Rosa Taikons silversmidesateljé

Foto: Peter Hoelstad

Rosa Taikon räknas som en av Sveriges främsta silversmeder. Genom sitt experimenterande arbetssätt och djärva formspråk förnyade hon såväl en romsk hantverkstradition som modernt konsthantverk i Sverige. Platsen för hennes skapande var byn Flor i Hälsingland, där hon verkade i över fyra decennier.

Rosa Taikons verkstadsateljé bestod av två rum. I det större rummet hölls visningar för besökare, kunder och journalister. I det mindre, ”grovrummet”, fanns maskinparken och utrustning för silversmidets högljudda och lite smutsigare moment. Silversmidesarbetet skedde växelvis i det större och i det mindre rummet. I dalgången utanför fönstret glittrade älvens vatten, och från högtalarna på väggen strömmade ofta musik som ackompanjerade arbetet.

Skolhuset i Flor innan renoveringen. Foto: Bernd Janusch

Rosa flyttade till Flor från Stockholm år 1973. Tillsammans med sin man, arkitekten och silversmeden Bernd Janusch, byggdes den gamla skolbyggnaden om. Bottenvåningen blev en gemensam silververkstad och övervåningen blev bostad. Med små medel renoverades den gamla skolan. Återbruk, smarta lösningar och konstnärlig formkänsla gör huset till ett allkonstverk. Hemmet var dekorerat med konst från vänner som bytt till sig silversmycken mot en målning eller annat konstföremål.

Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad

Konst och aktivism

Katarina Taikon (1932-1995) var författare och samhällsdebattör och ledande gestalt i romernas medborgarrättsrörelse under 1960- och 1970-talen. Här vid disken på Vips American Ice Cream Bar i Stockho... Foto: Lennart Edling

Att Taikon skulle bli verksam i Flor var något av en slump. Under 1960-talet utbildade hon sig i Stockholm, där hon under fem år på Konstfack studerade till formgivare med silver som material. Genom sin lillasyster Katarina träffade hon arkitektstudenten Bernd Janusch, som fått arbete i Katarinas glassbar. Rosa gifte sig med Bernd och introducerade honom till silversmidet. De börjar snart att arbeta tillsammans.

Samtidigt blir systern Katarina en av landets främsta opinionsbildare. 1963 slår hon igenom som författare med debutboken ”Zigenerska”, och parallellt med sina studier börjar Rosa att bedriva opinionsarbete med sin syster. Tillsammans med aktivister, akademiker och kulturarbetare kämpar de för svenska romers rätt till bostad, utbildning och arbete, men också för att förintelseöverlevande romer och deras barn ska räknas som politiska flyktingar i Sverige. Sextiotalet blir en intensiv period som ägnas åt skrivelser, demonstrationer, flyktingmottagande och tv-debatter.

År 1964 grundades Zigenarsamfundet, en organisation där romer och icke-romer tillsammans organiserade sig för romers rättigheter. Bilden föreställer medlemmarna i samfundets arbetsutskott: Evert Kumm, Katarina och Rosa Taikon, Johan Kaldaras, Tea Åström och Brita Flodin. Foto: Stig A. Nilsson
Katarina Taikon håller föredrag i Uppland. Foto: Arbetarbladet, Tierp.
Demonstration till förmån för 47 utvisade romer i september 1969.
Aktion till förmån för 47 utvisade romer, 1969.
Bilden är tagen på Skrekarhyttans herrgård utanför Nora, även kallad Solhyttan, där den första vuxenundervisningen för romer bedrevs i Sverige, på initiativ av ZIgenarsamfundet. Foto: Jacob Forsell
Fondtapeten "Katitzi" ur varuhuset Åhléns höstkollektion 2006. Foto: Åsa Ekerholm

Under sextiotalet bodde systrarna Taikon i varsin lägenhet i ett hyreshus i Tyresö, där de politiska diskussionerna pågick dygnet runt. Vid decenniets är Rosa en etablerad konstnär, och Katarina blir barnboksförfattare. Genom de självbiografiska böckerna om Katitzi blir hon en av landets mest lästa författare. För att få ro att skriva vill Katarina flytta till Gotland, och hon vill gärna att Rosa flyttar med.

