Brev från värnpliktige Hans Redelius under värnplikten vid Kungl. Södermanlands pansarregemente (P 3) 1948-49

Breven är mestadels till föräldrahemmet. Hälsningsfraser och personliga saker är borttagna.

Vi har på kvällarna s.k. "inre tjänst", och hela kvällen i går satt vi och sydde i siffror och märklappar i alla uniformer. Kamraterna verkar trevliga, och jag tror vi har fått ett rätt bra befäl. Chef för kompaniet är en kapten Ljungstorp. Vårt kompani är uppdelat på två plutoner, och jag ligger på andra. Plutonchef är löjtnant Peyron. Första pluton är en PV-pluton och vår är stridsvagnspluton.

Det är meningen att vi skall utbildas till förare eller skyttar på 22-tons stridsvagnar. Denna speciella utbildning börjar dock först efter ungefär en månad. Tills vidare har vi allmän utbildning, som för övrigt är gemensam för alla i armén. Vi har nu soldatundervisning, inre tjänst och givetvis exercis en och en halv timme om dagen, i morgon fyra timmar. Det är meningen att vi skall få gå ut på sta'n om lördag, men vi får inte åka hem, för att det är Regementets dag på söndag. Då måste alla vara kvar. Då är det meningen att anhöriga och bekanta till oss skall få komma och hälsa på oss.

Angående midsommarledigheten är det mycket osäkert om jag kan komma hem. Alla de andra kompanierna har permission på midsommarhelgen, varför vårt kompani måste stanna kvar som vakt. Hälften av oss åtgår till detta, så några får väl åka hem.

Vårt närmaste befäl är korpral Gunnarsson, som är logementschef. På grund av mitt låga nummer står jag för ovanlighetens skull först på alla listor. Därför är jag den här veckan biträdande logementschef och skall se till att det är snyggt på logementet när vi lämnar det, när inte korpralen är med.

Just nu sitter jag på Soldathemmet. Det är tyst och lugnt här på regementet de här dagarna. Alla de andra kompanierna, vilka ryckte in första juni, har nämligen ledigt dagarna mellan midsommar och lördag-söndag. Därför får vårt kompani sköta vakt, brandberedskap, handräckning och dylikt. Jag själv kom undan med lite handräckning i fredags.

De här sista dagarna har jag inte känt mig riktigt kry, vilket är följden av vaccineringen. I morgon skall vi vaccineras igen.

I går och i dag har vi hjälpt till vid en fältskjutning anordnad av "Södermanlands befälsutbildningsförbund". I går eftermiddag var vi ute och satte upp målfigurer i terrängen, och i dag har vi markerat under skjutningarna. Jag hade på min uppgift att göra klart på Stora skjutbanan till skjutningar som skulle bli kl. 14.00.

Jag och en fanjunkare var ute och tittade på vad jag skulle göra i går kväll, och det verkade vara ganska lindrigt arbete. Därför tog jag med mig en bok och tänkte slå mig ned och läsa, när jag gjort vad jag skulle göra, vilket jag trodde skulle inträffa efter ett par timmar.

Dessa sköna drömmar visade sig emellertid vara helt falska. Jag höll på och kånkade på bänkar och stora måltavlor och spettade hål för dessa ända tills klockan var två. Allt medan solen gassade och det var helt vindstilla. Mitt vatten i fältflaskan hade tagit slut, och jag började känna mig som en ökenvandrare. Strax efter två kunde jag emellertid lägga mig och ta igen mig, och skyttarna kom inte förrän strax före tre. Sedan skjutningarna på skjutbanan var klara, fick vi mat av lottorna, och det smakade härligt. 15 kronor har jag i alla fall tjänat på kalaset.

I går sköt vi för första gången med pistolerna. Först sköt löjtnanten fem skott för att se hur pistolerna var och eventuellt anbefalla ändringar, och sen fick vi den stora äran att högtidligen avlossa tre skott från ett avstånd av fem meter. Det är nog bra att börja så, för det är väldigt lätt att vingla till med pistolen, som i detta avseende är mycket farlig på grund av sin korta längd, som gör att en liten vickning på pistolen skickar skottet i en mycket avvikande riktning.

I morgon skall vi ha terrängtjänst igen. Då skall vi ha hjälm och tjocka kläder, så blir det lika varmt i morgon som i dag, blir det säkert mycket angenämt att springa kring i skogen och kasta sig ner här och där bakom stenar och i diken. Vill det sig riktigt väl finns det den möjligheten att man får kasta sig ner i ett vattenfyllt dike, vilket svalkar av något, kanske dock inte så mycket kroppstemperaturen som entusiasmen för krigarlivet.

