Flykten från Baltikum: farligt hav

Längs den estniska kusten var flera av samhällena svenskspråkiga. Kustbefolkningen ägnade sig ofta åt fiske och hade tillgång till egna båtar för att kunna försörja sig och klara vardagsbestyren. Att försöka ta sig över havet i den egna farkosten var för många den lösning som låg närmast till hands.

Några av de som gav sig av i egna båtar var bröderna Ernst och Ivar Brus från den estniska ön Odensholm. På Odensholm fick den mestadels estlandssvenska befolkningen vänja sig vid havet från en tidig ålder. Allt som behövde transporteras till och från ön behövde gå via sjön. För de sju gårdar som fanns på ön var båtarna centrala.

I början av andra världskriget gjorde den sovjetiska ockupationsmakten ön till militärbas och avhyste då invånarna, inklusive familjen Brus, till fastlandet. Samtidigt beslagtogs Odensholmsbornas båtar. När Tyskland år 1941 drivit ut Sovjet och i sin tur ockuperat de baltiska länderna fick Odensholms befolkning återvända till ön, men deras båtar hade förstörts av de retirerande sovjetiska trupperna.

Att ha tillgång till en egen båt var ingen garanti för en enkel resa. Båtflyktingarna riskerade att bli stoppade av tyska vakter eller att förlisa i båtar som ofta inte var gjorda för långa resor på öppet hav.

Att få ihop drivmedel kunde också vara en utmaning. Under den tyska ockupationen ransonerades fiskarnas bensin till de mängder som de förväntades använda för sina fisketurer. En del lyckades ändå spara ihop tillräckligt mycket för att kunna våga sig över Östersjön.

Andra, som inte fått tag på motor eller bensin, bytte till sig segel mot skjortor och andra värdesaker. Några har senare berättat hur de rodde hela vägen till Finland.

En av de som reste mot Sverige i egen båt var Margit Rosen Norlin. Hon var åtta år när hon och hennes familj bröt upp från sitt hem på Nargö i Estlands skärgård och gav sig av västerut, mot den svenska kusten.

De reste på natten och hade med sig både kompass, sjökort och en ficklampa som Margits far använde för att läsa av instrument och kartor. De lyckades undvika de minor som Margits föräldrar visste fanns rakt utanför kusten och styra ut på öppet hav.

Efterhand blev vädret allt ostyrigare. Familjen höll sig något sånär torr inne i hytten på sin fiskebåt, men båten, tyngd av packning, låg långt ner i vattnet. Vågor slog in över däck och Margits far fick ge sig ut och pumpa läns för hand medan Margits mor höll i rodret. Stormen blev till slut så hård att familjen blev tvungna att söka lä i de finska skären.

När det ljusnade visste de inte var de befann sig. Efter ett lyckosamt möte med några finska fiskare visade det sig att de kommit till Tvärminne i Finland. Därifrån blev familjen lotsade till finska fastlandet och kunde så småningom fortsätta till Sverige.

Presenningar som skydd

Kompass, sjökort och andra sjöinstrument ökade chansen till en säker överfart – men gav inga garantier. På sjön fanns även andra behov: värme, mat, och skydd från väta och kyla. Båtarna kunde i sig ge olika mycket skydd.

En del familjer, som familjen Rosen, kunde få plats inne i båtens hytt. Andra var mer utsatta för hav, vind och regn – speciellt om båten var full av passagerare. Ofta användes presenningar för att skydda packningen, och ibland människor, från väta.

Detta är en bit av en presenning som skyddade packningen i den båt som familjen Rozkalns flydde med från Kaltene i Lettland till Fårö, Gotland. På tyget syns trycket ”H. Vpfl. Köningsberg Pr Nr 256” samt det nazityska hakkorsmärket, vilket skvallrar om att detta har varit militär utrustning. Karlis Rozkalns, som beskrivit sin flykt för sin familj och för lettiska historiker*, har berättat om hur hans svåger inför resan besökte de tyska vaktposter som flyktingarna skulle behöva passera på vägen ut ur Lettland. Under besöket gav han vakterna honung och vin i hopp om att göra dem vänligt inställda till de flyende – och kanske också för att göra dem berusade för kvällen. Under besöken ska han också ha plockat upp detta tygstycke, kanske en uppsprättad proviantsäck, för att använda som presenning på vägen till Sverige.

De flyendes rädsla för att lida skeppsbrott var fullt befogad. Under resorna i september till november 1944 råkade många ut för svår sjögång och rena stormar på öppet hav. De som kom fram kunde ofta berätta om hur de pumpat läns eller sökt skydd i skärgårdsvikar.

Text: Elin Heppling

Föremålen i denna artikel är fotograferade inom forskningsprojektet Flyktens materialitet, som pågick under 2019–2021 vid Sjöhistoriska museet. Läs mer om projektet här.