Men livet på en ö skulle bli svårt att förena med de ständiga utställningsresorna, samtidigt som livet på landet ter sig lockande. Under en resa till Norge övernattar Rosa och Bernd i trakterna av Ytterhogdal. I lokaltidningen får de syn på en annons: den gamla byskolan i Flor är till salu. Paret slår till och köper huset. Istället för till Gotland går nu flyttlasset uppåt i landet. I gränslandet mellan Härjedalen, Jämtland och Hälsingland kunde konstnärsduon fokusera helt på att utveckla sin konst.

Livet i Härjedalen

I början tvivlar Rosa och Bernd på om det går att försörja sig som konstnärer på landsbygden. Men ateljéförsäljningen ökar avsevärt efter flytten, då konstnärshemmet blir en avstickare på vägen för många fjällturister. Att Flor ligger mitt i Sverige blir dessutom en bra utgångspunkt för det turnerande konstnärsparet.

Foto: Peter Hoelstad

Utformningen av det nya hemmet blir ett gemensamt projekt. Funktionerna i ateljéns två rum tänks noga igenom. Den gamla skolsalen blev utmärkt för representation, och i det stora rummet kom busslaster av besökare att tas emot. Kunder och journalister kunde slå sig ned i soffgruppen under en stor anslagstavla, där skisser och arbetsbilder samsades med Rosas priser och fotografier på familjen. Det mindre rummet i ateljén var mer praktiskt orienterat, med maskiner, dragskåp och rinnande vatten för polering.

I mitten av skolsalen stod ett stort arbetsbord med formen av ett ”H”. Vid bordet fanns två arbetsplatser, placerade mitt emot varandra: en för Rosa, en för Bernd. Efter att paret separerade i slutet av åttiotalet bodde Rosa själv i skolhuset och mitt emot henne kunde nu besökare slå sig ned för att läsa i tidskrifter och tidningsklipp om mänskliga rättigheter och romsk historia.

Efter systern Katarinas bortgång 1995 kom Rosa att lägga allt större vikt vid det politiska arbetet, och visningarna i verkstaden kom att handla lika mycket om konsten som om kampen för romers rättigheter. På det stora arbetsbordet låg livets drivkrafter mitt emot varandra. Det tidlösa silversmidet på ena sidan och pärmar med samtidsdebatt och politiskt engagemang på den andra.

Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad
Foto: Peter Hoelstad

Arbetsprocessen

Rosa Taikons namnstämpel. Foto: Carl Öst Wilkens

Vägen mot ett smycke började med en skiss. Grundformerna ritades sedan upp på kalkerpapper, som limmades på en silverplåt och sågades ut. Sedan filades plåten till så att kanterna blev mjuka, först med fil och sedan sandpapper. Därefter skulle plåten stämplas, redan innan smycket var klart.

Om ett färdigt smycke stämplades fanns risken att dekorationerna på smyckets framsida skulle skadas. Rosa och Bernd förberedde ofta en samling plåtar som de tog med sig och stämplade i Sveg, 4,5 mil från Flor. Detta är troligen orsaken till att det i Rosas produktion finns smycken där de olika delarna har olika årtalsstämplar – hon sparade plåtar som inte använts och använde dem i senare kreationer.

Arbetsbänken i "grovrummet". Foto: Karolina Kristensson

Dörren till ateljéns mindre rum kunde stänga ute ljudet från de högljudda slip- och polermaskinerna. Här fanns även en snickarbänk med ett skruvstycke, där silverplåten fick sin tredimensionella form. Genom att fästa olika reglar i skruvstycket kunde plåten formas till olika typer av föremål. För att forma fingerringar användes en ringregel, och skålformer formades med puckelanka och punsar. Armringar och större former hamrades mot sparrhorn eller ambolt.

Foto: Karolina Kristensson
Foto: Karolina Kristensson
Foto: Svante Fischerström
Foto: Svante Fischerström

När plåten fått sin rätta form tar precisionsarbetet vid – nu ska plåten dekoreras. Rosa var en av de skickligaste i Sverige på filigranteknik, och hon var mycket noggrann. Filigrantråden tvinnades genom att fästas i ett skruvstycke och snurras med borrmaskin eller i ett borrskaft.

