main article image
Foto: Janne Jönsson, Landskrona museum

En utställning med mer eller mindre osannolika föremål som samlat damm i museets källare under de senaste hundra åren.

LANDSKRONA MUSEUMS ARTIKELSERIE PÅ DIGITALT MUSEUM: NR 1. Artikel av Lars Forsberg (extern textförfattare för utställningen Fragment på Landskrona museum 2020–21).

De ansvariga för utställningen som planerades såg initialt framför sig en . . . expedition! De ville ha samma känsla i montrarna som i den där underbara muralmålningen från 1926–27 av Rex Whistler i Tate Britains restaurang i London, föreställande sanningssökare i ett pastoralt landskap. Titeln på målningen: The Expedition in Pursuit of Rare Meats. De hade ätit Linguine tonnato under målningen vid ett studiebesök för många herrans år sedan och drabbats av stämningen. Löftesrikt så det förslog sålunda, men det här var tankar strax innan Whistlers målning under 2020 synades ur ett kolonialistiskt perspektiv och befanns vara . . . inte så underbar. (Restaurangen skulle ändå komma att stängas på grund av pandemin – och frågan är väl om den någonsin kommer att öppna igen, i så fall troligtvis med partiella skynken och varningsskyltar.)

Landskrona museums expedition kom under alla omständigheter varken att gå av stapeln i ett pastoralt eller kolonialt landskap utan i trånga och dammiga förråd och magasin, längs branta lejdare som frestade på knän och inneröron, bland föremål som sovit en djup törnrosasömn sedan museets instiftande år 1910. Titeln på utställningen var i ärlighetens namn aldrig tänkt att inbegripa orden ”blodiga biffar”, men gärna . . . ”fragment” – ett begrepp som kan sägas sammanfatta hela världens kulturhistoria, såväl på kontinental som lokal nivå. Varför inte döpa utställningen till kort och gott . . . Fragment?

Utställningens syfte/uppsåt formulerades på en introskylt i entrén med en smula såväl krasshet som glimt i ögat. De ansvariga var ju medvetna om att föremålen som skulle ställas ut inte rörde sig om svenska krigsbyten från kejsar Rudolfs skattkammare i Prag:

FRAGMENT. En utställning med mer eller mindre osannolika föremål som samlat damm i museets källare under de senaste hundra åren. I museets magasin och inom den anrika, imponerande stenkasern från år 1760 du just nu befinner dig har en unik upptäcktsresa nyligen ägt rum. I samlingarna har museets personal identifierat ca 300 sällan skådade föremål. Det rör sig om ur alla minnen fallna ting, från nog så magnifika pjäser till ringaktat krafs; en hisnande mix av sandsäckar från ballongexpeditioner mot polarhavet 1897 och p-pillerkartor från sextiotalets kärlekssomrar. Varje föremål kan ses som enstaka fragment av den väv människor i alla tider upplevt utgöra . . . livet. Utställningen väcker frågor, såväl kring vad vi värderade i det förflutna som vad vi väljer att nonchalera i samtiden. Och tvärtom. Skratt – ja. Eftertanke – definitivt.

Självfallet uppstod diskussioner på olika nivåer internt på museet kring begreppet ”samlat damm” i undertiteln. Till slut uppnåddes dock konsensus: Föremålen hade ju samlat damm, en del sedan 1910.

PÅ TAL OM 1910: VARFÖR GRUNDADES LANDSKRONA MUSEUM?

Fredrik Lindholm, Landskrona museums grundare.

Det korta svaret: Staden saknade ett stadsmuseum. Industrialismen upplevdes ha ökat takten i samhället alarmerande. Det ansågs viktigt att samla in och ta vara på saker och ting som kunde minna om stadens historia, dess invånares levebröd, vanor och riter – innan det var försent. Förhoppningsvis skulle ett museum utgöra en väckelse för samhället och bygden. Någonstans var det självfallet också märkligt att en stad av Landskronas dignitet inte hade ett eget museum så bara det var ju en stark anledning. Ytterligare en anledning: År 1910 var det tre år kvar till att Landskrona skulle fylla 500 år. Den 20 mars 1413 hade fiskeläget Sønder Sæby tilldelats stadsprivilegier av unionskungen Erik av Pommern. En gigantisk jubileumsutställning planerades – med ett stadsmuseum som en av de naturliga medelpunkterna.

