Beskuren vinjettbild ur Architectura Navalis Mercatoria, 1768
Beskuren vinjettbild ur Architectura Navalis Mercatoria, 1768

af Chapman och Djurgårdsvarvet

Skeppskonstruktören Fredrik Henrik af Chapman (1721–1808) har blivit ihågkommen som det mest betydelsefulla namnet inom svenskt skeppsbyggeri, ett eftermäle som han själv aktivt och skickligt bidrog till att skapa. Ofta förknippas af Chapman med de örlogsfartyg han ritade, men här gör vi även några nedslag i den mindre kända civila delen av hans produktion. Tonvikten ligger på 1760- och 1770-talen, då af Chapman var verksam vid Djurgårdsvarvet i Stockholm.

Chapman i sin arbetsjacka. Porträtt av Lorens Pasch d.y., 1778. Foto: Nationalmuseum

af Chapman betydde mycket för spridandet av kunskap om fartygsbyggande av olika slag genom sina ritningar och böcker, och han hade stor påverkan på den svenska flottans utveckling under senare hälften av 1700-talet. Hans strävan att förändra skeppsbyggandet i mer vetenskaplig riktning med hjälp av teoretiska beräkningar lyckades dock aldrig fullt ut; inte heller af Chapman kunde förutsäga ett fartygs alla egenskaper redan på ritbordet. Nyare internationell forskning har nyanserat den tidigare uppfattningen att skeppsbyggandet skulle ha utvecklats till vetenskap under hans tid.

Kanske förknippas af Chapman allra mest med sin tid som chef över örlogsvarvet i Karlskrona, där han satte stor prägel på verksamheten. Vid sextio års ålder, 1781, fick han där Gustav III:s uppdrag att genomföra ett omfattande skeppsbyggnadsprogram. Fartygen, som var av Chapmans egen konstruktion, skulle förstärka flottan inför det krig mot Ryssland som bröt ut sju år senare.

Men vad sysslade af Chapman med innan dess? Det var minst sagt en hel del. Här följer en kortare genomgång av hans liv och verk fram till den permanenta flytten till Karlskrona, med fokus på exempel ur Sjöhistoriska museets samlingar.

Ungdom

Fredrik Henrik af Chapman kan bland annat beskrivas som en berest, nyfiken och kunnig karriärist. Han föddes i Göteborg 1721. Föräldrarna var engelsmän. Modern var från en gammal skeppsbyggarsläkt och fadern kom till Sverige som kaparkapten i Karl XII:s tjänst under stora nordiska kriget. När Fredrik Henrik föddes var fadern chef över Nya varvet i Göteborg.

Barndomen tillbringades i sjöfartsmiljö i Göteborg, där Chapman sedan var verksam vid olika skeppsvarv på 1740-talet.

Sjöhistoriska museets arkiv | 1972:067:3
Sjöhistoriska museets arkiv | 1972:067:2
Sjöhistoriska museets arkiv | 1972:067:4

I Sjöhistoriska museets arkiv finns en intressant inbunden volym som innehåller tidiga laverade ritningar från cirka 1748–1755. En del av noteringarna till dessa verkar Chapman i flera fall ha gjort många år senare. Boken är en gåva till en major Lidström 1796. Till exempel finns där anteckningarna "Denna kran byggde jag i Götheborg för det ostindiska kompaniet 1748" och "Kran på mitt varf i Götheborg." I volymen finns pumpverk, väderkvarnar och mudderverk och föremålen för avbildningarna påminner inte så lite om Christofer Polhems intressen och verk.

Ritning av engelsk kutter. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2418:1

Chapman vistades mycket i England där han ömsom arbetade och studerade. Det finns en hel del ritningar av engelska skepp i Chapmansamlingen i Sjöhistoriska museets arkiv. Chapman intresserade sig för att mäta upp och göra ritningar av alla typer av fartyg och båtar. På den här ritningen har han skrivit "Faulstone Cutter near Dover (it’s built with tans). Its Principall use is for Smugling. The custom house boats are the same."