Vi jobbar för fullt, och i dag har vi hållit på sedan klockan fem. I morgon skall vi också gå upp klockan fem, och en del dagar håller vi på till halv nio. Detta är för att vi skall kunna sluta kl. 10.30 på lördagarna. I morgon skall vi skjuta hela dagen från halv sex till klockan fyra.

I går fick vi ut och åka stridsvagn ett tag för att känna hur det känns. Vi höll på och åkte ute i skogen, och ibland fick vi åka bakpå, och då gällde det att hålla sig kvar i guppen. Dessutom blåser det het luft, som man får rakt i ansiktet från motorn. På torsdag skall förarna ut och börja köra vagnarna.

Ja, här går nu allt sin gilla gång, och nu tycker jag nog det börjar bli ganska tradigt och trist, men det beror nog mest på att vi just nu har en så tråkig tjänst med målangivning och terrängtjänst mm, allra helst som jag inte alls har någon lust att bli skytt. Men det blir nog bättre lite längre fram, och så småningom får också vi köra, och då skulle jag snarast möjligt försöka bli förare. (Jag var uttagen till förare först, men jag var så bra på att skjuta pistol, så kompanichefen bestämda att jag skulle bli skytt i stället för förare).

Det finns ju dock vissa ljuspunkter, t.ex på kvällarna strax före avlämningen, då det faktiskt är ganska livligt på luckan.

I fredags och söndags gick jag på vakten. Det var lindrigt sagt marigt. Jag fick inte sova mer än knappt två timmar natten till lördag. Klockan sju på fredagskvällen gick vi på vakten, och sedan hade jag pass mellan nio och elva. När man sedan kom hem, skulle man ingå i den s.k. tillfälliga patrullen, som ska rycka ut vid ropet "Patrull ut!" Den är egentligen till för att tillkallas då posten är i fara eller dylikt, men för att vi skulle få övning blev vi utkallade i ett kör, och då var det bara att sätta högsta fart åt det håll man hörde ropen. Två gånger blev vi lurade att springa runt hela området, som blir en sträcka på åtminstone en kilometer. Inte förrän klocka ett fick vi lägga oss, och sedan hade jag vaktpass mellan tre och fem. Men natten till söndag sov jag från halv sju på kvällen till åtta på morgonen.

I söndags var jag och ett par andra grabbar till en badplats utanför Strängnäs (Segerön). Det var ju ett härligt väder, och för att komma dit fick man åka båt 20 minuter. Det var ju ganska mycket folk där, men ändå inte packat, och badstället är mycket trevligt.

På söndag gick jag på vakten igen. Då blev det dock inte så farligt, beroende på att vi då hade hyggligare befäl.

Nu har vi börjat med kulsprute- och kanonkännedom, och i dag har vi hållit på med att ladda och göra "patron ur" på kulsprutan. Ladda ska gå på 6 sekunder, och även patron ur. Innan lördag skall vi kunna ladda på 10 sekunder och göra patron ur på 16 sekunder med förbundna ögon.

I fredags hade vi också nattmarsch mellan tio och två. Vi körde en runda på drygt ett par mil uppåt Vansö och Fogdö, och jag åkte TGP (terränggående personbil) och bakpå mc hela tiden i egenskap av s.k. vägvisare.

I lördags och söndags skaffade jag mig en extraförtjänst genom att vara med på en stridsskjutning för hemvärnet. Den var förlagd till Malmköping, så där var jag i förrgår och i går.

Vi var omkring tjugo man från P3 som tjänstgjorde som markörer, och vi åkte dit i en SKP m/42 och ett par andra bilar i lördags morse och kom hem i går kväll. På natten låg vi i en barack i Malmköping.

Hela lördagen höll vi på med att sätta upp mål och ordna för skjutningarna, som sedan var på söndagen. Efter skjutningarnas slut fick vi middag av lottorna, och sedan åt vi middag med glass som efterrätt, när vi kom hem. Det hela var i alla fall rätt trevligt, och dessutom tjänade man omkring 20 kronor.

När jag kom hem på kvällen, övertog jag en kommendering som brandbilförare, så man är ju ganska strängt upptagen.

I dag har vi hållit på hela dagen och skjutit med kulsprutor i regnet och slasket, och man var precis genomblöt, när man kom hem.

Den här veckan är det skjutning nästan varje dag, för att vi ska öva oss till Utöresan, som blir på måndag morgon. Sedan kommer vi hem på tisdag veckan efter nästa, tror jag, och därefter har vi tjänstledigt torsdag - lördag, om jag inte är fel underrättad. Om det blir vackert väder, blir det nog trevligt på Utö.

Ja, nu är vi alltså på Utö. Det verkar ganska trevligt här ute. Det är nya, fina baracker, som vi dock ej får använda. Vi måste nämligen under första utbildningen ligga i tält ett visst antal nätter, och i dag på förmiddagen har vi hållit på med att slå upp tält.

