identiska systrar som står modell för den excentriske fotografen Anders Karlsson.

Det är bara en på 80 graviditeter som ger upphov till tvillingar, och av dem är bara en tredjedel enäggstvillingar. För att två syskon ska bli så lika varandra som kvinnorna på bilden, måste de vara just enäggstvillingar.

Men de här kvinnorna har även lyckats få håret att ligga precis likadant, fått vecken i kjolen och den knutna rosetten på blusen att bli identiska. Hur har de lyckats med det? Svaret på det ligger i den ljusa randen som syns mellan de två kvinnorna. Kvinnorna är i egentligen en och samma som fotograferats två gånger på samma glasplåt. Dubbelgångarbilder, som de kallas, dyker upp redan på 1860-talet och görs genom att skärma av halva plåten, fota en gång, skärma av andra halvan och fota igen. Men är inte skärmen helt ljustät eller överlappar lite så blir fältet i mitten dubbelexponerat. Den avslöjande ljusa linjen i mitten avslöjar alltså illusionen.

Mättande och berusande

Året är 1903 och på fotot från Vänersborgs museums syns hur en familj i Hudene tar vara på årets potatisskörd. Potatisen hade populariserats som stapelföda av Jonas Alströmer i Alingsås varifrån potatisodlingen spred sig - så i Hudene hade man säkert odlat potatis sedan länge när bilden togs.

Potatisen förbättrade livsvillkoren för otaliga människor under 1800-talet. Från en handfull sättpotatisar kunde 100-tals kilo potatis skördas, och den stärkelserika knölen var både näringsrik och mättande.

Men människorna på bilden är dock inte ute efter potatisens mättande egenskaper - här är det något mer dekadent i görningen.

Ledtråden till vad det handlar om ligger i vad de två männen till vänster sysslar med. Mellan sig har de en potatiskvarn i vilken potatisarna rivs och faller ner i metallkärlet under. Att detta kärl är av metall till skillnad mot alla andra kärl på bilden beror på att mannen i mitten kommer fylla det med vatten från brunnen, varpå alltsammans kokas över eld. Detta är första steget i att göra potatisbrännvin. När potatisens stärkelse ombildats till socker lämnas hopkoket att jäsa för att sedan destilleras till just brännvin.

Hur hamnade vi här?

På bilden syns två unga par ute på strövtåg i det gröna. Exakt var de befinner sig är det ingen som vet idag, men hur de tog sig dit är tydligt - de har åkt bil.

Innan bilens intåg var det hästdroskan som tog människor från punkt A till punk B, således fanns det många yrkeskuskar. Många högreståndshem hade en eller flera egna kuskar. Dessa var ofta utbildade vid någon av landets körskolor för droska. Som specialutbildad och som representant för en högt aktad familj hade kusken en särskild uniform. Denne utvecklades över tid men hade tydliga kopplingar till ridklädsel. Ofta ingick ridbyxor och höga stövlar samt en längre rock eller föregångaren till kavaj, allting toppades med en skärmmössa.

När bilen vann mark gentemot hästdroskan följde kuskarnas uniform med till bilarnas chaufförer. Bilens exklusivitet gjorde att man ville markera att man åkt just bil och ett slags bil-mode uppstod. På mannen till höger syns kopplingarna till tidigare kuskars uniform tydligast. Även kvinnornas hellånga, högknäppta rockar som syftade till att skydda klänningarna från skvätt och vägdamm är en del i tidens bilmode.

Med kall hand

Byggnaden på bilden ser förhållandevis alldaglig ut, men här försiggår det förädling av ett slag som än i dag firas med en årlig festival i Skara.

Den mest uppenbara ledtråden är den ovanligt höga skorstenen som berättar att det här är mer än ett vanligt bostadshus. Men svaret på exakt vad det rör sig om ligger i de små runda ventilationshål som syns runtomkring hela byggnaden - byggnaden på bilden är ett mejeri.

Genom historien har människor kämpat för att behålla värmen i sina hus, men här är syftet till de många ventilationshålen att mejeriet ska vara så svalt och ventilerat som möjligt. Fotot är taget runt sekelskiftet 1900 och vid det här laget kände man till bakterier och mikroorganismer, och således vikten av hygien i mejerierna. Länge var kvinnor med kalla händer åtråvärda i mejerier eftersom det ansågs hygieniskt med kalla händer och för att de kunde hantera smör utan att det smälte.

