Gävleborg i första världskrigets skugga

Europas stormakter förklarade varandra krig inom loppet av en vecka, ”den svarta veckan”. Frankrike, England och Ryssland bildade en allians och stred tillsammans mot kejsardömena Tyskland, Österike-Ungern och Osmanska riket. Skulle även det neutrala Sverige dras in i stormakternas kamp?

På eftermiddagen söndagen den 2 augusti 1914 ringde kyrkklockorna runtom i landet. Män i åldrarna 35 till 42 år måste bege sig till folkskolor, tingshus och andra offentliga byggnader, för inskrivning och för att bli beväpnade. Dessa så kallade landstormsmän bildade lokalförsvaret och placerades vid broar, järnvägsstationer och telegrafstationer. Landstormen tjänstgjorde medan resten av krigsmakten samlade sina krafter.

De flesta landstormsmän fick nöja sig med ett patronbälte, ett mausergevär och den obligatoriska armbindeln. De trekantiga landstormshattarna räckte inte till alla. Somliga fick behålla sina plommonstop och halmhattar. Stämningen var för det mesta glad och uppsluppen, och inom några veckor skulle de bli avlösta av värnpliktiga soldater, skyddstrupperna. Men oron och allvaret fanns där, hos militärer och civila.

Långa köer bildades utanför bankkontoren – besparingar togs ut och gömdes i hemmen. De som hade råd passade på att fylla sina skafferier med gryn, mjöl och andra basvaror medan möjligheten ännu fanns. Fler och fler sökte sig från landsbygden till städerna för att hålla sig uppdaterade om händelseutvecklingen.

I Gävle blev det förändrade världsläget särskilt påtagligt när tåg rullade in i staden sprängfulla av ryska flyktingar. Sammanlagt 50 000 ryssar, som befunnit sig i Tyskland vid krigsutbrottet, reste via Gävle tillbaka till Ryssland. Innan de begav sig vidare med ångfartyg från hamnen bjöds de utsvultna resenärerna på soppa och bröd vid Norra Skeppsbron.

Kriget kom knappast som en total överraskning. För många var det väntat, för några till och med efterlängtat. Svenskarna var i allmänhet emot kriget. Men en handfull individer verkade för att landet skulle överge neutraliteten och sluta upp på Tysklands sida i kriget mot Ryssland. ”Aktivisterna”, som de kallades, såg Ryssland som ett kroniskt hot mot Sverige, Europa, ja hela mänskligheten. Kriget framställdes som något nödvändigt, ibland gott – det skulle väcka folkets fosterlandskänsla.

Redan ett par år före krigsutbrottet hade den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin skrivit Ett varningsord. Häftet spreds i en miljon exemplar med framförallt borgerliga tidningar. Varningsordet kom att bli startskottet för den stora försvarsstriden, där demokrati ställdes mot kungamakt, konservativa värderingar mot liberala, höger mot vänster. Hedin varnar i texten både för ryssar och för norrmän. Han ger en skräckinjagande framtidsbild av Sverige där landet är ockuperat av ryska trupper. Krigsmakten måste rustas upp till varje pris, framförallt till sjöss. Han ger sitt fulla stöd till förslaget om byggandet av ett krigsskepp, en pansarbåt.

I Gefle-Posten publicerade friherrinnan Annie Åkerhielm en dikt om den efterlängtade båten, som skulle byggas för insamlade pengar. Annie Åkerhielm älskade Tyskland och hatade Storbritannien och Ryssland. Socialisterna och deras medlöpare liberalerna, som motsatte sig båtbygget, var i hennes ögon fosterlandshatare. Hon var också en stark röst mot införandet av kvinnlig rösträtt. ”Jag hatar demokratin”, skrev hon år 1917.

Till motståndarna hörde Fabian Månsson, socialdemokratisk riksdagsledamot och skribent på Arbetarbladet i Gävle. Månsson, tidigare grovarbetare och försvarsanställd, förordade istället inköp av ubåtar, som enligt honom var billigare och effektivare. Han menade att högern redan slarvat bort tillräckligt mycket skattepengar på värdelösa försvarsanläggningar och på nya officerare. Enligt Fabian Månsson var Sven Hedin en ”onyttig lyxblomma”, ”krypare och smickrare” som hungrade efter kungliga ordnar snarare än något annat.

Försvarsstriden nådde sin höjdpunkt vårvintern 1914. Tiotusentals bönder tågade till Stockholms slott för att visa sin vilja att försvara landet. Kungen höll ett tal, som var skrivet av ingen mindre än Sven Hedin. Den liberala regeringen avgick i protest mot att kung Gustaf V personligen blandade sig i försvarsfrågan. När världskriget väl bröt ut 1914 hade Sverige en ny högerregering, och inom kort en ny pansarbåt.

