Svenska galärer i strid vid Fredrikshamn 1790. Akvarell av J T Schoultz.
Svenska galärer i strid vid Fredrikshamn 1790. Akvarell av J T Schoultz. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Galärer

När Sjöhistoriska byggdes var ett av kraven att det skulle finnas plats för museets stora samling av örlogsmodeller. Idag visas ett urval av dessa i utställningen Klart skepp, där modellerna berättar om svenska flottans fartyg från 1600-talet och fram till idag. Bland dem finns exempel på en fartygstyp med antika rötter som fick en sista storhetstid under 1700-talets krig mellan Sverige och Ryssland.

Sommaren 1719 hade det stora nordiska kriget pågått i nära tjugo år. För att bryta dödläget och tvinga fram fred sände den ryske tsaren Peter den Store ut en galärflotta med order att bränna och plundra den svenska östkusten. Ryssarnas framfart blev ett trauma, i första hand för den drabbade civilbefolkningen men även för den svenska militära ledningen som bara undantagsvis kunde organisera något effektivt försvar.

Det ryska angreppet kom att prägla synen på krigföring i skärgårdsmiljö under lång tid framåt, och ledde till en satsning på en specialiserad roddflotta uppbyggd kring galärer. Som fartygstyp hade galären stora begränsningar, men även en del unika förmågor som skulle visa sig viktiga i 1700-talets olika konflikter runt Östersjön.

3D-modell av rysk östersjögalär med 22 årpar | Finlands sjöhistoriska museum | CC-BY

Nygammalt vapen i skärgårdskriget

I sin äldsta form fanns galären i medelhavsområdet redan under antiken. Den kunde variera i storlek och hade två eller tre låga master med latinsegel. Huvudsakligen drevs den av 20–50 par åror som kunde vara upp till 14 meter långa. Galärerna kunde ha besättningar på flera hundra man, men saknade sovutrymmen vilket gjorde att man måste gå i land för att slå nattläger.

Beväpningen bestod oftast av ett par större kanoner som var placerade i fartygets för, riktade framåt. Dessutom kunde det finnas ett antal mindre pjäser, så kallade nickhakar, som kunde sättas fast på relingen. Galärerna var smala, cirka 30–50 meter långa, hade låga fribord och saknade oftast däck.

Vid 1700-talets början var galärernas storhetstid egentligen förbi och de sågs som gammalmodiga. En stor nackdel var långsamheten och den korta aktionsradien. Men det fanns även fördelar som gjorde att Peter den Store bestämde sig för att satsa på en galärflotta som maktmedel i Östersjöområdet.

Galärerna var billiga att bygga; det träslag som användes var ofta furu. De krävde inga utbildade båtsmän, utan enbart roddare som kunde rekryteras direkt från flodbåtsbesättningar. Eftersom de var grundgående och roddes med åror var galärerna mycket lämpade för krigföring i miljöer som de svenska och finska skärgårdarna, där de kunde de landsätta soldater både till fots och till häst.

Väl inne bland kobbar och skär visade sig galärerna vara svårfångade genom sin stora rörlighet – de havsgående örlogsfartygen riskerade hela tiden att gå på grund när de tog upp jakten. De flesta av de svenska örlogsfartyg som var tillgängliga sommaren 1719 låg till ankars vid Vaxholm och Dalarö för att skydda inloppen till Stockholm.

Galär vid Dalarö skans. Oljemålning av Per Wilhelm Cedergren daterad 1867. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)

Även på den svenska sidan fanns galärer – sådana hade använts periodvis ända sedan 1500-talet – men jämfört med av sina ryska motsvarigheter var de mindre till storleken och framför allt mycket färre. De kompletterades med så kallade skottpråmar, ett slags flytande kanonbatterier som främst var avsedda för försvar av fasta positioner. Ett exempel är vattenpassagen vid Södra Stäket, där tre galärer hjälpte till att hejda ryssarna i augusti 1719.

Oftast hade dock den försvagade svenska krigsmakten inte mycket att sätta emot den ryska galärflottan, som kunde sprida kaos och förstörelse från norrlandskusten ända ned till Norrköping.

Drabbningen vid Flisö 27 juli 1720 avbildad på ett ryskt kopparstick. Ryssarna led svåra förluster och fick avbryta planerna på att återigen härja den svenska ostkusten. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)

Om galärerna väl fångades på djupare vatten av tungt bestyckade havsgående örlogsfartyg kunde resultatet bli rena massakern. Sommaren 1720 lyckades en eskader ur svenska flottan äntligen slå till mot de ryska galärerna på Föglöfjärden vid Flisö i Ålands skärgård. Ryssarna var på väg mot den svenska kusten för att fortsätta den föregående sommarens härjningar.

Flera av de svenska fartygen gick på grund bland skären, men trots det lyckades man skjuta hela 43 av ryssarnas galärer i sank. På den ryska sidan uppgick förlusterna till över 2 000 man.