Likaså kände man till pastörisering, vilket är anledningen till den höga skorstenen under vilken en spis värmde mjölk till 75-80 grader som sedan hastigt kyldes ner. Det var emellertid inte förrän på 30-talet det blev lag på att mjölkprodukter skulle pastöriseras. Spisen i mejeriet användes även för att värma upp mjölken till kroppstemperatur varpå den kan ystas för att sedan bli ost. Vasslen kunde kokas till messmör på våra breddgrader, i Italien blev vasslen istället till ricotta.

Över stock och sten

Intill den lilla stugan i tallskogen har familjen samlats runt kaffebordet för att låta sig fotograferas. Mellan kullerstenarna har grobladen gått i blom och i bakgrunden har vildvinet börjat växa sig hög.

För en person på bilden har tallskogen, kullerstenen och den högväxta undervegetationen gjort det extra svårt att sig hit. Spontant hade blicken fallit på den sittande mannen till vänster på grund av hans käpp som han medvetet visar upp.

Spatserkäppar har varit en accessoar för modemedvetna män sen lång tillbaka i tiden. Utförda i exklusiva material var det ett sätt att visa på distinktion och välstånd.

Det är emellertid inte denna man som kämpat för att var på plats för fotograferingen - utan mannen i plommonstop på andra sidan kaffebordet. Runt låret skymtar nämligen en åtspänd läderrem, till vilken en mörkmålad kraftig käpp med mässinghylsa är fäst. Denna enkla form av benskena var till skillnad mot den andre mannens käpp inte meningen att visa på modemedvetenhet eller välstånd. Ändå försöker manen inte dölja sitt handikapp mer än att den smälter in mot hans mörka kläder. Kanske fyller den dubbla syften och kan fungera som tillhygge ifall någon skulle göra sig lustig över mannens handikapp?

En hotfull idyll

Det är juletider och till tonerna från radions hornhögtalare matar en ung flicka sina katter, granen är pyntad och snön ligger tjock utanför fönstret - men trots julidyllen så hänger ett hot om både bråk och våldsamheter i luften.

Både flickan och de två katterna går emellertid säkra - svaret på vem det är som ligger illa till hittar man istället ovanpå radioapparaten. Där syns två figurer som på 1930-talet, då bilden är tagen, var rikskända för sitt eviga bråkande.

Figurerna föreställer Agust och Lotta, två seriefigurer som skapades av Elov Persson under slutet av 1920-talet och som kommer ut i nya nummer än idag. Serien porträtterar vardagen i det grälsjuka parets liv - en vardag som allt som oftast slutar med att Agust får en smäll med kaveln av Lotta.

På bilden syns Lotta endast som en siluett, men ändå kan man se att hon har kaveln redo.

Med skog i tanken

Det är tidigt 1940-tal och ute i Europa härjar världskriget. Men det är knappast något som märks på mjölkbilen då den har stannat till längs landsvägen utanför Götlunda. Här är det snarare en lekfull stämning som råder när Martin Johansson kastar sig från mejeribilens flak ner i vägrenens tjocka sommargräs - men likväl är världskriget påtagligt närvarande.

Svaret på hur en av historiens största tragedier letat sig in i denna sommaridyll syns just till höger om mannen som sitter ner på bilen - där syns en stor tank med rör, kranar och ventiler. Denna anordning är ett gengasaggregat och under andra världskrigets oljebrist var det dessa som gjorde att det fanns några mjölkbilar på landsbygdens vägar överhuvudtaget.

Sverige har mycket få oljefyndigheter men enorma skogstillgångar - så när kriget ströp oljeimporten var det bara naturligt att byta fån bensin till den vedbaserade gengasen. Efter krigets första år fanns cirka 22.000 registrerade gengasbilar i Sverige. Året därpå fanns det över 70.000.

Martyr i första klass

Framför en CV-440 nyss landad av SAS står Ewa Hornvall tillsammans med biskop Sven Danell på landningsbanan. Året är, som bildörren avslöjar, 1965. Ovanför detta står ”Homecoming Year”. Vad kan detta handla om?

