Om olika tiders fartygsskrov

Skrovet kan sägas vara ett fartygs kropp. Det är skrovet som håller vattnet ute och som genom sin form ger skeppet flytkraft. På och i skrovet kan sedan däck konstrueras, maskiner installeras och vapen arrangeras. Skrovets syfte är samma idag som det var på den allra första båt som någonsin byggdes, men den tekniska utveckling syns naturligtvis också i hur ett fartygsskrov konstrueras.

I Marinmuseums samlingar finns flera exempel på olika tiders skrovkonstruktioner. De kan tjäna som titthål in i den teknikhistorien och var för sig berätta om sin tid, men som tillsammans lyfter fram en utvecklingslinje.

Vilka problem står då ingenjören som ska konstruera skrovet inför? För det första måste ju skrovet hålla vattnet ute. Vidare ska det inte vara för tungt, men inte heller för lätt. När det gäller örlogsfartyg ska skrovet också erbjuda ett rimligt skydd mot fiendens vapen, vare sig det handlar om bomber, granater eller risken att bli rammad. Samtidigt får inte skrovet bli för tungt så att fartyget blir för långsamt.

Sett över tid så är trä det vanligaste materialet när det gäller fartygsskrov och det är kanske i material som den största utvecklingen har skett. I övrigt är skroven inte helt olika varandra i tanken om hur de ska byggas upp. Vi börjar i slutet av 1600-talet med linjeskeppet Carolus XI.

Skeppet Carolus XI byggdes i Stockholm och sjösattes i slutet av 1670-talet (olika uppgifter förekommer). Skeppsbyggmästare var Robert Turner. Skeppet fick byta namn flera gånger, först till Sverige, sedan Wenden, därefter Prins Karl och slutligen Sverige igen. Tyvärr har jag inte hittat någon målning som visar skeppet.

En del av fartygets skrov finns bevarat på Marinmuseum. Carolus XI sjönk enligt uppgift vid kaj i Karlskrona och utrangerades några år efter det. Även här förekommer olika uppgifter avseende tidpunkt. Det sjunkna skrovet användes emellertid som grund för utbyggnad av kajen. När en slip skulle byggas på samma plats på 1940-talet, omhändertogs en del av skrovet som lämnades till museets samlingar.

På genomskärningsbilden syns delarna som utgör skrovet. Spantet (1) är en del av fartygets skelett. Garnering (2) är skrovets beklädnad på insaida. Balkvägaren (3) är en längsgående förstärkning som fästs i spantet och som däcksbalkarna sedan kan vila på. Stinnaren (4) är en extra förstärkning av stående timmer. Den yttre och inre bordläggningen (5 och 6) är de plankor som är spikade längsgående med fartyget och som utgör fartygets sida. Berghult (7) är en grövre bordgång vid vattenlinjen.

Pansarbåten Svea sjösattes år 1885 och var den första pansarbåten, eller pansarskeppet som de också kallades, i svenska flottan. Hon försågs med hela 29,3 cm tjock pansarplåt mot bordläggningen som förstärktes med ett lager teak. För att inte Svea skulle bli för tung bepansrades inte hela sidorna, fören och aktern lämnades utan pansarplåtar.

Pansarplåten till Svea köptes in från den franska firman Schneider-Creusot. Eftersom pansar var ett relativt nytt material genomfördes vid den här tiden också en serie prover där plåtarnas hållfasthet och motståndskraft mot granater provades. Dessutom köptes stålprover in för att fartygen skulle förbättras efterhand.

Det tredje exemplet på en en del av ett skrov från Marinmuseums samlingar kommer från ubåten Neptun som sjösattes i slutet av 1970-talet. Biten kommer från ett av de hål som skars upp i skrovet när ubåten anpassades för att bli museifartyg.

Sandwichlaminatet består av en kärna av vinylcellplast som är 6 cm tjock. På såväl ut- som insidan av denna ligger ett lager med glasfiberarmerad polyester. Biten i Marinmuseums samlingar är en provbit, tillverkad på plastverkstaden på Karlskronavarvet.

Text: Johan Löfgren, SMTM.