Resan hit var ganska dramatisk. Jag vet inte om ni hört talas om vad som hände, men de nämnde det visst i radio i går middag, och vissa tidningar och framför allt Expressen har skildrat det i ganska kraftiga ordalag.

Vi startade i går morse per bil kl. 0700, och när vi kom till Läggesta hade vi rast. Därefter fortsatte vi ett stycke, och så vi fick höra att de började tala om att ammunitionsbilen börjat brinna. Först trodde vi knappast på det, men så fick första plutonen ge sig iväg för att hjälpa till med släckningen.

Vi fick tyvärr inte åka till platsen, som var i närheten av Ryssjöbrink, omkring 1,5 mil från den plats vi stannade på, förrän bilen brunnit ned. Då hade hela det ammunitionsförråd, som vi skulle ha här på Utö, flugit i luften.

Det var cirka 3 ton, tror jag, och däribland många spränggranater och resten kulspruteammunition. Allt detta smällde av, och jag föreställer mig att det var ganska livligt omkring bilen, när den brann som värst.

Vi kom inte till platsen förrän bilen brunnit upp, och då fick vi bilda kedja och leta blindgångare ute i skogen, Det var åtskilligt som låg utspritt där.

Av bilen blev inte kvar mer än en skrothög. Skogen tog eld lite, och alla bilar på ömse sidor om platsen måste stoppas.

Allt detta gjorde att vi blev försenade och inte kom fram till Vitså, varifrån båten gick, förrän på eftermiddagen. Sedan hade vi en härlig sjöresa hit ut.

I dag har vi slagit upp tälten och skjutit några granater. Det smäller rätt bra, och man får lov att ha hörselskydd på sig.

Vi har vårt tält endast en 100 meter från vattnet, och i morse klockan sex var vi nere och badade.

Första natten här fick vi ligga i barack, tälten var nämligen med på ammunitionsbilen, men i dag har både tält och ammunition kommit.

Vi hoppas nu att det ska bli fint väder, så att man kan bada och ha det skönt. Det märks dock att det börjar bli höst, det är kallt både på dagen och natten, och vattnet är faktiskt isande kallt.

Så här på söndagen är det faktiskt riktigt lugnt och fridfullt här. Jag är ensam hemma på vår lucka, och för övrigt är det bara några stycken kvar här.

I går eftermiddag och i dag har vi varit nere på Lötgärdet - den närmaste skjutbanan - och knallat lite med pistolerna. Vi fick ut 450 skott i går för att öva oss med. Vi håller på och tränar för skyttemedaljen, som det är meningen att vi skall försöka ta nu i veckan. Det är mycket svårt att ta den, och det blir nog bara ett par stycken på kompaniet som klarar den.

Pistolerna liksom utdelad ammunition förvarades i de personliga skåpen i loge-menten med enkla hänglås. Så kunde det vara då!

På onsdag kommer inspektören för pansartrupperna, överste Pontén, hit och tittar på oss. Då skall vi visa vad vi kan. Vidare dimper antagligen ställföreträdande chefen för IV Militärområdet, generalmajor Janse, ner här snart, så det är bäst man passar sig.

I slutet av nästa vecka skall vi ha en marsch igen. På torsdag middag åker vi ut och slår tält mm, och så blir det väl lite skjutningar. På kvällen skall vi sedan marschera ett par mil med vagnarna och med avskärmad belysning. Övningen skall nämligen ske tillsammans med flyget, som skall spana mot oss. Det är bl. a. F 11 i nykäping och F 3 i Linköping som skall utföra detta. Vi skall sedan få se fotografierna de tagit på oss för att se hur pass mycket det syntes av oss.

Vid midnatt ungefär skall vi sedan äta middag och därefter marschera hem igen och vara tillbaka i förläggningen i gryningen. I bästa fall kan man, enligt de uppgjorda planerna, få sova en timme i tältet, men antagligen blir vi försenade som vanligt. Man får väl försöka sova i stridsvagnen i stället. Det kommer nog att bli ganska påfrestande för förarna att sitta och köra hela natten praktiskt taget i beckmörker. Skulle föraren somna, gör det ju dock i de flesta fall inte så mycket om man brakar ner i diket ett tag. Jag tror nog i alla fall att man är rätt belåten, när man får gå och lägga sig på fredagskvällen.

Nu har vi fått in radio i vagnarna, och det är rätt roligt att hålla på med den. Vi hade en nattövning i veckan, men då var det något fel på vår sändare, så vi kunde inte meddela oss med de andra, utan fick nöja oss med att höra på vad de sa.