Granalierna (de små silverkulorna) var ofta mindre än ett halvt knappnålshuvud, och Rosa sorterade dem ofta efter storlek för att förstärka de former hon ville skapa. Foto: Peter Hoelstad
Granalierna (de små silverkulorna) var ofta mindre än ett halvt knappnålshuvud, och Rosa sorterade dem ofta efter storlek för att förstärka de former hon ville skapa. Foto: Karolina Kristensson
Granalierna (de små silverkulorna) var ofta mindre än ett halvt knappnålshuvud, och Rosa sorterade dem ofta efter storlek för att förstärka de former hon ville skapa. Foto: Karolina Kristensson
Granalierna (de små silverkulorna) var ofta mindre än ett halvt knappnålshuvud, och Rosa sorterade dem ofta efter storlek för att förstärka de former hon ville skapa. Foto: Elin Thomasson
Granalierna (de små silverkulorna) var ofta mindre än ett halvt knappnålshuvud, och Rosa sorterade dem ofta efter storlek för att förstärka de former hon ville skapa. Foto: Elin Thomasson
Lödtång på fot, den s.k. "tredjehanden"

För att löda fast formerna använde Rosa slaglod, en tråd bestående av silver, koppar och zink. Lodet har lägre smältpunkt än silver, och kan därför användas för att löda ihop silverdelar. För att silvret inte ska oxidera vid lödning penslas silvret och lodet med s.k. flussmedel eller lödvatten. Silverföremålet hölls stilla med den s.k. ”tredjehanden”, medan Rosa trampade fram gasen manuellt.

Rosa beskrev själv hur fysiskt påfrestande arbetet var: ”jag håller silverkulorna med 30-40 kilos tryck mellan händerna medan jag löder. Det innebär en konstant spänning, påfrestande för ryggen och händerna”.

Foto: Karolina Kristensson

"Grovrummet"

När detaljerna på plåten var färdiga så tog arbetet vid i verkstadens mindre rum. Rosa tillbringade mycket tid där, med slipning och polering. Maskinerna kunde användas för liknande eller olika ändamål, beroende på föremål.

Trumlaren som fanns i grovrummet. Foto: Carl Öst Wilkens

Trumlaren användes för polering. Den består av en eldriven maskindel samt en plexiglastrumma fylld med stålkulor och stift. När trumman roterar slungas kulorna runt och silverföremålen poleras av det tillsatta polermedlet (rotol). Trumlaren är effektiv för att polera silver med mycket små detaljer som kan vara svåra att komma åt för hand. Rosa använde den även för att polera smycken som hade eller skulle ställas ut.

Slip- och polermaskinen kunde även användas för att skapa olika typer av ytor med hjälp av t.ex. kratzborstar. Foto: Carl Öst Wilkens

Även slip-och polermaskinen används för att polera silver högglansigt eller slipa bort repor. Maskinen består av två motordrivna axlar i ett metallhölje. På någon av de två axlarna fästs slip-eller polertrissa som sedan roteras av en motor. För att få glid och glans på silverföremålen används vax av olika slag. Rosa använde den ena axeln till sliptrissa och den andra för polering med trasselsudd och krokusvax, det sista poleringsmomentet. Hon använde maskinen mycket och i hennes verkstad fanns ett hundratal olika trissor.

Lägg in föremål HM

Kratsning. Foto: Karolina Kristensson
Trumlaren, monterad på väggen i grovrummet. Foto: Peter Hoelstad
Slip- och polermaskinen på sin plats i verkstaden. Foto: Peter Hoelstad
Rosa i arbete vid slip- och polermaskinen. Foto: Karolina Kristensson
Rosa Taikon i arbete vid slip- och polermaskinen. Foto: Karolina Kristensson

Ateljéns bevarande

Som kvinnlig, romsk silversmed med konstnärlig utbildning var Rosa Taikon helt unik i Europa. Efter hennes bortgång ansåg hennes anhöriga att kvarlåtenskapen borde bevaras, och ateljén donerades till Hälsinglands museum, vars personal dokumenterade och monterade ned ateljén. Tillsammans med Rosas dokumentarkiv och klippsamling ingår nu Rosa Taikons ateljé i museisamlingen, i syfte att bevara och förmedla kunskapen om hennes unika konstnärskap.

Rosa Taikon Kristensson, Karolina

Text: Elin Thomasson, Hälsinglands museum. Texten är till största delen baserad på intervjuer med Bernd Janusch och Angelica Ström.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to