Svenska Turisttrafikförbundet skickade 1965 värdinnor till USA för att locka svensk-amerikaner att hälsa på hemlandet året därpå. Till vintern skulle alltså en ljusdrottning - en Lucia - utses och göra turné. Länstidningarna fick vara med och tävla om att få bli den tidning som skulle göra utnämningen. Det ärofyllda uppdraget gick till Skaraborgs länstidning. I deras tävling röstades Ewa Hornvall fram.

En intervju med Ewa om hennes resa som Lucia till USA finns att lyssna på här

Kaffekask, poesi och inkokt makrill

I fotografen Anders Karlssons hem fanns många spännande detaljer att förundras över. Den improviserade elcentralen inhyst i en gammal sockerlåda, kaffekaskbuffén på köksbordet eller den inkokta makrill som Anders själv vevar med i luften denna juldags afton 1946.

En av de mer berättande detaljerna finner man dock ristad på en möbel bakom ryggen på mannen till vänster. I sin snirkliga men spretiga handstil har Anders ristat en egenkomponerad dikt, som antagligen tillkommit året innan i samband med fredsdagen vid andra världskrigets slut:

”Största” skillnad på allt, är nasism å kultur Mot frihet av alla sorter är nasismen Slut hällre fred med livet”

Han skicka eländet mot himmelen

Det är vintern 1940 och på den dubbelexponerade bilden verkar fotografen Anders Karlsson stirra intensivt på den orörda snön framför sig.

Han håller en trädgårdsspade i höger hand, kanske är i tankarna att gräva upp något ur det grunda snötäcket? Möss och sorkar brukar gräva gångar i snön om vintern och ibland kan man se rävar dyka ner i snön på jakt efter dessa. Kanske är mannen likt en räv på jakt efter en sork gömd i snö? Högst osannolikt!

Här finns inga gnagare, än mindre någon räv. Mannen är dessutom helt ointresserad av den orörda snön framför honom - och svaret på varför så är fallet svävar stilla över mannens huvud.

Det som kan te sig som ett avlägset ovädersmoln är i själva fallet vad som är kvar av smällaren mannen på bilden just bränt av. Tittar man noga kan man se krutrester och några sista glödande fragment segla ner från det svarta krutmolnet.

Fotografen verkar dock inte ha blivit särskilt förtjust i den högljudda smällaren eftersom han senare döpte bilden till ”Han skicka eländet mot himmelen”.

Syns inte, finns inte

Det sägs ibland att jazzmusik handlar om tonerna man inte spelar. På samma sätt kan en bild vara spännande för det som inte syns på den. Eller som i det här fallet - det som försöker att inte synas på den.

Idag kan man lätt trolla bort både det ena och det andra ur en bild med hjälp av olika fotoredigeringsprogram. Modemagasinens modeller får felfri hy och ouppnåelig fysik, resebyråns reklam får turistparadis att bli folktomma och naturfotografer fyller sina bilder med lodjur och mårdhundar - allt är gjort med några enkla klick. Men på 50-talet, då den här bilden är tagen, var det betydligt svårare. Vid tiden hade filmrullarna gjort entré på marknaden, men fotografen Anders Karlsson höll kvar i sina glasplåtar som han använt under hela sin karriär. På glasplåten fanns en emulsion som fångade fotografiet och som efter framkallning fixerade den. Emulsionen var dock inte mer hållfast än att den gick att rista i med skarpt föremål.

Detta nyttjade Anders Karlsson ofta då han ristade in årtal eller några rader text direkt i emulsionen. Men detta gick även att utnyttja på samma sätt som dagens fotoredigeringsprogram och kunde användas för att trolla bort allt från små detaljer till hela människor - som i det här fallet.

Genom att skrapa, rista och gnugga på emulsionen kunde han uppnå en rad olika effekter. Resultatet är inte perfekt, men Anders har ändå lyckats fånga nyansskillnaderna i fältets olika delar, skogsdungens stammar och vitklöverns blommor.

Det är även värt att komma ihåg att man idag kan ångra varje ingrepp med ett enkelt knapptryck, de ingrepp Anders Karlson gjorde var irreversibla. Dessutom jobbade han med negativ vilket betydde att han ständigt var tvungen att tänka tvärt om - ville han att något skulle bli ljusare på den färdiga bilden var han tvungen att göra negativet mörkare och vice versa.

