Bonnier, Eva (1857 - 1909)

Hanna Marcus var släkt med några av Eva Bonniers vänner. Porträttet kom till på Dalarö där många i konstnärens umgänge vistades sommartid. Det är sannolikt inte något beställningsverk, utan verkar ha målats på Bonniers eget initiativ – den blygsamma storleken och porträtttets intima karaktär talar för det. Porträttet är en av de målningar som Richard Bergh, konstnär och överintendent vid Nationalmuseum, förvärvade till museet 1915 för att förstärka samlingen med viktiga verk från sent 1800-tal.

Collapse text

I Eva Bonniers sjukdomsbilder möter vi avskalade vardagsskildringar av kvinnor. Motiv där konstnären ifrågasätter tidens stereotypa kvinnlighetsideal. Kvinnorna är skildrade som subjekt med stark integritet och inte som bräckliga objekt. I Reflex i blått, som är från 1887, är figurerna gestaltade utifrån ett realistiskt perspektiv där vi som betraktare befinner oss i samma rum som den sjuke. Kring sekelskiftet 1900 var bilder av kvinnliga konvalescenter ett ofta förekommande motiv. Bilderna bör sättas i samband med konstruerandet av tidens syn på kvinnlighet och därmed med normeringen av kvinnokroppen. Under 1800-talet formades två viktiga bilder av kvinnan, den svaga, ömtåliga och sjukliga överklasskvinnan och den starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. Konvalescenten blir ett tecken för kvinnokönets bräcklighet och därmed ett bevis för kvinnans oförmåga att delta i det offentliga livet. Bilderna kan ses som en reaktion mot tidens kvinnofrigörelse och ett försök att återföra kvinnorna till hemmet och den privata sfären.Vid den här tiden fanns det enbart i Norden, tack vare den gryende kvinnofrigörelsen, många hundra kvinnliga konstnärer och författare. De kvinnliga konstnärerna i Sverige var privilegierade jämfört med sina europeiska systrar, eftersom de hade tillgång till akademiundervisning . Den Qvinliga afdelningen på Konstakademien i Stockholm öppnades redan 1864. De yrkesverksamma kvinnorna tog och fick mycket utrymme i det offentliga konstlivet. De förändrade tidens syn på både konstnärsrollen och det borgerliga familjelivet. De rubbade därmed den manliga konstnärsnormen som kom i gungning. På 1890-talet kom det en motreaktion, en backlash.

Collapse text

Eva Bonnier har i bilden på ett förunderligt sätt lyckats gestalta det blåskimrande ljuset som sprider sig in i rummet och över skulpturen av den unga pojken. I flera av hennes målningar från Paris har hon som här skildrat den egna ateljén på Rue Humboldt i Montparnasse. Bonnier bodde i Paris mellan 1883-1889. Hon studerade vid Académie Colarossi och ställde ut både 1887 och 1888 på Paris-salongen. Bilden är en av Eva Bonniers mest fria kompositioner, i breven hem framgår det att hon betraktade arbetet med skulpturen som omväxling från det tidskrävande målandet, något som hon kunde förhålla sig fritt till utan sina egna och bokförläggarfamiljen Bonniers högt ställda ambitioner. I de andra bilderna osynliggör hon det egna konstnärskapet, alla dukar är vända in mot väggen, det finns inga antydningar om att det är just hennes arbetsplats. I hennes konstnärliga produktion finns det överlag ett förnekande av det egna konstnärskapet vilket till slut ledde till att hon upphörde att måla. Eva Bonnier och många av hennes kvinnliga kollegor hade problem med sin yrkesidentitet. Viljan att skapa konst uppfattas som faderlig under ett patriarkat och så länge patriarkatet betraktas som natur är det ”onaturligt” och ”okvinnligt” för en kvinna att vara konstnär. Men redan 1864 öppnade Qvinliga afdelningen på Konstakademien i Stockholm. Bonnier hade själv först fått sin utbildning på August Malmströms konstskola och sedan på Konstakademien 1878 – 1883. De kvinnliga konstnärerna i Sverige var därmed privilegierade jämfört med sina europeiska systrar, som var helt utestängda från konstakademierna och förbjudna att arbeta med nakenmodeller.Kring 1880 fanns det enbart i Norden, tack vare den gryende kvinnofrigörelsen, flera hundra kvinnliga konstnärer och författare. De yrkesverksamma kvinnorna tog och fick mycket utrymme i det offentliga konstlivet. De förändrade tidens syn på både konstnärsrollen och det borgerliga familjelivet. De rubbade därmed tidens syn på kön och den manliga konstnärsnormen kom i gungning. På 1890-talet kom det en motreaktion, en backlash.

Collapse text