Alltsedan skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, terrorattentatet mot ärkehertigen av Österrike-Ungern, hade Europas arméer förberett sig på en militär uppgörelse. De flesta trodde och hoppades att freden skulle vara sluten inom ett par månader.

Men månader blev till år. På västfronten lyckades fransmännen stoppa tyskarnas framryckning mot Paris. Arméerna grävde ner sig i skyttegravar. När soldaterna vågade sig upp på bröstvärnet och rusade mot fienden möttes de av eld från kulsprutor, som kunde avfyra omkring 500 skott i minuten. Resultatet blev hundratusentals döda och sårade. Den gamla, offensiva stridstaktiken tillsammans med de moderna vapnen resulterade i en ofattbar masslakt.

Bland de stridande på kontinenten, i skyttegravarnas lervälling, befann sig en läderarbetare från Gävle. Algot Fast hade lämnat fru och barn och utvandrat till Nordamerika efter att ha fått sparken från Mattons läderfabrik i samband med storstrejken 1909.

När USA gick med i kriget mot Tyskland ville den 50-årige Algot Fast strida för sitt nya hemland men ansågs för gammal. Istället tog han värvning i den brittiska armén genom att ljuga om sin ålder. Han överlevde elden från kulsprutorna, men striderna, marscherna och grävarbetena slet hårt på hans kropp och hjärta. Algot Fast tilläts lämna fronten och återvände efter krigsslutet till USA, dit två av hans barn så småningom utvandrade.

År 1916 grävde ett kompani ur Hälsinge regemente och en samling landstormsmän ett så kallat kulsprutenäste med löpgravar strax söder om Hillesjön. Nästet är väl synligt än idag. Tre soldater i ett skyttevärn med en kulspruta kunde ensamma stoppa hundratals fiender. Erfarenheter från Karl XII:s krig på 1700-talet spelade säkert en roll i valet av plats – i samband med att ryssarna härjade längs ostkusten år 1719 landsteg ryska trupper utanför Hille. Då hade landshövdingen Hugo Hamilton och hans soldater lyckats tränga tillbaka fienden och försvara staden.

Också under första världskriget hette landshövdingen i Gävleborg Hugo Hamilton. Det som bekymrade honom mest var ubåtskriget. Så här skriver han i sin dagbok den 9 februari 1917:

"Man lever alltjämt i den största ovisshet om vad det skall bliva av det tyska ubåtskriget och Amerikas hotelser mot Tyskland. All vår import är emellertid tills vidare förlamad, och vi gå blott och vänta på att få underrättelse om att något av de många fartyg med spannmål, foder- och gödningsämnen, som vi hava på väg, skall antingen vara torpederat av tyskarna eller uppbringat av engelsmännen."

Den brittiska flottan blockerade framgångsrikt handelsvägarna till Tyskland. Tyskarna svarade med ett hänsynslöst ubåtskrig, där ång- och segelfartyg jagades, prejades, sänktes och sprängdes.

I Gävlebukten besköt och sänkte en tysk ubåt ångfartyget Birgit, vars besättning lyckades rädda sig i land (6/11 1915). Ångaren Bror Oscar kom lastad med järn från Gävle hamn för resa mot södra Finland men blev sänkt med sprängbomber (2/8 1916). Bättre lycka hade den risiga kanalångaren Flora som efter en dramatisk färd nådde fram till Björneborg med ett lass salt sill. Jönköping, en motorseglare som utgått från Gävle, försvann i djupet efter att ha blivit upphunnen av en tysk ubåt och sprängd i bitar (3/11 1916). Dess last bestod till stor del av flaskor med cognac och champagne, avsedda för den ryske tsaren.

Skeppsredaren Erik Brodin från Gävle lät sig inte hindras av världskriget. Hans fartyg fortsatte trafikera havet. Tre av dem sjönk på grund av bomber eller minor och ytterligare tre träffades av torpeder. 29 personer miste livet. Minorna och ”havets vargar”, som ubåtarna kallades, orsakade stor förödelse. Sammanlagt omkring 800 svenska besättningsmän och kvinnor försvann i djupen under världskriget tillsammans med 260 svenska handelsfartyg.

I Gävle hamn rörde sig ett okänt antal hemliga agenter. Var någon av ångbåtarna lastad med kontraband, alltså varor som ett krigförande land stämplat som förbjudna? Ett sådant fartyg löpte risk att bli sprängt och hamna på havets botten.

