Torpedens historia i Sverige

Självgående minor

Namnet torped kommer från den amerikanske uppfinnaren Robert Fulton under 1800-talets början. Han var en amerikansk ingenjör som bland annat konstruerade tidiga ångbåtar och ubåtar men tillskrevs också den första torpeden. Han kallade just undervattensdetonation för torped. Begreppet kom att användas för minor som var självgående.

Grundläggande för torpeden är att den är cylinderformad. Den innehåller sprängämne med en stridsspets i fören för avfyrning. I aktern finns en drivmotor med propeller samt styranordning.

Stångtorpeden

Den första torpedtypen var stångtorpederna eller stångminorna som de också kallades. De kom i bruk under amerikanska inbördeskriget och började användas av svenska flottan omkring 1875. Stångtorpeden var precis som namnet antyder en sprängladdning som var placerad längst ut på en flera meter lång stång. Stången satt längst fram på stångtorpedbåten och laddningen exploderade då den trycktes mot målet några meter under vattenlinjen.

Bogsertorpeden

En annan typ av tidig torped är den så kallade bogsertorpeden som användes i de engelska och franska flottorna under 1870-talet. Precis som namnet antyder så bogserades en sprängladdning med hjälp av en flytkropp 70-100 meter bakom ett fartyg och skulle då genom träff kunna detonera. I Sverige kom denna typ av torped aldrig i bruk utan användes endast i testförsök.

Propellertorpeden

Behovet av en torped som var helt självgående blev efter hand tydligt och engelsmannen och uppfinnaren Robert Whitehead tog sig an uppdraget. Hans första automobila mina fick en långsträckt form, torpedformen som vi känner till den i dag var född. Den kallades för Whiteheadtorpeden och var klar 1868. Whitehead kom att dominera utvecklingen av torpeden från 1860-talet fram till början av 1900-talet.

De första torpederna i svenska flottan

Sverige skaffade sig omgående tillverkningsrätt att själva tillverka torpeder men i början köptes istället färdiga torpeder in. 1876 levererades 25 stycken Whiteheadtorpeder från den italienska firman Stabilimento Tecnico Fiumano i Fiume för att användas i svenska flottan. De fick namnet 38 cm torped m/76. Torpeden hade en sexbladig propeller, kunde hålla fart av 19 knop, nådde 400 meter och var laddad med 26 kg bomullskrut.

Under sista åren av 1880-talet köptes 21 torpeder in från en konkurrerande firma, Schwarzkopf i Berlin. De var lika Whitehead men hade kärl av brons för att minska rostbildning. De kallades 35 cm torped m/88. De byggdes sedan om och fick namnet m/91.

Svensk tillverkning

Redan vid det första torpedinköpet till svenska flottan 1875 förvärvades tillverkningsrätt att starta torpedtillverkning i Sverige. Det skulle dock dröja lång tid innan någon sådan kom igång. I torpedverkstäderna lagades och testades torpederna och även en del förbättringar gjordes. Men 1910 kom den inhemska produktionen igång i den nya torpedfabriken på örlogsvarvet i Karlskrona. De tyngre komponenterna såsom akterkonerna köptes in men i övrigt skedde hela produktionen i fabriken. Den första torpedtypen som tillverkades i Karlskrona var m/12 under namnet K1, K2 och K3.

Under 1940-talet flyttades torpedtillverkningen till Motala. Platsen på örlogsvarvet ansågs vara för oskyddad under krigsåren. Personalen från Karlskrona flyttades med. Under 1944 arbetade så många som 550 personer på Centrala torpedverkstaden i Motala (CTV). Arbetet med flytten ledde dock till att produktionen inte kunde vara lika stor som efterfrågan och därför köptes en del italienska torpeder in under kriget.

53 cm torpeden

Efter första världskrigets slut insåg man behovet av större och snabbare torpeder och under 1920-talet och därefter togs flera olika typer av 53 cm ångtorpeder fram.

Flera olika modellbeteckningar och typer fanns under 1920-40-talen. Det fanns två huvudsakliga indelningar, de för ubåtar och de för ytfartyg, de så kallade jagartorpederna. Under 1960-talet benämndes typerna om, Torped 14 för ytfartyg och Torped 27 för ubåtar.

Under andra världskriget var fokus främst på att producera och inte så mycket på att ta fram nya typer. Men under 1950-talet togs en ny torpedtyp fram som sen kom att kallas Torped 61. Även en mindre torped som var elektriskt driven och målsökande togs fram under namnet Torped 41.

Framdrivning och styrning

Torpedens tekniska utveckling handlar mycket om hur den drivs fram och hur den styrs.

De tidigaste torpedernas framdrivning bestod av komprimerad luft som drev en kolvmaskin, så kallade kalluftstorpeder. Men problem med isbildning och smörjbehov gjorde att en varmluftstorped togs fram omkring 1900. Med den tillsattes vatten för att hålla temperaturen under kontroll. Senare utvecklades detta ytterligare då den så kallade ångtorpeden togs fram, då ökades bränsle- och vatteninsprutningen ytterligare så att överhettad ånga bildades och torpeden kunde bli ännu kraftfullare.

Under mellankrigstiden experimenterades också med en elektriska torpeder för första gången. Detta för man ville åt en osynlig bana för torpeden. I Sverige började dessa tillverkas 1928 och hade batteri från Tudor, flera olika typer togs fram under 1930-talet. Torpederna fick namn UE1-UE6.

Under mitten av 1950-talet togs ytterligare en framdrivningspricip fram. En torped driven av väteperoxid och 1960 gjordes första provskjutningen, Torped typ 61.

När det gäller styrningen skedde detta ursprungligen med sidoroder som manövrerades med trådar från land. Men snart ersattes detta av fasta sidoroder. De fasta rodret innebar dock svårigheter att hålla torpeden i rätt bana. Under mitten av 1890-talet utvecklades torpedgyroskopet som kunde råda bot på kursavvikelsen. Även här blev det strid mellan de olika varianterna från Whitehead respektive Schwarzkopf. I Sverige kom det att bli Obrys patent hos Whitehead som köptes in 1897 och monterades på torpederna.

Under andra världskriget blev det tydligt att metoden att skjuta torpeden rakt på mål blev allt svårare i takt med fartygens ökade snabbhet och bättre möjlighet till undanmanövrar. Experimenten för att få torpeder som kunde styras sattes igång. I Sverige kom ett patent med att styra via tråd och radio från flygplan som köptes in till flottan 1946. Systemet var dock inte helt driftsäkert med radiovågor som inte fungerade under vatten tillfredsställande. Under mitten av 1950-talet lades fokus istället på enbart trådstyrning. Genom tråden kunde torpedens riktning ändras vid behov.

Parallellt med utvecklingen inom trådstyrning fanns tekniken med målsökande torpeder. Under 1950-talet kom tekniken igång i Sverige. Resultatet blev en mindre elektriskt driven torped, kallad 41. Under 1970-talet kom även torped 42 som var anpassad för ubåtar och kunde navigera mot tysta djupkällor såsom ubåtar.

Torpedhistoria i museisamlingarna

I de svenska örlogshistoriska samlingarna på Marinmueum och Sjöhistoriska museet finns torpedens historia i Sverige bevarad. Där finns cirka 60 torpeder, hela eller delar, stridsspetsar, diverse verktyg och tillbehör. Det finns föremål från de som jobbat med torpederna i verkstäderna och på fartygen. Dessutom finns det avbildningar i ritningsarkiv och fotoarkiv samt en mängd litteratur i biblioteken.

Se mer vad som finns i samlingarna på ämnet torpeder på DigitaltMuseum.