Flera av de ritningar som finns i museets arkiv utförde Chapman i Frankrike och England. Dessa kom senare till användning i Architectura Navalis Mercatoria, en encyklopedi över samtida västerländskt skeppsbyggeri.

Åter i Sverige

Här har Chapman tecknat havsguden Triton i en skiss till galjonsfigur. Sjöhistoriska museets arkiv | SB 1417b

Efter många år ute i Europa fyllda av studier och arbete på olika skeppsvarv återvände Chapman 1757 till Sverige. Här fick han en tjänst som underskeppsbyggmästare inom örlogsflottan i Karlskrona. I sitt arbete fortsatte han göra långa resor, fast nu inom det svenska riket.

Bland annat reste Chapman till Åbo i Finland för att rapportera om timmer lämpligt för skeppsbyggeri, och 1760 sändes han till Stralsund i Pommern som skeppsbyggmästare under general Augustin Ehrenswärd.

Den sistnämnde var ansvarig för tidens i särklass största svenska byggnadsprojekt; Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Här var även Chapman verksam som konstruktör av byggnader och kranar.

Inte minst deltog af Chapman i skapandet av den nya skärgårdsflottan – ”Arméns flotta“, som den officiellt kallades från 1777.

Architectura Navalis Mercatoria

1765 sökte Chapman tjänstledigt som chefskonstruktör för skärgårdsflottan för att under några år sammanställa Architectura Navalis Mercatoria, ett planschverk som utgavs 1768. Detta finns i flera exemplar i Sjöhistoriska museets samlingar tillsammans med de sextioåtta tryckplåtarna av koppar. Chapman anses ha utfört en del av gravyrarbetet själv och fick även god hjälp av bland andra sin yngre bror William och systersonen Lars Bogeman.

Vinjettbladet till Architectura Navalis Mercatoria visar fartyg och båtar på Stockholms ström. Kopparstick av Olof Årre (1731–1809). Sjöhistoriska museets arkiv | SB 1206

Verket innehåller ritningar av en mängd olika slags fartyg och båtar. Några av dem hade Chapman själv ritat, andra hade han kopierat på sina resor. Franska, brittiska och holländska skepp dominerar.

Architectura Navalis Mercatoria bygger framför allt på ett slags industrispionage runtom i Europa, och verkar ha blivit till stor nytta för lokala svenska skeppsvarv där man nu fick tillgång till ritningar av huckertar, gallioter, snauer, brigantiner samt många andra konstruktioner. Flera av fartygstyperna blev välkomna tillskott i den svenska handelsflottan. Andra kom att ingå i den svenska örlogsflottan, antingen som försörjningsfartyg eller som rena örlogsfartyg.

Planscherna i verket saknar kommentarer – dessa utgavs sju år senare som en del av Tractat om skepps-byggeriet. Denna bok finns tillsammans med andra publicerade verk av Chapman i museets bibliotek.

Flera av de ritningar som utfördes under Chapmans resor i Frankrike och England användes alltså troligen senare i Architectura Navalis Mercatoria.

Plansch LX ur Chapmans Arhitectura Navalis Mercatoria: sumpar, kutter, galjot, vedskuta och felouque. Sjöhistoriska museets arkiv
Plansch XXXVI ur Chapmans Arhitectura Navalis Mercatoria. Kaparfregatt. Sjöhistoriska museets arkiv
Plansch XXXII ur Chapmans Arhitectura Navalis Mercatoria. Kaparfregatt, genomskärningsritning. Sjöhistoriska museets arkiv

Kanske är den engelska kuttern ovan förlaga till Architecturans plansch LX, ritning nummer 6. Den beskrivs av Chapman som "en Engelsk Cutter, nyttjas i Canalen, dels af dem som drifva förbuden handel, dels brukas de til Tull-Jagter. De tjena äfvenledes til Kapare-Fartyg, och segla gemenligen väl, och var detta en exellent seglare". På samma plansch finns för övrigt både en fiskesump från Stockholm och en finsk skuta som seglade med ved till huvudstaden.