Det var för övrigt inte så roligt att höra det här, när vi var på hemväg vid 23-tiden på natten: "Hallå Gladan 1 från Gladan 2! Bandbrott! Kom!" Det var bara att vända tills vi påträffade dem och sedan hålla på över en timme i leran och släpa med det tunga drivbandet som gått av.

När vi sedan skulle åka hem, körde vi fel väg i mörkret, och när vi bara hade några hundra meter kvar till stora vägen, körde samma vagn på en stor sten, så att bandet hoppade av. Så höll vi på ett bra tag innan fallet befanns obotligt utan specialverktyg, och vi fick lämna vagnen kvar. Klockan två kom vi sedan hem.

Gysingemanövern

I dag är det söndag och vädret är strålande. Vi bor nu i ett samhälle som heter Östervåla, och i går kväll var jag och badade bastu, vilket sannerligen var välbehövligt. Det blir allt si och så med tvättningen om vardagarna, och för det mesta är man svart om händerna.

Det är kallt här på nätterna, och i dag på morgonen var vattnet i ett handfat bottenfruset.

Om dagarna krigar vi väldeliga, och det är visst omkring 3000 man här från hela Sverige. Det är rätt roligt att hålla på och skjuta, fast vi har inte skjutit så särdeles mycket med vår vagn för att kulsprutorna krånglar.

Ofta är det nattövningar, och då är det gräsligt kallt att sitta i vagnen och vänta timme efter timme, som man alltid får göra. Men på dagen är det riktigt trevligt att åka omkring på vägarna. Överallt vid stugorna står det fullt med folk, som aldrig sett en stridsvagn, och tittar.

I förrgår körde vi i diket med vår vagn för att styrväxlarna inte tog i en kurva. Så gick växellådan sönder, så vi fick stå stilla några timmar medan dom lagade felet. Då blev vi bjudna på smörgås i en bondgård.

Likadant en annan dag, när vi stod med vagnarna och väntade på att köra fram, blev vi bjudna på kaffe i en stuga. Och när vi gjorde den långa marschen från Rosersberg till Månkarbo, stod biträdena i en handel efter vägen och kastade kola och choklad upp på vagnen.

Det är många civila som går här och tittar, och det ser ut som det värsta zigenarläger med alla dessa tält.

Det är i alla fall skönt att det inte är så många dagar kvar av den här manövern. I morgon bitti fortsätter vi antagligen fram till Dalälven, som, efter vad jag hört, vi skall gå över med vagnarna.

I natt kommer det nog att bli kallt, det är redan ganska kyligt.

Troligen kommer jag hem på söndag, och i bästa fall är vi hemma i Strängnäs torsdag natt. Det skall bli underbart härligt att få sova i en säng och äta ordentlig mat igen, och trots att man börjar vänja sig så smått vid det här, inser man att kasernen hemma vid P3 är rena himmelriket.

Det är faktiskt riktigt lugnt och fridfullt på P3 så här över söndagen. Vi är bara två stycken kvar på vår lucka.

Nu har vi installerat oss på vårt nya kompani, och allt börjar komma i ordning. En dag nu i veckan skurade vi efter dem som varit här före oss, något som de bort göra.

Det är inte bara lokalerna som är nya. Så gott som allt befäl är också nytt. Vår kapten är en nyligen befordrad löjtnant, och han verkar inget vidare. Som plutonchef skall vi om måndag få en nyutnämnd löjtnant, Kindströmer, och man får väl se hur han är. Så bra som Peyron kan han nog knappast bli. Vidare har vi en furir Friberg och en kadett Wellander. Han kommenderade språngmarsch en dag, och då satte vi upp en sådan fart att han, som är ganska fetlagd, knappt hann kommendera "vanlig marsch" innan vi sprang ifrån honom. Sedan dess har vi aldrig behövt springa för honom. För övrigt verkar han ganska skaplig.

Den 21:a skall vi åka till Utö igen, PV-plutonen åker dit den 13:e. Vi kommer hem den 29:e och det är möjligt att jag inte kommer hem förrän söndagen efter detta datum.

I morgon är det stora motortävlingar här i Strängnäs, och jag skall vara med som funktionär. Vi får visst inget betalt, men det kan ju vara roligt att vara med, fastän det ju tar bort hela dagen. Men man har ju inget särskilt att syssla med så här på söndagarna och lördag em. Om det bara hade funnits uttaget någon ammunition, hade vi fått gå ned till Lötgärdet och skjuta ett slag, vilket är roligt.

På vardagskvällarna börjar man nu få full sysselsättning. På regementet har nämligen anordnats kurser i olika ämnen, och jag ska vara med i en kurs i radioteknik, Den håller på mellan 19.00 och 20.15 på mån- och tisdagar, då vi skall hålla på och pyssla nere i radioverkstaden. En kväll i veckan är det nattövning, vilket oftast är på torsdagskvällarna, och går man sen på bio i gymnastiksalen på onsdagskvällen, är kvällarna faktiskt nästan fulltecknade.