En stad! En kung! Om man vill ge en enstaka person äran av att ha grundat Landskrona museum så var det Fredrik Lindholm. Innan han anlände till Landskrona var handekorationsmålare i Stockholm. Vid tiden för museets grundande 1910 var han framgångsrikförfattare och dramatiker och redaktör för Korrespondenten Landskrona Tidning. (I litterära kretsar anses han vara den som skapade Sveriges första detektivroman år 1883, Stockholms-detektiven, under pseudonymen Prins Pierre.) Hans entusiasm var enorm och enligt kollegorna i museiföreningen förutsättningen för museets tillkomst. Han bidrog själv med ett stort antal föremål vid starten, av såväl ringa som större värde. När hans hustru Anna Kristina inte hittade stekspaden vid spisen inför en söndagsmiddag och uttryckte sin irritation suckade dottern: ”Äsch, den har pappa donerat till museet.”

LM 1- Landskrona museums "grundplåt".

Särskild tankemöda inom museikommittén år 1910 ägnades den inte oviktiga frågan: Vilket föremål skall utses till ”institutionens första”? Det borde ju inte vara ett allt för trivialt objekt utan något symboliskt respektfullt, påminnande om det ansvarsfulla uppdraget att summera tusende års nedärvd kulturhistoria. Det fick med andra ord gärna ha karaktären av ’grundplåt’ i sig självt, till och med signalerande ett icke ringa monetärt värde. Den av en okänd givare donerade lusborsten uppfyllde till exempel inte kriterierna i fråga. Den kongeniala lösningen? LM1 = Ett tre kilo tungt 4 dalers plåtmynt från år 1724, skänkt av kolonialvaruhandlare A.J. Petersson.

Landskrona museum invigdes annandag jul 1911. Plats: Gjörloffska huset vid Kungsgatan 11 Tjugofem år senare kunde museet flytta till den imposanta 1700-talsbyggnaden Adolf Fredriks kasern med ena gaveln mot Rådhustorget, ritad av Carl Hårleman. Och här har man varit sedan dess.

URVALSPRINCIPER.

De hundra första föremålen.

De ansvariga för Fragment beslöt att i det första utställningsrummet ställa ut de i museets liggare nogsamt förtecknade hundra första föremålen. Det visade sig vara inte helt oproblematiskt. A. Föremål hade skänkts, men enligt liggaren ”återtagits”, det vill säga givaren hade initialt uppfyllts av den omedelbara glädjen/vikten av sin kulturhistoriskt viktiga gest, men ångrat sig. B. Föremål hade skänkts, men aldrig levererats/hämtats, inte sällan på grund av storlek/tyngd (tänk ’kakelugn’). C. Föremål hade försvunnit genom stölder/utlån/oreda i förrådet. Till utställningen ersattes i möjligaste mån återtagna/aldrig levererade/saknade föremål med senare tillkomna, liknande föremål i samlingarna.

Urvalsprocessen för resten av föremålen i utställningen skilde sig annars inte nämnvärt från vilken utställning som helst på vilket museum var som helst i världen och när som helst i världshistorien utan styrdes av frågan: Vad är utställningens credo/tematik? I det här fallet var det som sagt Landskrona, en stad som kan sammanfattas genom sex begrepp, åtminstone det senaste dryga seklet:

Varvsindustrin

Flygindustrin

Textilindustrin

Fosfatindustrin

Sockerindustrin

Siw Malmkvist

Självfallet var samtliga representerade i utställningen. Men under vandringarna i magasinen i syfte att identifiera intressanta föremål kom den initiala diskussionen att handla om diskrepansen mellan vad som bör finnas på ett stadsmuseum – och vad som de facto fanns på museet. Här fanns (finns) tusentals föremål som vid en första anblick inte hade något med Landskrona att göra överhuvudtaget. Men så småningom materialiserade sig ett mönster: Tingen hade nått staden genom dess invånare, från grannbyn eller från världens ände, och förr och senare nått stadens museum genom dess sista ägare eller deras efterkommande. Föremålet i sig var inte det primära utan dess berättelse: Varför hade föremålet kommit till staden och hur hade det påverkat stadens invånare – om än enkom föremålets ägare? Det vill säga en ursprung/proveniens/reason-why-diskussion de flesta av landets museianställda är bekanta med i vår moderna tid, men frågan var i alla fall tvungen att tröskas igenom – inte fragmentariskt utan i dess komplexa helhet.

