Sveriges roll inom slavhandeln på Saint-Barthélemy med omnejd saknar tyvärr i stor utsträckning källmaterial. Till exempel är bara en bråkdel av öns hamnjournaler bevarade. Dock har forskning på senare år fått fram en hel del och mycket forskning återstår dessutom.
En bred definition av den svenska slavhandeln är komplicerad, inkluderar flera verksamhetsformer och inbegriper både den transatlantiska och den interkaribiska slavhandeln. Öns första svenska guvernör von Rajalin påtalade nödvändigheten av att etablera ön som transitpunkt för den interregionala slavhandeln. Den nuvarande forskningen säger att troligtvis färre än 10 000 slavar skeppades under svensk flagg från Afrika till Karibien.
Bland exemplen på svenska fartyg som skeppade slavar finns briggen, Stockholm som 1795 seglade från Gustavia till Havanna under befäl av kapten Ferdinand Deurer. Handelshuset hette Röhl et Hansen. Till Gustavia hade slavarna skeppats ombord på ett slavfartyg som ägdes av Svenska Västindiska kompaniets direktör Lars Rejmers P:son. Ett svenskt fartyg vid namn Sveriges Wapen, med svensk kapten och svensk besättning, köpte år 1796 176 slavar i Västafrika. Skeppet kapades av engelsmän. 1801 förde det svenskflaggade fartyget Svea, under befäl av kapten Peter Wallander, 98 slavar från St Louis i Senegal till den spanska ön Puerto Rico nära Saint-Barthélemy.
Gustavia var under åren 1804–1805 en av de ledande slavhamnarna i regionen. De flesta av de slavar som blev kvar på ön stannade i huvudstaden Gustavia. De arbetade i hamnen, på skeppen, som byggnadsarbetare och i hemmen. Några plantager på landsbygden anlades aldrig eftersom jorden var för dålig för att brukas. Bland svenskarna var det den svenska kronans och kompaniets representanter och anställda och de fåtaliga köpmännen som ägde slavar. Svenska sjömän, hantverkare och soldater gjorde det inte. Fria svarta kunde äga slavar.
Det var inte ovanligt att slavar rymde. De måste då snabbt försöka lämna den lilla ön, annars blev de snart hittade. I maj 1804 bordade en svart yngling vid namn Dick tillsammans med fyra andra slupen Little John. Båten sågs driva omkring utan att någon ombord kunde styra den. Den försvann spårlöst. Slavar runtom i Västindien gjorde ibland uppror, dödade plantageägare och stack plantagerna i brand. Vi vet att det 1736, under den franska tiden, inträffade ett slavuppror också på Saint-Barthélemy.
Slaveriet och slavarnas öde på Saint-Barthélemy väckte sällan debatt i Sverige. Men andra länders engagemang i slavhandel kritiserades i Sverige som omänskligt och avskyvärt. Den 9 oktober 1847 proklamerades slaveriets upphörande på Saint-Barthélemy med kanonsalut. Svenska staten friköpte slavarna och de flesta flyttade snabbt från ön. År 1872 bodde knappt 2 400 invånare kvar, de flesta av dem var vita.
Det svenska myndighetsarkivet från Saint-Barthélemy, cirka 325 volymer som omfattar hela den svenska tiden 1784–1878, är bevarat i de franska kolonialarkiven Archives nationales d'outre-mer i Aix-en-Provence. Arkivet är delvis i mycket dåligt skick. Efter mångårigt och omfattande arbete av svenska historiker finns hela det arkivet som högupplösta bilder i datahallar på Uppsala universitet.