Lång, smal och sylvass

Den här bilden är full av spännande detaljer från det sena 1800-talet, då bilden är tagen. Först och främst syns det att fotografen inte ens har varit i närheten då de unga männen på Såtenäs lantmannaskola ställde upp sig för att fotograferas. Till vänster syns häftstiftet som håller fast den ursprungliga bilden på en bakgrund av trä. Fotografen har alltså fotograferat ett fotografi - ett slags metafotografi.

Trots det så är det ändå ursprungsfotografiet som sitter på de spännande detaljerna. Att bilden är tagen i Såtenäs under det sena 1800-talet är redan känt, men bara genom att syna detaljerna i bilden hade det ändå gått att utröna att bilden är tagen på våra breddgrader. I händerna har eleverna en uppsjö av verktyg som är typiska för det svenska lantbruket vid den här tiden - järnskodda träspadar, långsmala täckdikningsspadar, blad- och potatishackor och dräneringsspadar. Men kanske mest utmärkande är den lie som en av männen håller i.

Lien har funnits med i jordbruken ända sen de första århundradena efter vår tideräknings början. Eftersom lien används till att slå hö med, så har lietraditionen vuxit sig stor på de breddgrader där djuren behövt stå inne över vintern. Men det är inte det som gör att lien på bilden avslöjar att vi rör oss i Nordeuropa. För den inbitne lie-entusiasten kan orvet - skaftet på lien - utröna ytterligare detaljer, men här är det själva liebladet som avslöjar att vi befinner oss i Sverige.

Det finns två typer av lieblad - knackliar och slipliar. Knacklien har varit dominerande över hela Europa, men i Sverige har det varit sliplien som gällt. Knacklien har ett brett, avsmalnande blad av mjukare metall som knackas till en tunn skärande egg med en hammare. Sliplien är däremot lika smal hela vägen men gjord i ett tjockare och avsevärt hårdare material - precis som lien på bilden. Tillgången till högkvalitativt järn gjorde att man i Sverige kunde göra hårda lieblad som gick att slipa sylvassa. Hade man däremot försökt sig på att knacka eggen på dessa hade den hårda men sköra metallen spruckit. I dag har knackliarna erövrat även Sverige, i den mån liar fortfarande används. Det finns dock ett fåtal smeder som tillverkar nya slipliar, och på logar och i ladugårdar kan det hända att det hänger kvar en gammal bortglömd sliplie.

Kunglig närvaro

Det är vår-vintern 1920 och smältvattnet från taket har barlagt marken kring det lilla huset utanför Karlsborg. Det är kramsnö och de unga männen har passat på att göra en snögubbe av en ansenlig rondör. Men stora snögubbar är vardagsmat på skolgårdar runt om i landet så fort den första snön har lagt sig - det är snarare de uniformsklädda männen och inte den stora snögubben som är av intresse i den här bilden.

Har man sett kultklassikern Någonstans i Sverige kan man intyga att de ornamentala uniformerna är långt ifrån de gråa fältuniformer som 111:an, Stora Norrland och 107:an Andersson hade på sig i Tv-serien - men så är det här inga vanliga beredskapssoldater heller.

De här männen är husarer och det är just de karaktäristiska uniformerna med sina trippla knapprader och fyrkantsnören som avslöjar det. På vissa av männen går det skymta gradbeteckningar i form av stjärnor på den vita ståkragen. I skaran gömmer det sig både underlöjtnanter, löjtnanter och eventuellt någon kapten. Att de stjärnbeströdda kragarna är just vita avslöjar att dessa husarer tillhör Livregementets husarer - det enda husarregemente som fortfarande finns kvar.

Husar är en ridande soldat beväpnad med sabel. De rikt dekorerade jackorna, eller dolma som det heter, är från början inspirerade av ungerska, serbiska och kroatiska folkdräkter. Anledningen är att det var i den regionen som husarerna först uppstod redan under 800-talet.

