Fint som snus?

Men, hur skulle då detta pulver förvaras? Man ville ju ändå bära med sig det överallt – man kan ju aldrig veta när andan faller på för en sniff? Man skaffar sig en liten dosa såklart! Under nässnusets och snusdosans storhetstid på 1700-talet var det kutym att till varje klädedräkt ha en matchande snusdosa. Den som ägde dosan kunde även förstärka (eller gud förbjude – försvaga) sin egen ställning genom dosans materialval och utseende.

Dosan följer modet slaviskt under denna tid, och man kan se hur motiv som blomsterstilleben och romantiska landskap populära under rokokon ersätts av meander, pilastrar och dylikt nyklassicistiskt när den gustavianska eran tar vid under 1770-talet. Även snusdosans form går det trender i och under barocken gör man vanligen snusdosorna som låga rektanglar, medan de under rokokon får en mjukare oval eller rund form. Den ovala formen kom sedan att dominera ända till 1900-talets början.

Självklart ville överklassen konstant försöka bräcka varandra gällande att ha dyrast och snyggast snusdosa (precis som med så mycket annat). Standard var såklart att ädelmetaller som guld och silver användes, men dosorna har tillverkats av en myriad av material under 1700-talet; elfenben, papier-maché, trä, metall, sköldpadd, glas, porslin, snäckskal, emalj, pärlemor, och så vidare… Till och med lavasten och kol finns det exempel på dosor tillverkade i!

När 1700-talet närmar sig sitt slut ställs dock hela snusets existens på ända. Franska revolutionen (1789–99) förknippar snusandet med den överklass som man försöker göra sig av med och att snusa blir därmed ett stort faux pas och till och med ett politiskt ställningstagande.

De övre klasserna, som då inte längre kunde snusa obehindrat på grund av dess politiska implikationer, började i stället använda sig av nymodigheten vid tiden – cigarren – för att tillfredsställa sina nikotinbehov.

När aristokatrin nu övergett snuset tycks dess framtid dyster, men en räddning skymtar i horisonten, och vid sekelskiftet 1800 börjar man i de nordiska länderna att bruka det som vi skulle kunna kalla för det moderna snuset – det vill säga, den fuktiga sortens snus som är gjort för att stoppas i munnen.

I och med det fuktiga snusets intåg på tobaksmarknaden trillar det även ner bland samhällsklasserna och blir allmänt omtyckt av allmogen och borgarna. Snuset ersätter därmed tuggtobaken (och i viss utsträckning pipan) som gemene mans njutningsmedel nummer ett.

Snusdosor med gömda erotiska motiv var en ganska vanlig syn under 1800-talets första del, även om de också förekommit under 1700-talet. Man hade då vanligtvis ett intetsägande, kanske enfärgat lock som inte såg så mycket ut för världen på sin dosa, men om man lyfte på det övre locket avslöjades ett undre lock som kunde ha minst sagt chockartade motiv – gärna med både nakna kvinnokroppar och män med synliga erektioner.

Hade man inte pornografi under sitt övre lock kunde man i stället ha en spegel – alla sorters multitasking med snusdosan var välkomna.

Under mellankrigstiden och andra världskriget ökar cigarettrökningen lavinartat, och snusets framtid blir återigen oviss. 1964 kommer dock amerikanarna ut med den första stora forskningsrapporten som tar upp rökningens allvarliga hälsovådlighet och snuset seglar återigen upp som en favorit hos många.

Den ovala engångsdosa i papp som ersatt de hemsnickrade och extravaganta dosorna under industrialiseringens skede ersätts i sin tur på 1960-talet av den runda dosa som vi är vana vid idag. Dosan var då i papp med ett lock av metall, men ersattes snart av dosor helt tillverkade i plast.

Först på 1970-talet introduceras det portionsförpackade snuset på marknaden – det som vi kanske allra mest associerar med ordet ”snus” idag.