Hälsingebocken – en trojansk häst i striden om ett regemente

"Varför inte bränna en älg istället." Så uttrycker sig Jörgen Rystedt, ordförande i F 15 Kamratförening i Söderhamn, i en intervju med Gefle Dagblad. Artikeln från 2013 handlar om den världsberömda halmbocken i Gävle. Sju år senare står han fast vid att bocken borde flytta hem. Rystedt berättar att bocken har sina rötter i 1600-talets Hälsingland och att den hör hemma på Hälsinge regementes gamla lägerplats Mohed utanför Söderhamn. Men 1908–1909 flyttade regementet till nya kaserner i Gävle.

Sedan år 1966 har bocken byggts upp på Slottstorget i Gävle och inlett stadens julfirande. Från början gick E4:an förbi torget och bocken stod på sätt och vis mitt i vägen.

Förlagan till Gävlebocken ritades av Stig Gavlén, entreprenör och reklamare. Hans bror Jörgen Gavlén, som var brandkårschef, såg till att brandkåren stod för bygget. Ironiskt nog tände någon eld på skapelsen redan första året. "Den brinnande bocken" är en egen historia, som satt Gävle på världskartan och som innehåller både dråpliga och bisarra inslag, med bland annat en pepparkaksgubbe och en tomte skjutande eldpilar.

Det här är istället en historia med militär prägel, som nådde sin kulmen i januari 1992 då "Hälsingebocken", en nära släkting till Gävlebocken spelade en misslyckad om än spektakulär huvudroll.

Ända sedan 1500-talet hade bocken, från början en tambock stående på alla fyra, symboliserat Hälsingland. Med tiden skulle den tama bocken ställa sig på bakbenen och mer likna en kaxig, otyglad stenbock. Tydligen förekom geten i ganska hög utsträckning i landskapet under 1500- och 1600-talen och valdes därför som motiv till landskapsvapnet.

Under Karl XI:s regeringstid blev kopplingarna mellan fälttecknen och landskapsvapnen tydligare; på 1670-talet är bocken silverfärgad på livfanan och kompanifanorna, vilket egentligen är fel. Bocken ska vara i guld mot svart bakgrund, inget annat. Kompanifanornas vita fält har sannolikt hämtats från Gästriklands vapen, varifrån regementet också hämtade en del av sina knektar. Gästriklands landskapsvapen dominerades först av en kronhjort, som senare blev en älg.

Efter Skånska kriget på 1670-talet behövde regementet nya, fräscha fanor och dessa levererades år 1683, nu med bockar av rätt valör, i guld det vill säga. Fanorna är målade av Baltzar Friedrich. I nästa uppsättning, gjord efter trofémålare Olof Hoffmans förlagor, var det endast den förgyllda bocken som symboliserade Hälsingland. Sedan dess har den, med några få undantag, till exempel under Stora nordiska krigets nödår och när Karl XIV Johan införde nationella fälttecken 1819, prytt regementets fanor.

Bocken stående på alla fyra är den variant som idag byggs upp på Slottstorget inför det årliga julfirandet i Gävle. En halmbock vägande tre ton ställer sig inte gärna på bakbenen.

Det är kontroversiellt att Hälsinglands stolta symbol numera är Gävles och Gästriklands främsta varumärke. Heraldiskt sett borde väl Gävle stoltsera med älgen, som pryder landskapsvapnet. Militära kamratföreningar har på egen hand löst tvisten genom att gästrikarna symboliskt återbördat bocken till hälsingarna. Det skedde för ett antal år sedan, berättar Jörgen Rystedt, ordförande i F 15:s kamratförening, en förening som för övrigt står bakom flygmuseet i Söderhamn. Målet är dock att helt erövra tillbaka varumärket och avla halmbockar i mindre skala, en för varje kommun åtminstone. Hälsingebockarna ska bli lika vanliga och berömda inslag i Hälsingland som de målade hästarna är i Dalarna. Ordförande Rystedt har glimten i ögat, men han är också allvarlig.

År 1992 hade nedläggningarna av ett antal militära verksamheter inletts i Sverige. Perioden varade från omkring 1990 till 2005. Ett av de tidiga exemplen är nedläggningen av I 14 i Gävle, Hälsinge regemente. Arméchefen och ÖB hade föreslagit att delar av verksamheten i Sollefteå (I 21) skulle avvecklas. Trots detta valde regeringen av regionalpolitiska skäl att stryka Sollefteå från listan och istället släcka ner kasernerna i Kungsbäck och vid I 14. Av försvarspolitiska skäl borde Hälsinge regemente ha skonats, enligt vissa bedömare.