En spännande detalj syns på den i jämförelse diskret klädde mannen längst till höger. Han saknar husarernas prålighet men bär istället en ägiljett eller adjutantsnöre på höger axel. Detta visar att han tjänstgör under försvarsministern, som 1920 var Per-Albin Hanson, eller eventuellt H.M Konungen Gustav V.

Det går som på räls

Solen lyser klar och trots de väldigt snömassorna har lok 45 vågat sig ut på rälsen, men det tog inte lång tid innan det körde fast. Men det här är bara början, det ska dröja fram till mitten av juni innan tågtrafiken börjar gå som den ska igen. Året är nämligen 1940 och det som senare kom att kallas krigsvintrarna har gripit tag i landet och det var inte bara loket på bilden som kämpade med att komma fram. Till och med i södra Skåne fastnade tågen i snövallar halvvägs in i april och precis som här var de tvungna att skottas fram för hand. Men det här är inte södra Skåne - var är det?

För att få svar på det får man börja med att titta på själva loket. Det här är inget normalt lok, i dubbel bemärkelse. Lok 45 är ett onormalt litet lok och anledningen till det är för att järnvägen på bilden är en smalspårigt sådan - till skillnad mot de normalspåriga som vi är vana vid idag. När järnvägen började rulla ut över Sverige under 1800-talet var de stora stambanorna, och andra vältrafikerade leder, normalspåriga. Men mellan landets stambanor fanns ett nät av smalspår - och det här är ett av dem. Men vilket spår kan det vara?

Svaret på det gömmer sig i takåsen som skymtar fram just ovanför lokets hytt. Där syns de två valmade taknockarna på stationen som tåget just har lämnat. Idag finns inte spåret kvar men den gamla stationsbyggnaden i Varnhem står fortfarande kvar. Bilden är alltså tagen utanför Varnhem 1940 på en del av Lidköping–Skara–Stenstorps Järnväg. Det skulle rulla tåg här i ytterligare 26 år innan linjen lades ner 1966.

Första, andra, tredje

Det är 1960-tal och utanför Skara har hundratals människor samlats runt en högljudd man på ett lastbilsflak. De har vallfärdat hit från hela Skaraborg och i bakgrunden syns hur fler och fler ansluter till skaran som kommit för att höra vad mannen på flaket har att säga.

Vad rör det sig om? Är det kanske 1840-talets roparrörelse som återuppstått? Rörelsen där hundratals torpare och svedjefinnar samlades i skogsgläntor för att lyssna till unga olärda pigor, drängar och barn som under extatiska tillstånd skrek och ropade ut sina domspredikningar.

Men på bilden syns inga religiösa symboler eller ungdomar i extas.

Kanske är det en politisk manifestation? Missnöjet kanske har växt sig så starkt att extremistiska, politikiska åsikter spridit sig bland folket?

Men det är ju 1960-tal? De svenska rekordåren står för dörren och aldrig förr har så många varit så nöjda med tillvaron i Sverige.

Nej, svaret till varför alla dessa människor samlats kring mannen syns hans högra hand där han håller en auktionsklubba. Vad det rör sig om är en gårdsauktion på Trestena gård, i närheten av Hornborgasjöns södra strand.

Redan under 1800-talet hade sådana här gårdsauktioner blivit ett folknöje på landsbygden. Precis som på bilden ägde de rum på vårvintern, då bondeåret var som lugnast, vilket innebar att även pigor och drängar kunde gå på auktion. Auktioner samlade människor från alla samhällsklasser och kan liknas vid dagens stadsfestivaler. Företeelsen levde kvar in på 1900-talet och även om auktioner idag mest håller till på nätet så hålls det fortfarande gårdsauktioner runt om i landet. Nu för tiden tar man dock ingen hänsyn till bondeårets gång - nu är det istället semesterfirarna som bestämmer när det är dags för auktion ute på den svenska landsbygden.

Fotografen i skåpet

Det är 1920-tal och i ett mörkt hörn av sin bostad sitter en till synes sammanbiten man. Trots den tjocka yllekostymen med väst och en värmande mustasch har han tänt fotogenköket nere till vänster i bild. Han står inför ett pilligt arbete och måste hålla händerna varma. I skåpet bakom honom finns det gott om ledtrådar till vad arbetet består av. Mannen på bilden heter Erik Rud och är fotograf - och i skåpet finns allt han behöver för att framkalla sina bilder.