Nu har utbildningen lagts om, så att vi skall börja lära oss köra ordentligt. På torsdag i nästa vecka skall vi ha nattmarsch.

Jag sitter nu och lyssnar på radio. Vi har hyrt en radio här på luckan för en krona per man och månad, och det är mycket trevligt att ha. Det är en stor, fin radio.

I dag har vi varit nere i gymnastiksalen och roat oss med litet av varje, och i kväll blir det väl bara att sitta hemma och läsa och höra radio.

Nu har utbildningen lagts om, så att vi f.d. skyttar skall få förarutbildning, och vi har varit ute och kört litet ett par dagar. Men man hinner inte så mycket. På en eftermiddag hinner man kanske köra en halvtimme. Vi har sju vagnar och är fjorton förare. Av vagnarna är i allmänhet ett par på verkstan, ett par på skjutbanan, där skyttarna använder dem, en går sönder eller fastnar när vi kör ut till övningsfältet, så oftast är det bara ett par vagnar som vi kan disponera för övningskörning. Mycket av tiden går också åt till vård av vagnarna. Det blir minst en timme varje gång vagnen använts som går åt att spola vagnen och göra vapenvård. Dessutom håller vi på med vagnvård hela fredagarna utom ett par timmar. Då får vi beting på en massa saker son skall göras i ordning och torkas i det oändliga, och om det inte duger vid visitationen får man göra om det. I går fick en grupp hålla på med sin vagn på kvällen.

I torsdags natt hade vi nattmarsch. Vi startade klockan sju och skulle egentligen komma hem klockan tolv, men som vanligt kom vi inte hem förrän halv två. Då körde jag över fyra mil. Mot slutet blev det rätt tröttsamt, och man fick en sån fruktansvärd träsmak. Första och sista delen av vägen var smal och krokig, medan den som var emellan var vanlig landsväg. Där kan man rikta in vagnen och även ställa in gasen om man så vill, och sedan låta vagnen gå medan man sträcker lite på benen. Men är vägen krokig måste man hela tiden sitta och rycka i styrspakarna. Mot slutet blev det fel på styrväxlarna också, så att den vänstra inte tog, utan i skarpa kurvor gick vagnen rakt fram trots att man drog allt vad man orkade i styrspaken. Då var det bara att klämma i bromsen, så att vagnen inte gick i diket, och sedan starta på nytt.

Det blir ganska trist att sitta och lusa i 15 km/tim på kvällen, men det går ju för sig det också, och vagnen väsnas så att det är ingen risk att man sitter och somnar. Och man fryser inte som man gör om man sitter uppe i tornet.

Vår nye plutonchef verkar vara bra. Vi har ju bara haft honom en vecka, så man kan ju inte säga hur han kommer att bli. Han är mycket för det tekniska på stridsvagnarna, medan Peyron mera intresserade sig för skjutning.

På torsdag åker vi till Utö igen. Det är bara att hoppas att det blir vackert väder och att vi slipper ligga i tält på Utö.

Utö

Ja nu är man alltså här på Utö igen. Allt är sig likt här, enda skillnaden är att det är mera kallt och blåsigt än förra gången. Regnat har det gjort en del också. Vi kom hit i torsdags middag och fick gå från bryggan. Sedan fick vi ut vagnarna, och jag hade det tvivelaktiga nöjet att få kvittera ut en vagn med tillbehör, men just nu rår man i alla fall om drygt en halv miljon. Det går ju an så här en vecka på Utö, men det blir värre när jag får kvittera ut en vagn i Strängnäs; då är det nästan omöjligt att hålla reda på alla prylar. Det är nämligen alltid en av förarna som kvitterar ut vagnen.

I går började vi de egentliga skjutningarna. Vi sköt var sina tre skott med kanon och dessutom lite kulspruta. På kvällen hade vi skjutning i mörker. Det var ficklampor som markerade mynningsflammor, och först sköt vi med spårljus på en skyttelinje. Det var ganska snyggt att se eldstrimmorna från alla fem vagnarna, av vilka de flesta sköt med sina två sprutor på en gång, meja fram och tillbaka i mörkret.

Sedan sköt vi samma sak utan spårljus och slutade med en kanoneld från alla vagnarna på en gång. Jag var själv skytt, och det var mycket intressant och något helt annat än att skjuta med lös ammunition, då man inte ser någon verkan.

Träffresultatet måste man ju säga vara bra med all figurerna träffade, och en stridsvagnspluton besitter onekligen en kolossal eldkraft.

I dag har vi haft lite skjutning under gång och en smula annan skjutning.