Den nittonårige filmstatisten Emil Rath-Nielsen från Danmark agerade spion i Gävle hamn år 1915. Han nedtecknade namnen på fartygen som trafikerade hamnen, snokade runt bland lagerlokalerna och gjorde listor över Gävleföretag som bedrev handel med tyskarna. Informationen skulle sedan skickas till en spioncentral i Köpenhamn som vidarebefordrade uppgifterna till Tysklands fiender.

Emil Rath-Nielsen var långt ifrån erfaren i sitt yrke. Hans frågor och beteende väckte misstankar. I hans rum på Norra Kansligatan fann hyresvärden några meddelanden, till hälften brända, samt en militärkarta över staden. Telegrafisten på stationen i Hagaström reagerade på att den unge dansken ville sända telegram med uppgifter om svenska och utländska fartyg, bröt sekretessen och vände sig till sin make, en militär. Efter en månad som spion i Gävle blev Emil Rath-Nielsen anhållen av polisen. Han erkände inom kort. När han avtjänat domen – fyra års straffarbete – utvandrade den unge skådespelaren till Nordamerika.

Striderna till sjöss förvärrade livsmedelsbristen i Sverige med rekordhöga matpriser som följd. Staten tog kontroll över viktiga varor och delade ut dem i ransoner till hushållen. Det handlade framförallt om kött, fisk, ägg och smör, något senare socker, mjöl, bröd och höfoder. Kaffet blev föremål för beslag, och mjölken räckte snart endast till små barn och äldre. Ersättningsprodukter började synas i butiksfönstren, alltifrån maskroskaffe till skor tillverkade av papper.

Hungern bland svenskarna ledde till demonstrationer och kravaller. Statsminister Hammarskjöld fick heta ”Hungerskjöld” fram till sin avgång i mars 1917. En arbetarfamilj i Gävle med två barn levde under en arbetsvecka på spenat, stuvade grönsaker, potatisflingor och strömming. På fredagen ställdes en bit fläsk på bordet och kött serverades till söndagens middag. Det rådde ingen svält, men väl hunger.

Demonstrationerna avlöste varandra, inte minst i Gävleborgs län. Kvinnor var ofta drivande eftersom de i regel tilldelades mindre matransoner än de grovarbetande männen. I slutet av april ställde sig 6 000 personer på Rådhustorget i Gävle. Deltagarna skanderade: ”Bort med korten, giv oss bröd!” Ransoneringskorten gav för lite, och makthavarnas fördelning av livsmedlen ansågs orättvis och påstods gynna de rika.

Kravaller bröt ut på flera håll i landet, där polis och arbetare hamnade i slagsmål. Förutom kraven på bröd hördes röster för monarkins avskaffande och allmän rösträtt. Somliga fruktade att en svensk revolution stod för dörren. En kulspruta rullades upp framför Stockholms slott inför den 1 maj, arbetarnas högtidsdag. Första maj-demonstrationerna år 1917 var visserligen kraftfulla men knappast våldsamma. På Stortorget i Gävle samlades uppemot 10 000 personer. Också i Söderhamn, Hudiksvall, Arbrå, Ljusdal och på andra håll var demonstrationstågen ovanligt långa.

Kurrande magar och allmänt missnöje gjorde att hundratals arbetare i Iggesund uppsökte några bönder i trakten och ”undersökte” deras potatiskällare. Arbetarna krävde att få köpa potatisen för ett, enligt dem, rimligt pris. Ett liknande tvångsköp ägde rum i stadsdelen Kastet, där ett par hundra personer gick in i Korsnäsbolagets handelsbod och tog för sig av gryn och kornflingor utan att visa upp några ransoneringskuponger. I mitten av juni 1917 plundrade en grupp hungriga män och kvinnor matbodarna i Bomhus. Polisen ska ha blivit utsatta för stenkastning när de anlände till platsen. Landshövdingen Hamilton sade ändå nej till att låta militären ingripa.

Läget förvärrades på grund av den stränga januarikylan 1918. Enorma mängder potatis, lagrad i järnvägsvagnar och förråd, gick förlorade. De närmaste månaderna gick under namnet ”kålrotstiden”, eftersom potatisen blivit en dyrbar bristvara.

