Julbröd och juleljus hos Maja i Värmlands Nysäter

Meddelat av fru Maja Bergvall, Värmlands Nysäter, den 7 december 1928 och 19 november 1929.

"Det finns ett ordspråk från gamla tider, som säger: ”Koka på julafton så att det räcker till midsommarafton”. Detta ordspråk var en uppmaning att fylla visthusbodarna med mat och dryckjom till jul, men ock en varning, att det icke fick misshushållas.

På julaftonen koktes en myckenhet kött, så att det skulle räcka för behovet under julen, men långt innan dess började naturligtvis julstöket. Det bryggdes, bakades och stöptes så långt ekonomien det tillät. När julbordet var dukat och färdigt bjöd det också på en imponerande anblick. Det pryddes med hemstöpta ljus i tennstakar, men även vanliga träklossar med urborrade hål, fingo mången gång tjänstgöra som ljusstakar. Ett grenljus, med en arm för varje familjemedlem, fick ej saknas på julbordet. I många hem hade de mässingsstakar med krusat papper på julborden, men någon särskild julkrona, har jag inte lyckats spåra upp, ej heller julbocken känna de till. Bockar och kronor måtte icke ha använts i Gillberga, ty ingen vet något om det. Nu för tiden användas kronor av gran- och tallris, men det är väl ett modernt påfund. Då det stöptes ljus till jul, stöptes även julgransljus åt barnen, och dessa kallades dankar. Och på julbordet fick naturligtvis inte julhögen saknas. Den var en av julbordets viktigaste anrättningar, och bestod av diverse bakverk. På golvet hade man strött hackat granris och halm.

Den understa och största kakan i julhögen, julkakan, var rund och garnerad med en krans och en stjärna i mitten. Stundom användes pepparkaks- och småbrödsdeg till garnering, detta senare troligtvis mest i herrskapshem. Det finns två olika meningar om julkakan. Somliga säga att den åts på juldagen, efter hemkomsten från kyrkan, andra att den icke fick röras förrän efter trettonhelgen. Dessutom skulle finnas två stora kakor av rågmjöl, så kallade plogannskakor eller såkakor. Den ena var en helt rund, vanlig kaka, och på den skulle ligga en liten hemost, den andra var mera utsirad. Dessa kakor gömdes i havrebingen till ploganna, då man letade fram dem och åt av dem. I en del hem förekom den seden, att den ena kakan ej skulle ätas utan strös ut med kornet för att gå god skörd. Vid ploganna (vårbruket) började man vila middag, ty under vintern hade man ingen middagsvila i lanthemmen. Icke heller hornoxen eller korsstompen fick saknas i julhögen, ej heller andra kransar, kusar och pepparkaksgubbar, som man brukade bestå sig med allt efter råd och lägenhet.

Under bordet, eller också ute på förstugukvisten, sattes ett grötfat åt tomten. Även djuren ute i stall och ladugårdar skulle ha sin särskilda ranson på julaftonskvällen. Det var en mycket viktig sak.

Sedan det ätits på julkvällen skulle allt stå kvar, tallrikar och skedar, så att husmodern skulle ha det bekvämt på juldagsmorgonen. Inte heller sängarna bäddades, ty familjemedlemmarna skulle sova ut efter julottefärden, och den, som sov längst, fick bästa hälsan under året. Likaså fick den den bästa skörden, som kom först hem från kyrkan. Annandagen gällde det att vara tidigt uppe, innan det var ljust, och utföra behövligt arbete i stall och ladugårdar, varefter det skulle festas på klengås och glögg. Kanhända hade någon god vän varit före och gjort rent hos djuren, och då skulle även denne trakteras. Men hade man någon ovän - ja, då kunde det se mindre trevligt ut i uthusen, ty all gödseln kunde vara inkastad istället för tvärtom.

Så fortsattes julen med festligheter i så väl herrskaps- som allmogehem. Runt Byälven lågo de stora gårdarna upplysta och strålande som sagoslott. Julglädjen stod högt i tak, och såväl unga som gamla roade sig av hjärtans lust. I allmogehemmen gick enkelt till naturligtvis, men vad som bjöds var gediget och präktigt och över hela Gillbergadalen låg julstämning och julefröjd.

Dessa julseder ha nog förekommit litet varstans i Sverige, men de gamla säga att det brukats så även i Gillberga. Dock tyckas sederna ha varit en smula olika i hemmen, men därvidlag har ju välståndet spelat en stor roll.

Julhögar delades ut till husets tjänare och till fattiga. På de stora gårdarna fingo även statare och övriga underlydande var sin dylik hög. Den stora runda kakan med sina krumelurer av olika slags småbrödsdeg skulle ätas på själva juldagen, då folket efter hemkomsten från julottan hade sovit ut. Ytterst på kakan var en krans av pepparkaksdeg, de andra ornamenten voro alla möjliga slags fantasifoster. Den runda kakan med pepparkaksdegen ovanpå är ett mycket gammalt bakverk, och jag minns den från gamla talmansgården (Nysäters gård), där den bakades till barnen varje jul av gamla fru Emma Erikson. I gamla tider intog den alltid en mycket framskjuten plats i julhögen. Den skulle då vara garnerad ovanpå med prov på alla slag av de småbrödsdegar, av vilka det bakades till jul. Den kakan skulle ätas på juldagen. Den stora kusen däremot, den, som liknar en lussekatt, gömdes i rågen, och fick ätas först vid ploganna, som värmlänningen säger. Den övriga delen av julhögen gömde tjänarna i sina skåp och kistor och åto därav, då lusten föll på. Till julhögen hörde också pepparkaksgubbar, och kunde det anskaffas någon liten ost att ställas på den vanliga kakan, såkakan, så vore det riktigt och bra.

Ganska långt tillbaka i tiden var den seden på lussemorgonen, att folket steg upp vid tretiden och då åt man en kraftig måltid, bestående av kokt potatis, korv, kött och fläsk . Däremot förekom inte lussebruden så allmänt, och så kallade lussekatter voro inte heller vanliga. De, som senare användes, voro av den vanliga formen. Luciakronan var en vanlig enkel krans av lingonris. "

Detta minne är ett av många som publicerades i en skrift av Karlstads Husmodersförening inför julen 1930. Fler julminnen ur denna skrift hittar du här: [https://digitaltmuseum.se/0211813528780/varmlandska-julminnen]