Antagligen åker vi härifrån på fredag morgon, men vissa rykten säger att om det blåser mer än en viss vindstyrka, så får inte båtarna gå, i vilket fall vi skulle bli kvar här längre.

Sista dygnet har det blåst ganska bra, och i går kväll och halva dagen i dag har vi varit utan ström. De har fått lov att laga maten ute - grytorna i köket går på elektricitet - och första och andra frukost har vi därför ätit ur "snuskburkarna". Men annars äter vi i matsalen, och maten har det hittills inte varit något fel på.

Ja, nu sitter jag som eldvakt och har nyss varit och lagt på i kaminerna i alla barackerna här. Klockan är halv fyra, och ni sover väl som bäst därhemma.

I dag skall vi ha en fälttävlan med orientering, handgranatkastning, skjutning och kanske något mer, jag minns inte.

Nu måste jag sluta. Kaminerna väntar.

I kväll, söndag, skall jag gå och lägga mig så snart jag kan. Jag har brandberedskap i kväll, så jag måste vara med och städa litet i gymnastiksalen klockan nio.

I lördags var jag på gymnasistbalen. Den var i läroverkets gymnastiksal. Flickorna hade långa klänningar, och vi kom i vår lump. Nåja, det gjorde ju inte så mycket, och kläderna var uppsnyggade och pressade så gott det gick. Annars var det rätt trevligt.

D.v.s. så där riktigt roligt kan man ju aldrig ha på en sådan där tillställning, där man inte känner någon, och det hela är lite stelt. Ja, jag kände ju faktiskt några förstås. Det var nämligen så att rektorn inte ville låta inbjuda en massa okända militärer. Därför tog en lektor Pettersson, som för övrigt har en mycket förtjusande dotter, och bjöd oss hem till sig i onsdags. Vi var nio stycken från vårt kompani och fem flickor från läroverket. De bjöd på äpplen och karameller och sockerdricka, och senare fick vi te med massor av smörgås. Så dansade vi lite, och det hela var mycket trevligt.

I dag har vi haft en sådan där förevisning för hemvärnet igen. Det är rätt roligt att hålla på och visa de där gubbarna och pojkarna vagnarna, och de är kolossalt intresserade och frågar om allt möjligt. Och särskilt roligt tycker de det är när de får åka med.

På eftermiddagen har vi sett en amerikansk undervisningsfilm i sjukvårdstjänst, som nog hör till de ruskigare. Mig gjorde det inte så mycket, men många blev likbleka och kallsvettades så det rann, när det rullades upp scener där man såg soldater i strid som fick kulor genom munnen så att blodet rann utefter mungiporna och stora sår efter granatskärvor i magen och armarna och benen. Ja det var verkligen ganska äckligt.

Regementsmästerskapen i orientering har gått i dag, och vårt kompani har placerat sig ganska bra i juniorklassen och belagt 2:a, 3:e och 4:e platserna. I seniorklasserna däremot gick det visst sämre.

Nu har vi fått bestämt besked om när vi får åka hem. Det blir på lördagen den 18:e med det vanliga tåget. Sedan ska vi vara tillbaka dagen efter trettondagen, så det blir ju rätt skaplig julpermis.

Den här veckan har det varit många höga gubbar här. Det har varit inspektion av det högre armébefälet, som velat ta reda på vår utbildningsståndpunkt just nu. Det var chefen för arméstaben, generalmajor Tamm, chefen för fjärde militärområdet, generalmajor Janse och en mängd andra såväl högre som lägre officerare. Chefen för armén, generallöjtnant Ehrensvärd skulle också ha kommit men uteblev, jag vet inte varför.

Med anledning av detta har övningarna varit helt omlagda de två dagar inspektionen varat. I stället för kvällstjänsten på torsdagen gick vi upp klocka tre på morgonen och hade en marsch med vagnarna. Sedan hade vi en hel del prov, bl.a. i handgranatskastning, formell exercis, signaltjänst mm. Det hela gick visst riktigt skapligt, och regementschefen har med anledning därav permitterat hela regementet måndag förmiddag.

I början av veckan var ett batteri ur A l här vid P 3. De visade sina kanoner och vi visade våra vagnar. Så hade vi lite stridsövning mot varandra, och som avslutning sköt de en uppvisningsskjutning på övningsfältet. I januari nästa år skall vi upp till Järvafältet och ha samövningar med dem igen.

Nästa vecka ska vi ha övningar i kompani- och bataljonsförband och ligga ute natten mellan torsdag och fredag.

Här märks inte på något sätt att julen närmar sig. Dom har visst satt upp en gran på kaserngården, men jag har inte sett hur den ser ut. Vi har varit borta hela dagen.