På Djurgårdsvarvet i Stockholm

Chapman var delägare i det civila Djurgårdsvarvet i Stockholm och blev också chef där då han bestämt sig för att lämna sin statliga tjänst i slutet av 1760-talet. Varvet låg under flera hundra år på det område där idag nöjesfältet Gröna Lund finns. Strax utanför varvsområdets staket och portar bodde arbetarna och deras familjer i det område som i dag kallas för Djurgårdsstaden. På 1760-talet hade varvet hunnit förfalla men fick nya ägare från den så kallade ”skeppsbroadeln”, alltså rika borgare och handelsmän i huvudstaden.

I området kring Gröna Lund fanns ett antal krogar, som besöktes av sjömän från alla de skepp som ankrade utanför Djurgårdsvarvet. De många stockholmare som ville ut på Djurgården roddes ut dit från Skeppsbron, som Bellman beskrivit i sina epistlar. Vi vet inte om Chapman och Bellman träffades. Chapman var inte intresserad av nöjesliv och dryckenskap, däremot vet vi att han umgicks med flera andra kulturpersonligheter som Tobias Sergel och Elias Martin. Inredningen av Stockholms slott pågick som bäst och bland de många träsnidarna där träffade Chapman Johan Törnström, som senare skulle bli hans galjonsbildhuggare i Karlskrona.

Ritning av det såghus som Chapman lät uppföra på Djurgårdsvarvet 1768. Kungliga Örlogsmannasällskapet | w_1962-64B

På Djurgårdsvarvet bidrog Chapman med teknisk kunskap och nyorganisering av verksamheten. Dessutom ritade han flera nya byggnader som uppfördes på området. Varvet skulle nu inte bara bygga handelsfartyg utan också örlogsfartyg på kontrakt.

Chapman fick sin tjänstebostad i ett hus som byggts några år tidigare som en flygel till ett planerat sommarställe för Gustaf Kierman, varvsägare, grosshandlare och politiker. Kierman fick snart livstids fängelse för korruption och slöseri med allmänna medel, så av sommarstället blev intet. Huset, med adress Lilla Allmänna gränd 9, finns bevarat och rymmer idag Gröna Lunds ledning.

Här bodde Chapman på övervåningen på cirka 120 kvadratmeter tillsammans med sin hushållerska och partner Lisa Lindberg. Paret fick snart två barn, som aldrig erkändes av sin far även om han långt senare adopterade sonen. I hushållet ingick också Chapmans systerson, den föräldralöse Lars Bogeman som var i tjugoårsåldern. Som tidigare nämnts kom Bogeman att utföra en stor del av etsningsarbetet på kopparsticken till Architectura Navalis Mercatoria.

Huset på det gamla varvsområdet där Chapman hade sin bostad. Foto: Arild Vågen

Chapman strävade efter adelskap och 1772 gick önskan äntligen i uppfyllelse. Den lojalitet han visat mot Gustav III under statskuppen samma år spelade sannolikt in. Han kunde därefter kalla sig af Chapman. Lisa var gravid med ett andra barn, men af Chapman var troligen ännu mer ovillig att ingå äktenskap än vad Chapman hade varit.

I slutet av samma år kallade Chapman en ung skeppsbyggare till Djurgårdsvarvet från Karlskrona. Denne hette Joachim Neuendorff, och både samtid och eftervärld håller för troligt att Chapman lagt upp planerna så att Neuendorff skulle få ta på sig faderskapet och gifta sig med Lisa. Så skedde, och därefter ingick också Neuendorff i Chapmans hushåll – även i Karlskrona dit de flyttade 1781.

Det här porträttet (i kopia), som utfördes strax innan Chapmans död 1808, förefaller mer realistiskt än det av Pasch. Originalet av Anders Gustaf Andersson finns på Nationalmuseum. Foto: Sjöhistoriska museet

Den okonventionella familjekonstellationen gav givetvis upphov till mycket skvaller. Det var allmänt känt att den biologiska fadern till barnen var Chapman, och sonen Gustaf kallades redan som barn för Gustaf af Chapman.