Gävle och Gävleborgs län hade också sina regionalpolitiska utmaningar. Länet led av svår arbetslöshet, förmodligen landets högsta, och var i stort behov av de arbetstillfällen som ett regemente står för. 9 500 gick arbetslösa, skriver Stig Gavlén i sin minnesskrift. En annan källa talar om 9 175 personer. Det handlade hursomhelst om 5,2 procent av länets invånare, och särskilt unga vuxna var utsatta.

Liksom Sollefteåborna protesterade gävleborgarna, men på sitt eget sätt: I protest mot nedläggningsförslaget reste sig bocken ur askan. Bokstavligt talat, eftersom julbocken på Slottstorget bränts ner julen 1991 och därför måste ersättas av en likadan men med namnet "Hälsingebocken". 10 000 personer samlades till manifestation i Gävle innan den 13 meter höga skapelsen transporterades med långtradare söderut till huvudstaden som en trojansk häst. Gävleborgskampanjen hade inletts, en kampanj för sysselsättning och ett läns framtid.

Svenska Dagbladet rapporterar den 19 januari 1992 att "den riksbekanta halmbocken från Gävle" anländer till Stockholm för att "uppvakta regeringen med en kravlista med ett bevarat regemente som första punkt".

Vidare ryktades det enligt SvD att det satsats tiotusentals kronor på att bocken skulle sättas i brand innan den hunnit visa upp sig för regering och kungahus. "Gävle griper sista halmstrået" löd rubriken i Dagens Nyheter den 20 januari 1992.

Tidigt på söndagseftermiddagen bogserades den trojanska bocken på en pråm "lastad med protester" för att ankras vid Skeppsbrokajen nedanför Stockholms slott. Ombord fanns bland andra landshövdingen Lars Ivar Hising samt regementschefen överste Folke Ekstedt. Delegationen gömde sig dock inte inne i bocken utan stod väl synliga och beredda med brandsläckare. På kajen förekom protestplakat, på ett stod det: "Ni som fattar beslut, behåll I 14:s krut!"

På kajen väntade vice statsminister Bengt Westerberg som enligt Dagens Nyheter uttalade orden: "Jag är här för att ta emot synpunkter och diverse bockar och jag skall sprida innehållet i Gävleborgsmanifestet i regeringen." Mycket riktigt fick Westerberg också en liten halmbock i famnen. Samt en protestlista med 55 000 namnunderskrifter. Han fick smaka sparrissoppa direkt ur fältkökets kastrull innan han vände tillbaka.

Den jättelika Hälsingebocken stod under en veckas tid förankrad på Strömmen mellan Grand Hôtel och slottet och skyddades av officerare ur Hälsinge regemente.

Trots den imponerande aktionen var Hälsinge regemente snart ett minne blott. Grundutbildningen försvann under 1993. Officiellt lades regementet ner årsskiftet 1997/1998. Det skulle dock inte påverka Gävlebocken, eller Hälsingebocken. Dess status har förblivit orubbad och några allvarliga nedläggningshot har den inte blivit föremål för. Dess berömmelse har fört den till Kina, och in i Guinness Rekordbok. Gävlebocken har bränts ner, raggarbilar har rammat den, den har blivit stulen och har kollapsat under sin egen tyngd. Men bocken reser sig alltid, kanske i framtiden till och med på bakbenen.

Text: Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Referenser:

Danielsson, Arne, "Bocken flerhundraårig symbol på Hälsinge regementes fanor" i Frykberg, Nils m.fl. (red.), i Kungl. Hälsinge regementes historia. Förbandet och bygden, Gävle 1968.

Gavlén, Stig, Som jag minns Söder, Södra Kungsgatan, Furuvik, Gävle 2004.

Jakobsson, Magnus, Militär avveckling. Problem eller möjlighet?, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala Universitet 2011.

Nilsson, Ulf Ivar, Gävle på 1900-talet. 1950–1999, Gävle 2014.

Markelius, Martin, Gustav III:s armé, Stockholm 2020.

Dagstidningar:

"Gävle griper sista halmstrået" av Bengt Falkkloo i Dagens Nyheter den 20 januari 1992, s. 10.

"Gävlebocken kommer med krav" av Annika Engström i Svenska Dagbladet den 19 januari 1992, s. 13.

"En pråm lastad med protester" av Lena Blomquist i Svenska Dagbladet den 20 januari 1992, s. 7.

"Westerberg fick ta emot protestlistor" TT i Arbetet Nyheterna den 20 januari 1992, s. 60.

"Bocken hör hemma i Hälsingland" av Björn Hanérus i Gefle Dagblad den 27 augusti 2013 (webbversion).