Klockan fem i morse blev vi väckta, och sedan var det att ta på sig en gräslig massa kläder och störta iväg ner till garaget. Vi måste ha både infanteri- och stridsvagnsutrustning på oss för att ibland uppträda som infanteri. Det blir alltså, förutom underkläder, exercismundering, stridsvagnsoverall, skinnrock och så alla möjliga remmar och snoddar som stretar, vartill kommer strupmikrofon, som snarare borde heta strypmikrofon. I dag har jag kört hela tiden, så jag har i alla fall hållit mig någotsånär jämnvarm. Men annars, när man åker i vagnen, skall man helt plötsligt ur och börja maskera vagnen och gräva skyddsgropar och sådant, och då blir man totalt genomsvett. Sedan, när man kör, drar det rakt igenom vagnen, och snart fryser man så man skakar. Det är konstigt att man inte blir sjuk!

I dag har vi som sagt varit ute och kört. Vi var ända till Mariefred. På ditvägen åkte vi på sådana där gräsligt smala och krokiga körvägar, och jag tycker synd om bönderna som brukar använda dessa vägar, för stora delar av dem blev fullkomligt ofarbara för hjulfordon efter det att tolv tunga stridsvagnar gått på dem.

I torsdags hade vi vår sedvanliga nattövning, och den hade dom tydligen bemödat sig att göra så trevlig som möjligt så här framemot jul.

Vid halv niotiden kom jag ut till den grupperingsplats där de andra var. Jag och några andra ska nämligen medverka i en kör på regementets julrevy här i gymnastiksalen på torsdag och fredag, och i torsdags höll vi på och övade till den. Vi kom alltså till grupperingsplatsen i Kjula, ett par tre mil härifrån på kvällen. Klockan tio ungefär kom order om uppbrott. Då var det att hälla vatten i kaminen, riva ner tältet och slänga upp alltsamman på KP-bilen och sedan ge sig iväg. Efter ett par timmar var vi framme vid en ny grupperingsplats, där vi slog upp tältet igen i mörker.

Så var det utspisning av ljummen choklad, och sedan skulle alla som inte gick vakt, dvs över tjugo man försöka sova i tältet. Det hade nog inte varit så farligt om tältet varit tätt, men det vi hade var ett gammalt där dörren stod vidöppen. Jag låg alldeles intill, och det var omöjligt att kunna sova.

Så gick jag eldpost en timme och skulle sedan försöka sova igen. På min gamla plats intill dörren kunde jag inte ligga, fast där hade jag min persedelpåse som huvudkudde. Den kunde jag inte använda, för den låg en annan på.

Så försökte jag ett tag alldeles intill kaminen med ett vedträ under huvudet, men där kunde jag inte ligga, för dels höll kaminen på att rasa ihop över mig, och dels trampade alla på en där man låg mitt i gången. När sedan eldposten avlöstes fick jag tag i en hygglig plats där jag sov en timme med "snuskburken" under huvudet. Sedan var det dags att gå eldpost igen, och så var det morgon.

1949

I torsdags hade vi en ganska skaplig nattövning. Vid sjutiden på kvällen blåstes larm, och då skulle man rycka till sig sina grejor och rusa ner till garaget. På vägen dit ner blev vi hejdade av en kulspruta som plötsligt började hacka alldeles intill vägen. Men med stenar, jordkokor och vilda rop var den snart nedkämpad, och vi kunde fortsätta.

I garaget hade någon gjort sabotage med vagnarna och ställt till med en mängd fel som måste avhjälpas innan det gick att köra.

Så bar det av med högsta fart i mörkret ut till ett angivet fält, där vi skulle samlas. Så slutade övningen med nattskjutning på skjutbanan. Därvid bar det sig inte bättre än att en vagn råkade skjuta över vallen, så att en annan pluton, som hade övningar en bit ifrån, plötsligt började se en massa spårljuskulor komma farande genom luften, - "och folk började markera bom och träff med rullgardinerna vid Hålby" (en gård i närheten av P3), som någon uttryckte saken.

Järvafältet

Jag hade tänkt skriva det här brevet i går kväll, men så råkade jag lägga mig med detsamma efter middagen och somnade. Jag vaknade inte förrän kl. tio då tystnaden går.

Det är jämförelsevis bra att ligga här. Vi har ju en matsal, där vi får äta på tallrikar, och detta, att slippa sitta ute och äta ur snuskburken, är värt ofantligt mycket. På kvällarna används matsalen som marka, där man kan sitta och skriva brev och även köpa sig något gott, om man önskar. Det är ju dåligt med tvättmöjligheterna, och det blir inte så ofta av att vaska sig. Det finns en bäck strax nedanför förläggningen där man kan få av sig den värsta smutsen, och raka sig kan man göra i vatten, som man värmer på tältkaminen i kokkärlet.

