9 cm pansarvärnspjäs

Pjäsen, som är rekylfri enligt ”bakblåsprincipen” på samma sätt som granatgevär m/48, började utvecklas 1953 som ersättning för 10,5 cm infanterikanon m/45 som snabbt blivit föråldrad. Den ursprungliga benämningen var 9 cm pansarvärnspjäs m/59, senare ändrat till pansarvärnspjäs 1110. Pjäsen tillfördes infanteriförbanden i stort antal så att i princip varje skyttekompani hade två pjäser vardera. Pjäsen fanns även på stor bredd i andra delar av arméorganisationen. I den ursprungliga versionen drogs pjäsen efter en traktor, men senare tillkom versioner med pjäsen monterade på terrängbilar, som pansarvärnsterrängbil 9031 och pansarvärnsterrängbil 1111. Den kom även att användas på en version av bandvagn 206. Bemanningen var två man, skytt och laddare, och den praktiska eldhastigheten beräknades till sex skott i minuten, något som dock sällan torde ha uppnåtts. Det hade ställt stora krav på laddarens muskelstyrka, dessutom ansågs det nödvändigt att omgruppera vapnet efter ett par skott. Pjäsen var delbar i hjullavett och eldrör vilket gjorde att den kunde bäras med muskelkraft i svår terräng. Den effektiva räckvidden var 800 meter och ovanpå eldröret fanns ett inskjutningsvapen med kalibern 7,62 mm. Till detta vapen användes spårljusammunition för att säkerställa att elden ”låg rätt”.

Olika typer av ammunition utvecklades efter hand; spårljuspansarspränggranat m/62 med genomslagsförmåga 380 mm mot pansar, spårljuspansarspränggranat m/77 med genomslagsförmåga 500 mm och spårljuspansarspränggranat med genomslagsförmåga 600 mm. Ammunitionsvikten var drygt 10 kg i samtliga fall och pjäsens vikt inklusive hjullavett var 260 kg.

Enkelt uttryckt var pjäsen ett medeldistansvapen med längre räckvidd än ett granatgevär men kortare räckvidd än pansarvärnsrobotar. Att denna pjäs från 1959 fortfarande tycks spela en roll på det moderna slagfältet kan sägas vara ett tecken på dess effektivitet.

Text: Thomas Roth, Armémuseum