Skärgårdsflottan växer

Snart efter fredsslutet 1721 bestämde man sig i Sverige för att följa det ryska exemplet och satsa på snabbrörliga roddfartyg som kunde ta sig fram i kustnära vatten. Under de följande decennierna byggdes galärflottan ut och koncentrerades till Stockholmseskadern, som var stationerad på Skeppsholmen. Efter förebild från Venedig uppfördes galärskjul där fartygen kunde förvaras på land. Under lång tid utgjorde byggnaderna på det så kallade Galärvarvet ett markant inslag i Stockholms stadsbild.

Även i nästa krig mot Ryssland, 1741–1743, visade det sig att den svenska galärflottan var för svag för att kunna lösa sin uppgift. För att uppnå bättre resultat beslöts 1756 att skapa en separat skärgårdsflotta som skulle underställas armén. Högste chef blev den tidigare artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd. Parallellt med denna så kallade Arméns flotta lade man stora resurser på en utbyggnad av befästningarna i sydöstra Finland. Det mest omfattande och i särklass dyraste fästningsprojektet var Sveaborg – en av världens största sjöfästningar. Här fick skärgårdsflottans finska eskader sin bas.

Galärerna Uppsala, Uppland och Västerbotten hörde till det fyrtiotal liknande fartyg som byggdes 1748–1749. Ritning av F H Chapman. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
Arméns flottas helblå örlogsflagga var i bruk åren 1761–1813. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Den nya skärgårdsflottan fick sitt elddop i det pommerska kriget, som utbröt 1757. Svenskarna lyckades besegra de svaga preussiska sjöstridskrafterna, men fick sig en tankeställare eftersom det visat sig att de galärer man använde hade allvarliga begränsningar. Inte nog med att sjöegenskaperna var dåliga, förrådsutrymmena för små och och beväpningen för klen. Dessutom krävdes orimligt stora besättningar som praktiskt taget saknade skydd från dåligt väder och fientlig eld.

Trots att nya typer av fartyg och båtar infördes i Arméns flotta – främst de skärgårdsfregatter, kanonslupar och kanonjollar som konstruerades av Fredrik Henrik af Chapman – fanns de svenska galärerna kvar i tjänst ända till och med 1808–1809 års finska krig. Detta var sista gången som galärer av klassisk typ användes i strid. De hade vid det laget hela 60 år på nacken tack vare noggrant underhåll i skjulen på Galärvarvet.

Galären Calmar i hårt väder utanför finska kusten hösten 1788. Målning av Johan Tietrich Schoultz i Nationalmuseum. Konstnären var själv underbefäl på Calmar. Foto: Nationalmuseum Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Svensk galär i aktion under kriget 1788–90. Målning av Herman af Sillén. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)
Galärer ur skärgårdsflottans stockholmseskader återvänder från Gustav III:s ryska krig. Målning av Johan Tietrich Schoultz, 1790. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)
En galär kölhalas på ett varv. Målning av Johan Tietrich Schoultz. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM Public domain mark (CC pdm)
Galären Uppland, byggd 1749 på Clasons skeppsvarv i Stockholm. Teckning av Jacob Hägg. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)
Svensk galär. Teckning av Jacob Hägg. Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

Galärmodeller i utställningen Klart skepp

Fransk galär
Denna modell i skala 1:36 är troligen byggd i Marseille, Frankrike år 1715 för viceamiral Axel Lewenhaupts räkning. Möjligen har den påbyggts senare. På däckshuset finns Lewenhaupts initialer "A.L.". Modellen överlämnades som gåva till Karl XII och var tänkt som förlaga till de galärer som byggdes inför fälttåget mot Norge 1716–1718.

Modellen fick nytt skrå 1937. Den är sannolikt inte italiensk, vilket den benämndes som då den förvarades i modellkammaren i Stockholm 1907. Galären är tvåmastad och har latinsegel, flagga och roder i bägge stävarna och tre kanoner av förgyllt trä. Den har 24 par åror av vilka fyra par saknas. Akterspegeln är krönt med ett Tre kronor-vapen flankerat av lejon. Karl XII:s namnchiffer finns på kajutans förkant, och i valvet står dateringen "anno 1715".

Detalj av modellen med den tunga bestyckningen i fören. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

"Galaire"
Denna modell, i skala 1:24, är troligen tillverkad av kapten Nils Psilander år 1749–1750 och har byggts i undervisningssyfte. Den återger en typ av galär som byggdes i ett fyrtiotal exemplar 1748–1749 efter att svenska sjöofficerare studerat galärbygge vid varven i Marseille, Genua och på Malta.

Den är tyngre beväpnad än de tidigare galärtyperna och har två 18- eller 24-pundiga kanoner i fören. Kanonbestyckningen på galärer var en avvägningsfråga, dels på grund av det begränsade utrymmet i fören och dels eftersom rekylen från allt för grovkalibrigt artilleri riskerade att knäcka fartygets köl.

Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj, stäv. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj, akter. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj, akter. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)
Modell av galär i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Detalj, akterspegel. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Mer om galärer på DigitaltMuseum

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Läs mer

Order this image

Share to