I lördags kom vi hit. Vi lastade vagnarna på fredagskvällen och åkte sedan i lördags morse. Vi fick åka tredjeklasskupé, och det var ju bra. Det var ett väldigt stort och tungt tåg, och ibland bara slirade loket, när det skulle sätta i gång vid stationerna.

I söndags åkte jag in till Stockholm vid middagstiden. Först gick jag in på Centralen, där man kan få en liten hytt med tvättställ med varmt vatten och även dusch om man vill för 50 öre, och där rakade och tvättade jag mig.

I går och i dag har vi varit ute och åkt lite i våra vagnar, men i morgon är det visst vagnvård hela dagen. Det har ju varit mildväder hela tiden, och vagnarna förstör därför kolossalt på vägarna och även i terrängen. Blir det inte kallare, är det visst därför frågan om att vi ska åka tillbaka till Strängnäs igen. Det kanske bara är rykten, men jag har hört många säga så. I så fall får man väl hoppas att mildvädret håller i sig.

Annars har det ju varit ett underbart väder, och i dag har det varit rena vårdagen. Vi har suttit och solat oss ute i skogen flera timmar i dag. Det blir alltid så på sådana här stora övningar att det blir långa pauser i väntan på att något annat förband ska rycka fram.

Om vi ska ligga kvar här, så åker vi härifrån åtta dar om måndag, och då avslutas det hela med en tredagarsövning som är klimax på hela vår utbildning, och när denna övning är slut, är det inte mycket kvar av tjänstgöringen.

Järvafältet

I går var det en övning. Vi for ut på morgonen. Som vanligt var det en väldig hets, när vi skulle iväg. Det är alltid så, fastän man sedan står och väntar tre timmar på en väg någonstans. Det var en stor övning, där alla förband på Järvafältet deltog. Vi marscherade c:a 10 km åt norr och slog upp vårt tält. Det var allt vi gjorde den dagen, förutom att vi på vår vagn måste byta ut en fjäderanordning, vilket tog hela eftermiddagen i anspråk.

I morse gick reveljen 03.20, men trots detta fick jag sova c:a 5 timmar. Ändå gick jag vakt två timmar. Det var rätt kallt. På morgonen åkte vi tillbaka till utgångsläget, och själva striden var inte förrän vid 10-tiden på förmiddagen.

Järvafältet

Vädret är härligt, fast det tråkiga är att det är så milt. Hela Järvafältet verkar vara lera, och nu, när det inte är fruset utan upptinat upptill med tjäle, som hindrar vattnet att tränga ner under, är det hopplöst. De vägar vi kört på är nu nästan oframkomliga, och på åkrarna sjunker vagnarna ner så att de knappast kommer fram på sina håll. Man far köra på så låga växlar att det går åt tre gånger så mycket bensin som vanligt, vilket inte är småsmulor. Det gärde där vi har vagnarna uppställda, är så uppkört att vagnarna släpar buken i lera.

I dag har vi varit och sett på en förevisningsövning av ett anfall med artilleri, infanteri och stridsvagnar. Först sköt artilleriet stormeld, och det var faktiskt imponerande att se när granater bara regnade ner under några minuter. Sedan framryckte infanteriet med stridsvagnarnas eldunderstöd, och så skulle stridsvagnarna rycka fram. Det var en bedrövlig syn att se hur den ena vagnen efter den andra sjönk ner och blev stående i den lösa marken. Endast två vagnar av åtta lyckades ta sig över. De andra har sjunkit ner, somliga bortåt en meter, och vi skall visst dit och bärga i morgon.

Fredag och lördag förra veckan hade vi en sammanhängande övning, liknande de vi brukar ha i Strängnäs. Det blir ju dock den skillnaden att allting går mycket långsammare, när det är så stora förband som är i farten. Det blir därför mycket raster och väntetider, särskilt för oss som snart kör ifatt infanteriet. Det är därför ganska lindrigt. Det är bara det att man inte får sova så mycket på natten och så få frysa en del.

Man blir gräsligt smutsig, när man går här i samma kläder jämt och sällan tvättar sig. Men på lördagen var jag in till Sportpalatset i Stockholm och badade, och det var verkligen härligt. Smutsen rann av i stora floder.

I söndags hade vi förevisning för hemvärnet, som var mycket trevlig, och det var inte dåligt betalt heller, 18 kronor fick vi för kalaset.

        ------------------------------------------------------

Här slutar rapporteringen från militärtjänsten i Strängnäs. För min del fick jag därefter påbackning med sex månaders befälsutbildning, som skedde i Skövde. Men det är en annan historia.

Bilden av hela regementet på framsidan är från Internet, Södermanlands regemente, och har ursprungsbeteckningen Strängnäs kommun. Övriga bilder är egna foton.

Strv m/42, Logement, Bernroth.

Häftet arkiverat i kartong 4.3.1