Även om rullfilmen dykt upp på marknaden så arbetar Erik med så kallade torrplåtar - en glasskiva bestruken med en ljuskänslig gelatinemulsion. Dessa kom oftast färdiga från fabriken och i höjd med Eriks armbåge ligger ett paket med torrplåtar från det tyska företaget Agfa. Det är känt att den teknikintresserade Erik köpte sin först kamera 1900 med negativformat 6x9 centimeter. Plåtarna från Agfa är emellertid 9x12 centimeter stora, så till 1920 hade han uppenbarligen uppdaterat sin kamerautrustning.

I ett i ett mörklagt rum lades de ljuskänsliga plåtarna i de träramar som syns till höger på andra hyllan nedifrån, och laddades i kameran. För att se något i mörkret tände Erik oljelampan till vänster om träramarna. Men för att inte förstöra de ljuskänsliga plåtarna har den försetts med ett rött lampglas som gav ett ljus med för svag energi för att sätta igång reaktionen i emulsionen.

Efter att fotografiet var taget återvände Erik till sitt mörkerrum där lampan åter tändes och framkallningen kunde börja. Bredvid förpackningen med glasplåtar finns tre fat som fylldes med olika kemikaliebad från de många flaskor och burkar som står i skåpet. I det första badet framkallades bilden, i det andra fixerades den och i det tredje tvättades den. Med gummirollern som hänger snett bakom vågen på andra hyllan uppifrån pressades bilden fast på glasplåten för att sedan torka i det ställ som står på hyllan nedanför.

Fotografi var, och är fortfarande, en delikat process där både kemikalier och verktyg behöver vara rena från smuts och främmande ämnen. Därför behövde alla verktyg noga rengöras - vilket Erik gjorde med tomtens skurpulver, som skymtar fram på andra hyllan uppifrån. På hyllan ovanför förvarar han de rena kemikalierna. Det som ser ut som vita stenar längst till vänster är fixeringsmedlet natriumsulfat som blir klumpar i torrt tillstånd men som löser sig i vatten. I de mindre glasburkarna förvaras bland annat hydrokinon och metol. På brevvågen på hyllplanet under vägdes den exakta mängd kemikalier som behövdes.

Bakom vågen syns ett av Eriks fotografier från järnvägsbygget i Lyrestad. Detta har han märkt med sitt namn med hjälp av gummistämpeln på hyllplanet under.

Vad kupongen från choklad- och kaffefabrikanten Percy F. Luck gör i en liten framkallningsstudio utanför Töreboda är det dock ingen som vet.

Jul oavsett vad

Det är dagarna efter jul och utanför fönstret breder vinterlandskapet ut sig. I julgranen dansar glittret en stilla dans i den stigande värmen från elementet och på nattduksbordet blommar begonian.

Även innanför fönstret breder ett vinterlandskap ut sig. På fönsterbrädan sticker en kyrka fram ur ett tjockt snötäcke av bomull, och på golvet har samma bomullssnö gjort en vinteridyll av dockhuset. På väggarna väcker John Bauers bilder fantasin till liv och i fotändan av en av sängarna sitter en hel rad med dockor.

Men trots julpynt, leksaker och barnboksillustrationer så är det något ängsligt över bilden. Barnen i spjälsängarna ser sammanbitna, nästan rädda ut.

Svaret på varför finns mitt i bilden där två vägguttag i bakelit syns ovanför lysknappen. I uttagen kopplas nämligen medicinsk utrustning in när läkaren kommer för att undersöka de sjuka barnen. De båda barnen har alltså firat jul på Skövde garnisionssjukhus - utan vare sig föräldrar eller syskon.

Men julen är barnens högtid och till och med i sjukhusets linoleumklädda salar har man gjort sitt yttersta för att med gran, klappar och snötäckta dockhus skänka julstämning till de sjuka barnen.

Nytt möter gammalt

Det är högsommar på västgötaslätten och på de solkyssta fälten har höstsådden mognat till prima vete. Spannmål har man odlat ända sen människan blev bofast för cirka 10.000 år sedan. Den här bilden är dock tagen mycket senare - men exakt när är inte helt lätt att säga.