Några bönder i Gävleborg valde att åka raka vägen in till staden för att på torget sälja sin potatis till ett högre pris. Deras affärsmässiga tänkande skapade ilska, inte minst bland en grupp kvinnor, som beslutade sig för att ta saken i egna händer. Ett ögonvittne berättar:

"Men nästa lördag samlades våra mammor i god tid innan bönderna kom. Då var det ett par fruar av det manhaftiga slaget som tog tag i betslet på den första hästen, sen hjälptes de andra fruarna åt att dra av varsin säck potatis vid sidan av vägen. Sedan fick bonden betalt […]. Sen var Hillebönderna rädda för Källbäcksfruarna, så när dom skulle till stan nästa gång piska dom hästarna innan dom kom i närheten av oss."

Även i städerna fanns de som försökte dra nytta av kriget. ”Jobbare” eller ”gulaschbaroner” var ljusskygga mångsysslare som ägnade sig åt spekulation på svarta börsen, gjorde snabba vinster genom tvivelaktiga affärer och samlade på sig varor som de sålde för ovanligt höga priser.

För det svenska folket blev kriget särskilt verkligt i mötet med de tiotusentals krigsinvalider som färdades genom landet, från Trelleborg till Haparanda eller i motsatt riktning. Det rörde sig om ryska, tyska och österrikiska män. Somliga var lemlästade, andra led av psykisk sjukdom, många var lungsjuka.

För ett par hundra ryska krigsinvalider som reste norrut i slutet av februari 1917 väntade ännu en tragedi. På kvällen den 26 februari råkade de ut för en fruktansvärd tågolycka vid Holmsveden mellan Bollnäs och Ockelbo. Elva av dem klämdes ihjäl och ett fyrtiotal skadades när tåget kraschade in i ett pumphus på bangården. Orsaken var en bortglömd växel, som låg i fel läge, och en felaktigt utförd signal. Dödsoffren begravdes i Torneå tillsammans med andra invalider som avlidit under transporterna genom Sverige.

Första världskriget pågick fram till den 11/11 klockan 11 år 1918. Hela skulden lades på Tyskland, vilket skapade revanschlust och förutsättningar för ytterligare en militär konflikt. Tyskar, fransmän, britter, ryssar, amerikaner, turkar och andra folk hade dödat nästan tio miljoner medmänniskor i ett krig utan egentliga vinnare.

En av krigets direkta följder var spridningen av smittsamma sjukdomar. I mars–april 1917 drabbades Gävleborg av en smittkoppsepidemi. Dagstidningar över hela landet rapporterade om förloppet. Källan ansågs vara en värnpliktig soldat som återvänt från sin krigstjänst vid den finska gränsen. De insjuknade isolerades i provisoriska sjukstugor, och befolkningen uppmanades att vaccinera sig mot den fruktade sjukdomen genom ympning. Skolor och biografer stängde, offentliga möten förbjöds och permissionen drogs in för de värnpliktiga vid Hälsinge regemente. Smittkopporna krävde tio människoliv i länet.

Ett år senare utbröt en långt värre, världsomspännande influensaepidemi, som spreds med alla trupptransporter och flyktingar. Den blev först uppmärksammad och erkänd i Spanien och krävde dubbelt så många människoliv som själva kriget. I Sverige avled närmare 30 000 människor år 1918 i sviterna efter den spanska sjukan. Hela regementen lamslogs när mer än en tredjedel av soldaterna plötsligt insjuknade. I tidningarna syntes långa dödslistor. Bland namnen fanns många unga vuxna, den grupp som drabbades hårdast.

Ett annat – och positivt! – resultat av första världskriget var demokratins genombrott. De styrande furstarna var borta, döda eller fördrivna. Flera länder införde den allmänna rösträtten under och strax efter kriget. Kvinnor hade lönearbetat i högre utsträckning medan männen tjänstgjort i skyttegravarna. Många av dem krävde nu politiskt inflytande.

Politisk oro, hungersnöd och hot om revolution påskyndade demokratins utveckling även här i Sverige. Tidigare hade rösträtten varit förbehållen män och knuten till förmågan att betala skatt. Riksdagen fattade beslut om kvinnlig rösträtt i maj 1919, men först 1921 hade kvinnor möjlighet att delta i ett demokratiskt val.

Inte bara den moderna demokratin växte fram ur askan efter Europas kejsardömen. Genom freden i Versailles uppstod helt nya stater. Segrarna, britter och fransmän, drog gränser utan hänsyn till något annat än sina egna intressen. Mellanöstern präglas än idag av konflikter vars rötter går tillbaka till Versaillesfreden. Första världskrigets skugga når ända in i vår egen tid.

Största delen av materialet om 1:a världskriget har tagits fram i samband med utställningen "Gävleborg i första världskrigets skugga" som länsmuseet producerade i samband med krigsminnesåret 2014 – 100 år sedan första världskrigets utbrott.