Konstnär och imaginist Gudrun Åhlberg

Gudrun Åhlberg studerade vid Högre Konstindustriella Skolan i Stockholm 1941–1945 vilken 1945 ombildades till Konstfack. Vid Konstfack tog hon 1946 examen som bildlärare.

1944 gifte hon sig med konstnär Gösta Kriland, född i Forsbacka utanför Gävle. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Ofta till England där de lärde känna och umgicks med Roland Penrose och hans hustru Lee Miller, båda centralgestalter i dåtidens europeiska konstliv; han som promotor för surrealismens konstnärer och hon som känd krigs- och modefotograf.

År 1948 var konstnär Gudrun Åhlberg med om att bilda konstnärsgruppen Imaginisterna, vars influenser kom från den franska surrealismen. Deras första offentliga framträdande var med grafikmappen Image. Året därpå deltog de i utställningen ”Surrealistisk manifestation” i Stockholm tillsammans med kända europeiska namn som Max Ernst och Jean Arp med flera. Gudrun Åhlberg deltog som enda kvinna med både gouacher och oljemålningar.

Deras visualiserade drömfantasier är sprungna ur det undermedvetna. Motiven är lekfullt emotionella, ibland erotiskt laddade. Imaginisterna menade att bildens verkliga ”jag” ska smyga sig på betraktaren och orsaka en långsam, växande, chockverkan. Den vackra ytan lockar in betraktaren, men skönheten är bedräglig.

Gudrun Åhlberg var den enda kvinnan i Imaginistgruppen. De andra medlemmarna var Max Walter Svanberg, Carl Otto Hultén, Anders Österlin och Gudruns man Gösta Kriland. När hon och hennes make separerade 1950 var det hon – inte han – som inte längre blev inbjuden till Imaginisternas följande utställningar. 1953 gifte hon sig med professor Bo Holmstedt, toxikolog vid Karolinska Institutet.

Under 1950-talet och 1960-talets början var hon anställd som lärare vid Kursverksamheten vid Stockholms Högskola. 1963-69 var hon lärare vid Konstfack. Hon var mycket sparsam med utställningar under 1950–1960-talen och först 1978–1979 återkom hon med två större galleriutställningar med sina nya collage i färg; på Galleri Linnéaus i Stockholm respektive Galleri Ariadne i Lund. Mellan 1991–2003 hade hon ett flertal utställningar på Galleri Hera i Stockholm och även i andra städer. 2004 presenterade Sandvikens Konsthall en större utställning med hennes collage.

1967 visade Länsmuseet Gävleborg vandringsutställningen Imaginisterna där Gudrun Åhlberg deltog med två verk. Det ena var gouachen Karantän från 1947–1948 som numera ingår i länsmuseets samling. Gudrun Åhlberg är även representerad vid Moderna Museet, Norrköpings Konstmuseum, Göteborgs Konstmuseum, Östergötlands museum och Sandvikens kommuns samlingar.

De vita gouachemålningarna på svart papper var en betydelsefull teknik för Gudrun Åhlberg åren 1947–1952. De utfördes som surrealistiska teckningar där den vita färgen, målad i flera lager, gav bilderna ett fint avvägt ljus. Hon förklarar sin fascination för tekniken med att ”det är som att med den vita färgen plocka fram till belysning vad som döljer sig i det svarta mörkret”.

Imaginisterna försökte visualisera människans undermedvetna tankeprocesser. Bildernas uttryck kan tolkas som känslor som hålls under kontroll och inte tillåts att fritt levas ut. Vi kan ana likheten och sambanden mellan människa och natur i trädens bröstlika knoppar, markens böljande linjer och sammansmältningar av natur, arkitektur och mänsklig anatomi.

Vid en senare intervju berättar Gudrun Åhlberg om hur Imaginisternas konst togs emot: ”Vi blev oerhört utskällda första gången vi ställde ut. Fast själv har jag aldrig känt mig som någon provokatör”.