På bilden syns nämligen både det som hör det historiska jordbruket till - så som det sett ut i hundratals år. Samtidigt finns här gott som ny teknik i form av tröskverk, bulldozer och en fabriksny Volvo lastvagn.

Året är 1938 och det är just precis här så som stora delar av jordbruket såg ut vid den här tiden - en fot i det gamla och en i det nya.

Vid det här laget har slåttermaskinen antagligen konkurrerat ut lien som bönder använt sig av i över ett millenium. Men i bakgrunden syns hässjorna, som är jämngamla med lien, där vetet torkar i sommarsolen. De, likt hästen i förgrunden, levde kvar inom jordbruket in på 1940-talet.

Det stora tröskverket från Olléns i Flen är betydligt yngre än lien och hässjan. Även om tröskmaskiner tillhör det moderna lantbrukets mest högteknologiska maskineri så är grundprincipen densamma som för de tröskverk som introducerades under 1700- och 1800-talen. Innan dess hade bönder och drängar spenderat stora delar av vintern med att tröska skörden för hand.

Det som fick tröskverket att gå runt var en maskin som inte var gammal när bilden togs, men som idag är synonymt med bulldozrar - en caterpillar. Larvfötter hade patenterats redan på 1700-talet men det är när företaget Caterpillar drar igång sin verksamhet 1925 och patenterar sin egen variant på tekniken som den blir vedertagen. Den lilla bulldozern driver en lång bred rem som ligger som en åtta mellan de två maskinerna.

Längt till höger i bild syns kanske det mest moderna inslaget, en Volvo lastvagn. Det till höger placerade volvomärket på grillen avslöjar att det troligtvis är en LV81, 90 eller 180.

Men så här mångfasetterad skulle lantbruket bara vara i ett antal år till. Året efter bilden är tagen brakade andra världskriget loss och de tekniska framstegen inom krigsmakten skulle även driva på den teknologiska utvecklingen inom lantbruket. När kriget väl var slut var hästarna, hässjorna och de stationära tröskverken borta och hade ersatts av traktorer och skördetröskor. Här och där har dock både hästarna och hässjorna fått leva kvar.

En jordisk familj i ett jordiskt hus

Ute är det bitande kallt, kallare än vad det varit på länge. Det spelar dock ingen roll hur kallt det är - djuren i ladugården måste ändå utfodras. Det ligger på faderns lott att ta hand om djuren. Det är ett tungt jobb - ett tungt jobb som aldrig tar slut. På hans kraftiga händer har naglarna nötts korta och fårorna djupa av det hårda arbetet. Idag har han dock fått hjälp av sin äldsta son.

De unga pojkarna är nästan jämngamla, bara året skiljer dom åt. Vem som är äldst av de två sönerna syns på deras kläder. Den vänstra pojkens skjorta buktar ut av alla lager av ylle och undertröjor. Han har, precis som sin far, klätt sig i tjocka lager för att skydda sig mot den bitande kylan i ladugården. Hans kläder ser nästan uppblåsta ut jämte sin brors slätstickade pullover, för att inte tala om sina systrars kortärmade bomullsklänningar.

Men varför har döttrarna fina klänningar på sig mitt i vintern? Julgranen berättar att det är jul och de fina klänningarna att det är julafton - julaftonskvällen 1939. I dag vet vad som följde efter det, men det vet inte den lilla familjen - inte än. De kommande åren ska bli påfrestande - vintrarna kallare, maten mindre och hotet om krig ständigt närvarande.

Men idag är det julafton, idag är de tillsammans. Den äldste sonen har fått ett munspel, den yngre en liten brandstation i plåt. Snart fylls huset av trevande försök till munspelsmusik och utryckningar till små, fiktiva eldsvådor.

På den nya radion rattar fadern in kvällens sändning, precis som otaliga personer kommer göra efter honom. Programmen kommer förändras och radion ge plats för tv:n. Men det är inte vad som spelas på radion eller visas på tv:n som är det viktiga - det är de som samlats omkring den. Oavsett om kriget hägrar, kylan biter eller arbetet sliter så handlar julen om att finna trygghet och gemenskap hos familj, släkt och vänner - just när tillvaron är som mörkast.

Order this image

Share to