Lisa Lindberg vet man mycket lite om – hon avled i Karlskrona ett år efter Fredrik Henrik. Dottern Fredrika, som dog några år innan föräldrarna, var gift Unge och hade sex barn. Chapman skänkte sin egendom till sonen Gustaf och förbigick dotterns barn.

I och med att han blivit adopterad av sin biologiska far vid 15 års ålder hade Gustaf af Chapman blivit adelsman, och kunde därefter göra karriär som officer. Efter faderns frånfälle sålde Gustaf hans fartygsmodeller, ritningar och manuskript till svenska staten. Mycket av detta material finns i dag i Sjöhistoriska museets samlingar. Gustaf fick själv två söner men ingen av dem fick några barn – därmed utslocknade ätten af Chapman.

af Chapmans yngre bror Wilhelm kom att verka som skeppsbyggmästare vid olika kofferdivarv – där handelsfartyg byggdes – bland annat Clasons varv på Blasieholmen i Stockholm. När Fredrik Henrik lämnade Djurgårdsvarvet år 1781 för sin nya tjänst i Karlskrona var det brodern Wilhelm som ersatte honom som varvschef på Djurgårdsvarvet. Wilhelm är en intressant person som numera är nästintill bortglömd. Några ritningar signerade av honom finns i Chapmansamlingen på Sjöhistoriska museet, och vi vet att även han hjälpte till med gravyrarbetet för Architectura Navalis Mercatoria.

Några exempel ur Chapmans produktion från stockholmstiden

Fartyg och båtar för skärgårdsflottan

Man brukar säga att omkring femtio fartyg byggdes på Djurgårdsvarvet för skärgårdsflottans räkning under Chapmans tid. Det var här som hans tankar om ett lättare skärgårdsvapen, där kanonslupar och kanonjollar utgjorde viktiga delar, realiserades. Små, lätta och smidiga kunde de manövreras in mellan större fiendeskepp och anses ha spelat en avgörande roll i slaget vid Svensksund 1790.

Ritning av "en slup av större sorten för Arméns flotta", daterad Stockholm 1770. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2540
Ritning till kanonslup av 1776 års typ för Arméns flotta. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2582
Modell av Chapmans slup av 1776 års typ. Foto: Erling Klintefors, Sjöhistoriska museet/SMTM

En annan viktig typ bland Chapmans konstruktioner var skärgårdsfregatterna. Dessa hybrider av segel- och roddfartyg var byggda för att lättare kunna ta sig fram i svårnavigerade skärgårdsfarvatten. Med sin eldkraft skulle de understödja de mindre sluparna och jollarna. De fyra typer av skärgårdsfartyg som Chapman ritade fick namn som anspelade på finska landskap: Turuma, Pojama, Hemmema och Udema.

Turumafartyget Lodbrok sjösattes vid Djurgårdsvarvet 1771 och deltog i Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Sjöhistoriska museet har bland annat en samtida modell i skala 1:16, en ritning samt en vaxfigur av galjonsbilden.

Det s k turumafartyget Lodbrok sjösattes vid Djurgårdsvarvet 1771 och deltog i kriget mot Ryssland 1788–1790. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 1022
Modell av Lodbrok i Sjöhistoriska museets utställning Klart skepp. Foto: Jahn Mörrby, Sjöhistoriska museet/SMTM
Vaxmodell av Lodbroks galjonsbild Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Vaxmodell av akterspegelornament till Lodbrok. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM

Handelsfartyg

Under hela sitt långa liv var af Chapman otroligt intresserad och nyfiken på alla slags båtar och skepp – örlogsfartyg likaväl som handelsfartyg och bruksbåtar. Under krig togs dessutom alla slags flytetyg i anspråk, så gränserna kunde vara flytande.