Oljemålningarna ”Drömlandskap” och ”Undine” tillkom 1950, under samma period som hon målade sina vita gouacher. Även bilder målade på keramik skapades under denna tid.

Intresset för kollaget som konstnärlig uttrycksform väcktes redan på 1950-talet under tiden som lärare i konst på Stockholms Högskola. Kollagetekniken använde hon för illustrationer i de läroböcker hon gav ut för att utveckla konstpedagogiken, något hon brann för.

Inspirationen till det som kom att bli Kvinnolandskapen föddes efter en resa vintern 1969–1970 med maken till det dramatiska klipplandskapet på högplatån Tassili i Algeriet. Konstnärligt var denna resa synnerligen betydelsefull. En mer indirekt påverkan gav troligen Sigmund Freuds läror som livligt diskuterades under imaginisttiden.

Ett tema som växte fram samtidigt med kvinnolandskapen var bergslandskapen. Mönstret i vissa av dessa, som till exempel ”Den sjunde dagen”, påminner om en vågrörelse eller bergsformation. Tekniken kallas dekalkomani; man stryker färg på en glasskivas kant och drar skivan med korta intervaller över pappret.

Efter imaginisttiden och fram till 1980 låg oljemåleriet helt nere. När Gudrun Åhlberg åter tar upp det är stilen ny, luftig och skir. Hon anser själv att tiden som lärare har gett henne en större säkerhet i färg, form och komposition. I flera målningar syns människor dölja sig bakom masker. Både i collagen och i målningarna ser vi hur maskerna iakttar, skrattar, gapar av förvåning eller döljer den mänskliga krackeleringen, det mänskliga förfallet.

Religionens plats i våra liv är även det ett tema som berörs i flera målningar, till exempel i ”Nya gudsbilder” och i ”Skyddade till liv och lem, från ekon av hånskratt, och från motiven till glömskan.”

Gudrun Åhlberg var också en ordens konstnär. Hon samlade ord, citat och uttryck och tog fram dem när hon skulle skapa en titel. De börjar ofta lite pompöst och avslutas inte sällan i en antiklimax som gör oss häpna. ”På så sätt kan man ta ner konsten” sa hon. Kanske menade hon att konsten inte ska tas på alltför stort allvar? Konstverkens titlar tillkommer oftast när konstverket är färdigt. De säger något om vad bilden betyder för Gudrun Åhlberg själv, skildrar hennes egen erfarenhet, drömmar och mardrömmar. De är ingen objektiv sanning, utan varje betraktares egen tolkning av konstverket är lika viktig.

Om sina kollage berättar Gudrun: ”De kunde lika gärna höra hemma på teatern. Det handlar om poesi och magi. Jag försöker undvika det likgiltiga, vill att betraktaren ska bli upphetsad, upptäcka att livet är något mer än det synes vara.”

Under 1980-talet gör Gudrun Åhlberg flera kollage på temat modellen. Samhällets bild av kvinnan vid denna tid är mycket feminin, glittrig och avklädd. Kvinnan skulle ”mejslas fram till en drömbild” som en av Gudrun Åhlbergs titlar berättar – eller ifrågasätter. Genom att ta isär och foga ihop bilder i nya konstellationer kan man upptäcka och synliggöra dolda sammanhang. Med ett montage kan man ställa till rätta det som är fel. I ett flertal av Åhlbergs kollage blir även dåtidens klimatdebatt och miljöförstöring ämnen genom kollagens motiv och titlar.

Tidningspappret hon använde för urklippen var av hög kvalitet och kom från National Geographic, Playboy och Månadsjournalen. De urklippta detaljerna sorterades efter färg eller motiv i hennes bildbank i ett jalusiskåp. På hyllorna stod ord som: fötter, blått, guld, stenar etc. Urklippen klistrades så exakt att inga skarvar syns. Aldrig mer än två papper ovanpå varandra. Reflexfritt glas mjukar upp intrycket och ger en illusion av helhet. Kollaget kom att bli Gudrun Åhlbergs konstnärligt viktigaste uttrycksform, livet ut.