VAD KOM ATT STÄLLAS UT?

Uppemot 300 föremål fann nåder inför den stränga urvalskommittén, i alla fall tiofalt strängare än den som var ansvarig för insamlingen vid museets tillblivelse. Utställningsytan omfattade 250 m2 fördelade på 12 rum. Dylik utställning fick dock inte vara för spatiös: Trots allt skulle det finnas en magasinskänsla – men ändå inte.

Få av föremålen sade allt om Landskrona för besökaren, i många fall sades absolut ingenting om man inte tog sig tid att ställa sig och läsa på textskyltarna. Men tillsammans utgör tingen en märklig, ibland svindlande (vilket inte har något att göra med branta lejdare i magasinen) exposé över människor i staden och den intilliggande nejden och deras initiativförmåga, skaparkraft, uppfinningsrikedom, samlarvansinne, outgrundlighet, lycka och leda, från stenåldern och fram till idag.

TIO FÖREMÅL SOM KOMMER ATT KÄNNAS EXTRA TUNGA ATT ÅTERBÖRDA TILL MAGASINET.

Anordning för frigörning av skenande hästar. Skänkt av Otto Sjögren 1942.

Anordningen är ca 20 cm lång.

[Anordningen fästes vid linorna till hästen. Givarens far hade erhållit patent för uppfinningen. Kanske bidrog behovet av uppfinningen till patentets godkännande. Mot senare delen av 1800-talet hade Sverige 4 miljoner invånare och 1 miljon hästar, de flesta till hjälp i lantbruket. För en del av hästarna blev den tilltagande industrialismens ok mer än vad de stod ut med.]

Sveriges mest dokumenterade cykel. Skänkt av Gösta Persson.

[Från och med 1937 innehade Gösta Persson, född 1922, en mängd ansvarsfulla arbetsuppgifter för Landskrona stad. För att få sitt allra första jobb (inom Byggnadskontoret) krävdes en cykel. Den kom att bli hans följeslagare tills den dag han gick i pension. Han donerade cykeln, en Hermes, till Landskrona museum år 2014 tillsammans med en omfattande redogörelse för hans arbetsliv och vilket viktigt syfte cykeln tjänat. Sammanlagd körsträcka? 7.500 mil!]

Spegel från Haijska huset, uppfört 1769. Skänkt av Svenska Sockerfabriks AB genom disponent G.A. Widström 1942.

[Huset blev senare Landskrona elementarskola för flickor där Selma Lagerlöf undervisade (och bodde i två små rum på vinden) åren 1885–95. Spegeln fanns i aulan. Eftersom det var en flickskola var spegeln ständigt förhängd.]

Skelett av Pelophylax kl. esculentus, det vill säga ”ätlig groda”, monterad av P. A. Norstedt & Söner, Skolavdelningen, ca 1930. Skänkt av Dagmar Munck af Rosenschöld.

[Givaren var en legendarisk, drivande kraft i Landskronas sociala liv, bland annat som mångårig ordförande i Fredrika Bremer-förbundets lokalavdelning. Varje söndag under lång tid, innan Landskrona BoIS hemmamatcher, var fotbollsspelarna bjudna till salongen i hennes villa på Strandvägen där hon serverade, inte grodlår, men väl kaffe och solskenskaka.]

Inramat fotografi från den italienske ballongfararen Francisco Cettis krasch vid Gamla Kyrkogatan i Landskrona 1903. Skänkt av Frk Hallgren.

[Fotografiet är inklätt med sidenduk från ballongen. Francisco Cetti hette egentligen Frans Frandsen och var norrman.]

Strumpor av bomullstrikå som tillhört drottning Desideria. Skänkta av Frk Hasselgren.

Manuskript, ”35 år i Afrika”.

[Fredrik Wierth var bara tolv år när han 1825 lockades av sin farbror att ta sig från Landskrona till den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Det första farbrodern gjorde var att sälja Fredrik som slav. Han lyckades överleva, men erfarenheten fick honom, inte att kanske förväntat beträda en humanitär bana, snarare tvärtom. Han blev slavhandlare på Afrikas västra kust och han hjälpte till att kväsa slavuppror på Madagaskar. När han så småningom återvände till Landskrona sammanfattade han den trettiofem år långa grymma tiden i Afrika i ett manuskript som aldrig blev tryckt – men som hamnade på museum.]