Det så kallade produktplakatet – en förordning som stadgade att utländska varor som kom till Sverige endast fick fraktas med svenska fartyg eller fartyg från varornas ursprungsland – bidrog starkt till att gynna svensk handelssjöfart. Utefter kusterna i det svenska riket växte många skeppsvarv upp och yrkeskunnigheten växte. Här fyllde Architectura Navalis Mercatoria en viktig funktion genom att sprida kunskaper om skeppsbyggnadskonst.

Efter planschverkets utgivning konstruerade af Chapman ytterligare fartyg av typer som inte finns representerade där. Bland dessa märks många handelsskepp som vattenskutor, mjölskutor, hästtransportfartyg, säd- och höskutor samt virkestransportfartyg. Det anses också att de slupar, skonare och galeaser som seglade på Vänern, Vättern och i de åländska och finska skärgårdarna har sitt ursprung i Chapmans konstruktioner.

Barkskeppet Sveriges Lycka, byggt i Stockholm 1774. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2486
”En snau om 94 svåra läster för herr (?) Fried:k Stenhagen i Luleå." Stockholm 1769. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2504
Snaubrigg om 100 svåra läster. Stockholm 1772. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2503
Barkskeppet Hertiginnan av Södermanland, Stockholm 1774. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2488:1
Tackelritning till en brigantin utförd av William Chapman, 1782. Sjöhistoriska museets arkiv |
Spantruta, plan och profil till en brigantin. Ritning av William Chapman, 1782. Sjöhistoriska museets arkiv
Kattskeppet Baron Anders von Höpken, byggt på Jatkojoki varv utanför Gamla Karleby i Finland 1759. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2483
En modell av samma skepp byggdes i museets modellverkstad 1945–48 efter Chapmans ritningar. Foto: Sjöhistoriska museet
Konservatorn och modellbyggaren Harald Åkerlund i arbete med modellen. Foto: Karlis Vizins, Sjöhistoriska museet

På Djurgårdsvarvet ritade Chapman bland annat ostindiefarare, som också byggdes där. Hans äldre bror Charles var kapten i handelsflottan och arbetade bland annat som styrman och kapten på ostindiefarare.

Ritning av ostindiefararen Cron Prins Gustaf. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 5932

Ostindiefararen Cron Prins Gustaf kom att göra inte mindre än sju resor till Kina under åren 1769–1790. Chapman har signerat ritningen i Stockholm den 10 oktober 1762. När skeppsprästen Jacob Wallenberg gjorde sin resa till Kina ombord på ostindiefararen Finland, vilket han skrev om i den klassiska boken ”Min son på galejan”, skedde resan samtidigt med den Chapman-ritade Cron Prins Gustaf.

Medan Finland rullade runt ”som en stormagad Tunaprost”, berättar Wallenberg, rörde sig det andra skeppet ”snabbt som en sekreterare” och var snart ur sikte. Till Java kom den äldre Finland fram nio veckor senare än Cron Prins Gustaf.

Stuvningsplan för undre däck på ostindiefarare under återfärden från Kanton till Sverige. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2527:9

Kungliga nöjesfarkoster

Under 1770-talet fick af Chapman i uppdrag att rita nöjesbåtar för kungens räkning. Både den skonertriggade Amphion och slupen Vasaorden byggdes på Djurgårdsvarvet och de vackert färglagda ritningarna finns bevarade i Sjöhistoriskas arkiv.

På ritning 1974:1031, som visar Vasaorden, finns en intressant text där vi kan läsa Ritning på den kongliga slupen Vasaorden som bygdes år 1774 på Djurgårds Warfvet i Stockholm af Öfwer Skeppsbyggmästaren och Riddaren af Chapman. Ritad år 1775 av Joachim Neuendorff. Ritningen är alltså utförd efter själva bygget av den unge herr Neuendorff, som Chapman kallat till sig ett par år tidigare för att ingå äktenskap med modern till hans barn.

