Karlskronafebern - den stora epidemin 1788-1790

När kanonernas muller hade tystnat och ersatts av de skadades förtvivlade jämrande var slaget närmast att betrakta som oavgjort. Den svenska flottan hade förlorat ett linjeskepp, men i gengäld hade man erövrat det ryska fartyget Vladislaff som med sönderskjutna master nu sakta bogserades mot Sveaborg. Det ryska skeppet skulle visa sig vara en dyrköpt trofé. Slaget vid Hogland den 17 juli 1788 blev, förutom ett militärt misslyckande, också upptakten till en fasansfull epidemi som snart skulle härja i stora delar av Sverige.

Vad den svenska flottisterna inte visste var att ombord på Vladislaff fanns smittade ryska sjömän. De hade drabbats av återfallsfeber, en sjukdom mot vilken någon känd behandling inte fanns att tillgå. Smittan spred sig, först från de ryska sjömännen till de svenska och sedan iland på fästningen Sveaborg i södra Finland. När flottan sedan seglade till Karlskrona följde smittan med som en fripassagerare, och den spred sig snart upp över landet.

Den form av återfallsfeber som spreds från Vladislaffs besättning var då okänd. Den smittade inte direkt mellan människor. Istället var det den för tiden så vanliga klädlusen som bar smittan från person till person. När lusen biter en människa så utsöndrar den lite avföring, och det är i avföringen som den smittande bakterien lever. Bettet kliar och när den bitne kliar tillbaka kommer bakterien in i kroppen.

Omständigheterna var de allra sämsta för att begränsa smittspridningen. Folk ombord på skeppen levde trångt, hade begränsade möjligheter att tvätta sina kläder och lika dåliga möjligheter att sköta sin personliga hygien. Inne på Sveaborgs fästning var det inte bättre. Patienterna trängdes med varandra och liken fick staplas på hög. I denna miljön kunde lössen sprida sig närmast obehindrat.

Sjukdomen som spreds via lössen var lömsk. Den började med att den smittade hade feber en tid, varefter hen tillfrisknade och upplevde sig som symtomfri. Några dagar eller veckor senare bröt dock febern ut igen och denna gång ledde den ofta till döden. Återfallsfebern hade också den egenskapen att bäraren var smittande även under den feberfria perioden. De som kände sig friska lämnade sjukförläggningar och fartyg och smittan kunde snabbt sprida sig över i stort sett hela Finland.

När flottan lämnade Finska viken under hösten 1788 och seglade till Karlskrona fanns naturligtvis smittan med. Den spred sig snabbt i Karlskrona och sedan ut över den västra rikshalvan. Sjukdomen kom därför att kallas för Karlskronafebern. Örlogsstaden drabbades hårt. Mellan åren 1788 och 1790 vårdades cirka 26 000 personer som var sjuka i återfallsfebern i Karlskrona. För att avlasta sjukhusen upprättades tältläger runt staden och på öarna i skärgården där de sjuka kunde vårdas. Ytterligare 10 000 personer beräknas ha vårdats i sådana tillfälliga sjukhus.

Dåtidens läkare visste inte tillräckligt om bakterier och sjukdomar för att kunna få fram en fungerande behandling. Den rådande uppfattning var att sjukdomen spreds genom dålig luft och mat. De sjuka behandlades genom att få komma ut i friska luften och serverades föda som man trodde var nyttig mot sjukdomen. Flottans amiralitetsläkare Arvid Faxe misstänkte dock att det var i kontakten mellan människor som sjukdomen spreds.

Faxes idéer fick emellertid inget gehör och de sjuka fick fortsätta att trängas. Upp till sju patienter kunde dela på en säng. Försök gjordes med att rengöra sjukhussalarna och röka ut smittan med enris, men detta hade ingen effekt. När någon dog la man en ny patient i samma säng, utan att alltid byta lakan, och där fanns lössen från sängens tidigare innehavare kvar.

Karlskronafebern fortsatte att härja fram till 1791. Närliggande länder som Danmark och Ryssland drabbades också hårt. Främst var det genom hemvändande soldater som sjukdomen fick fäste på nya platser. Inte heller när epidemin så småningom försvann var det tack vare att kunskaper om den hade byggts upp. Snarare berodde det på att freden förde med sig förbättrade hygieniska förhållande samtidigt som kosten förbättrades.

Bara i Karlskrona, där sjukdomen hade grasserat som värst, kunde man räkna i fler än 5 200 döda. I tältlägren på öarna runt staden hade också många dött, så även de som förde statistik vilket gör att vi idag inte har några säkra siffror på hur många som dog i återfallsfebern. Skrönor hävdar att 14 000 kroppar kastades i havet, men denna uppgift är högst osäker. Dödligheten kan beräknas till cirka 20 %. Karlskronafebern var varken den första eller den sista epidemin att drabba flottan och samhället, men en av de svåraste.

Bergman, K. Pest, produktion och politisk kultur. Studier i statsbildning och örlogsstadens tidigmoderna historia. Makadam förlag: Stockholm och Göteborg. 2012. af Hällström, M. En sjukdom af högst elackt släckte. Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790. Helsingfors universitet: Helsingfors. 2007. Ihre, T. Flera dog i Karlskronafebern än i hela kriget mot Ryssland. I Läkartidningen. 2014;111:CRZW. Publicerad 2014-02-19. Skoglöw, M. Opublicerat arbetsunderlag om sjukdomar och farsoter under 1700- och 1800-talen.