Koffert med personliga tillhörigheter från år 1927.

Läppstiftet i "Marias" koffert.

[Det finns samlare av tidskapslar, det vill säga behållare som rymmer typiska föremål för en viss epok. (Varje samling av föremål i sig kan förvisso sägas utgöra en slags tidskapsel.) När locket fälls upp på en av Landskrona museums finaste tidskapslar visas i blixtbelysning vad en ordinär svensk kvinna ägde för kläder, personliga föremål och minnessaker år 1927. Kvinnan, ”Maria Friberg” (osäkerhet råder kring hennes namn) var född på den skånska landsbygden. Fattig och outbildad flyttade hon till staden. Hon fick en dotter. Och i panik lämnade hon denna koffert efter sig när hon år 1927 flydde från ett sexmånadersstraff på Landskrona Citadells tvångsvårdsanstalt i Asmundtorp för prostitution.]

Tvättmaskin ”Carla Baby”, tillverkad av Järnkonst i Landskrona, ca 1945.

[”Carla Baby” var gjord för lägenheter. Storebror hette ”Carla Titan” och var anpassad för tvättstugor i hyreshus.]

En samling av strykjärn. Till största delen skänkt av Henning Schlasberg.

[Henning Schlasberg (1874–1950) revolutionerade konfektionsindustrin i Landskrona genom att tillverka och erbjuda färdigsydda kostymer i ett antal storlekar. Schlasberg, som hade dåligt samvete för sin medverkan i utarmandet av ett gammalt fint hantverk, byggde upp en samling av diverse skräddarverktyg och donerade denna till Landskrona museum.]

Henning Schlasbergs strykjärnssamling på Digitalt museum.

MANUAL I KONSTEN ATT SKAPA ETT ORTSMUSEUM AV RANG.

En hel vägg i sista utställningsrummet var tänkt att fungera som inspiration/vägledning för utombys besökare vars hemort i dagsläget saknar ett eget museum. Definitionen av ett sådant museum bestämdes till ’ortsmuseum’. Alla boplatser har ju gubevars inte stadsrättigheter. ’Hembygdsmuseum’ har med decennierna som bekant förlänats en smått otidsenlig image och skulle troligtvis sänka entusiasmen inför projektet. Animerade diskussioner kring definitionsfrågan uppstod. Mycket riktigt kom väggen aldrig till stånd.

Följande råd hade dock hunnit skäras ut i frigolit, men lades i en låda i magasinet i väntan på stadens 650-årsjubileum.

  1. Fundera igenom vad ett ortsmuseum innebär. Tänk på i vilken mån och på vilket sätt föremålen bör vara förknippade med platsen.
  2. Försäkra dig om att du bor på en tillräckligt intressant plats. Alla orter har i ärlighetens namn inte samma potential.
  3. Vädja till hemortens invånare om föremål. Men ge tydliga direktiv om vad som önskas innan lavinen dånar in.
  4. Se till att du inte är ensam med uppgiften. Samla ihop åtminstone en handfull andra entusiaster, inte minst till hjälp vid den praktiska insamlingen av föremål på vindar och i garage.
  5. Glöm inte att inventera företagen på orten – särskilt de nerlagda. Ägna dig inte åt överdriven white-washing. Om BT Kemi-fabriken låg i trakten så gjorde den det.
  6. Var försiktig med att tacka ja till alltför voluminösa föremål som släcker möjligheterna att skapa en delikat scenografi på museet.
  7. Välj i möjligaste mån en museibyggnad som drar besökare i sig.
  8. Tänk på att ständigt uppdatera samlingarna. Men förbered dig på hur du skall argumentera när folk kommer och vill donera sina familjebiblar från 1890.
  9. Glöm aldrig att kreativiteten så småningom kan sina. När du skapat den ena framgångsrika utställningen efter den andra finns alltid möjligheten kvar att ställa ut föremål som samlat damm i museets källare under de senaste hundra åren.

Utställning på Digitalt museum

En hel del av de objekt som visas i utställningen Fragment går att titta närmare på i utställningen med samma namn här på Digitalt museum.

Share to