Tre ritningar till den kungliga slupen Vasaorden utförda av Joachim Neuendorff 1775. Sjöhistoriska museets arkiv | 1974:1031
Modell av Vasaorden i museets samlingar. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM

Själva slupen Vasaorden förstördes i en brand på Galärvarvet i Stockholm 1921. Mycket tack vare de bevarade samtida ritningarna kunde en kopia snart byggas.

Ritningen till Amphion saknar signatur, men har utförts antingen av Chapman själv eller av Neuendorff. I vilket fall visar den Chapmans konstruktion till ett elegant nöjesfartyg för användning på Mälaren. I grunden var det ett skärgårdsfartyg av turuma-typ, som modifierats för att passa den kungliga beställaren. Ritningen mottogs väl och godkändes av Gustav III den 24 augusti 1777. Året därpå lämnade Amphion Djurgårdsvarvet och användes sedan för utflykter från Drottningholms slott.

Ritning till lustjakten Amphion. Sjöhistoriska museets arkiv | OR 2616

Under kriget med Ryssland 1788–1790 blev Amphion kungens stabsskepp. Fartyget, som var en ökänt dålig seglare och sägs ha fått öknamnet "den förgyllda träskon", blev skadat och var vid minst ett tillfälle nära att erövras av ryssarna men klarade sig med nöd och näppe genom kriget.

Amphion som logementsfartyg. Okänd fotograf

Amphion hamnade i malpåse efter Gustav III:s död 1792. Under 1820-talet togs hon i bruk igen, men då som logements- och lasarettsfartyg för flottan. År 1873 togs Amphion ur tjänst för sista gången och höggs upp ett tiotal år senare.

Akterspegeln bevarades tillsammans med den elegant inredda kajutan samt galjonsfiguren. Resterna av Amphion fick en permanent plats i Sjöhistoriska museet vid öppningen 1938 och är alltsedan dess en tacksam utgångpunkt för visningar och skolprogram.

Amphions akterspegel i den så kallade Minneshallen på Sjöhistoriska museet. Foto: Maria Ljunggren, Sjöhistoriska museet/SMTM
Foto Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Modell av Amphion tillverkad av J G Carlström 1902–04. Foto: Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM
Detalj av modellen av Amphion. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM

Faktiskt finns två kompletta flytetyg av Chapmans konstruktion bevarade i Sjöhistoriska museets samlingar. De är två mindre slupar avsedda för hovets nöjesfärder på Brunnsviken i Stockholm vid Haga. På museet har de alltid kallats Galten och Delfinen.

De byggdes dock inte i Stockholm utan i Karlskrona 1787 och skickades upp till Stockholm. Under den här perioden köpte af Chapman kinesiska akvareller som föreställer olika typer av båtar använda på floder i Kina. Det anses att Galtens och Delfinens galjonsfigurer är inspirerade av de kinesiska akvarellerna. Sluparna kallas ibland för gondoler, troligen inspirerade av Gustav III:s resa till Venedig.

Text: Eva Hult

Mer av Fredrik Henrik af Chapman på DigitaltMuseum

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Läs mer

  • Harris, Daniel G: Fredrik Henrik af Chapman : den förste skeppsbyggnadsarkitekten och hans verk (Stockholm: Literatim, 1998)
  • Linderoth, Andreas: Karlskrona örlogsstad under 1700-talet. I Arte et Marte Meddelanden från Riddarhuset, nr 2/2020
  • Malmquist, Yngve: Bröderna Chapman – den svenska handelsflottans förnyare. (Karlskrona: Marinmuseum, 2003)
  • Nyström, Marianne: Fredrik Henrik af Chapman. Varvschef och familjefar. (Stockholm: Carlssons bokförlag, 2003)
  • Linderoth, Andreas (red.): Fredrik Henrik af Chapman. Myt och verklighet (Karlskrona: Marinmuseum, 2020)
  • Ullman, Magnus: F. H. af Chapman 1721–1808: genialisk konstruktör och effektiv, framgångsrik varvschef (Stockholm: Magnus Ullman, 2020)

Order this image

Share to