Malin Selander

Malin Selander föddes och växte upp i Göteborg. Malin växte upp med sin mamma och tre äldre syskon, då hennes pappa dog när Malin var 3år. Hon växte upp strängt hållen och gick i en sträng flickskola. Planen var att Malin skulle bli handarbetslärarinna, men Malin tyckte inte om att sy. Under utbildningen ingick en termin vävning och det fastnade Malin för. Vävning ligger i generna då Malins morfars far startade Almedals väveri under mitten av 1800-talet. 1945 anställdes Malin på Örebro läns slöjdförening som ambulerande vävlärare i Örebro län. Hennes första jobb var på Skyllbergs bruk som lärare för flera vävkurser. På dagarna undervisade hon kvinnor från bygden och på kvällen kontorspersonalen på bruket. Kurserna varade i sex veckor och därefter flyttade hon runt till olika platser och höll sina kurser. Hon höll 50 sexveckors kurser runt om i Örebro län. På kvällarna sysselsatte sig Malin med att rita de mönster som eleverna skulle arbeta med. Resultatet blev två mösterböcker som kom ut 1954 och 1959. 1955 tog Landstinget över Örebro vävskola och Malin blev chef. Under sin tid som chef och vävlärare hade hon också förmånen att hålla kurser i andra delar i Sverige, tex Sätergläntan men även utomlands.

På 1960-talet undervisade hon som vävlärare i Kanada efter en inbjudan från Banff School of Fine Arts. Hon höll även kurser och föreläsningar runtom i USA. Våren 1964 deltog Malin med 10 st alster bland annat ett kapptyg på Liljevalchs vårutställning. 1970 arbetade hon på uppdrag av FN med utbildning av vävare i Iran. Hon arbetade även med utställningar i Japan och hennes böcker har blivit översatta till japanska. Malin Selander är känd för sina många vävböcker med mönsterbeskrivningar till tyger. Till vissa av böckerna fanns även vävprover på vävarna. Hennes bok "Vävmönster" blev snabbt spridd för dess nytänkande i val av färger, material och teknik.

Malin var en tekniskt avancerad väverska som arbetade med färg, form och material när hon skapade sina plagg. Hennes kännetecken är avsaknaden av tillskärning på plaggen. Malin avskydde att klippa i vävda tyger. Hennes plagg avsåg vara festkläder. Malin själv ville inte bli sammankopplad med uttrycket hemvävd utan valde själv att säga handvävd. Citat: ”Det är det värsta jag vet, ordet hemvävd, Då är man ostilig. Det är handens arbete- det har inget med hemmet att göra alls”.

Hon såg sig själv som en konsthantverkare, då hon hade ett ändamål med det hon väver, det skulle vara praktiskt brukbart. Vävningen blev Malin Selanders liv och den stora utställningen 2008 på Örebro läns museum fick också namnet "Att väva är livet" då hennes tyger, kläder och textilier visades upp för en bred allmänhet. Året innan Malin Selander dog skänkte hon hela sin klädsamling till Örebro läns museum som efter dödsfallet också fick överta en stor del av hennes prov-vävar, skisser och arbetsmaterial med otaliga fackteckningar.