På väg mot Island - om det bohuslänska sillfisket på Island

Motorseglaren Rudolf från Edshultshall var den första att ge sig av till Island. Därefter följde Gullmaren, Tova I, Rose-Marie. Isländska sillfisket kom igång på 1920-talet och tog slut på 1960-talet. Fisket bedrevs tre månader om året när sillen var som fetast. Båtarna for i juli och kom tillbaka i september. De som fiskade sill ägnade sig annars ofta åt fraktfart men det var bättre förtjänst att fiska sill på sommaren. Alla fiskade på kontrakt med grossister eller konservfabriker. 1933 bildades Svenska Islandsfiskares förening. Den isländska sillen ansågs bra att jobba med på konservfabrikerna eftersom den var stor och fet. Allt arbete med fisken fick också göras på båtarna, dvs. sillen skulle saltas och läggas i kryddblandning. Fisket skedde framförallt med drivgarn. 1947 deltog 46 båtar i fisket efter uppehållet under andra världskriget. För männen som gav sig av var det tuffa månader till sjöss. Ur besättningens dagbok med båten Diamant från Grundsund: ” Söndagen den 1 augusti. Fick 36 tunnor i det senaste draget. Skar mig i pekfingret så nu är jag omplåstrad på alla fingrarna och det läker inte i detta saltvatten. Det svider och känns allmänt obehagligt. Nu har vi satt garnen igen, men nu är det alldeles bleke så vi får köra ut garnlänken. / …/ Åh, om man vore hemma med full last istället för att ligga i en fuktig skans långt bort i Nordatlanten. ”
1968 tog sillen slut p.g.a. av överfiske. Många länder fiskade utanför Island som nu upprättade en fiskezon, en tremilsgräns om tre nautiska sjömil som 1972 utvidgades till 50 sjömil och 1975 till 200 sjömil. Därmed var islandsfisket slut för bohuslänska fiskare.
Utställningen är producerad i samarbete med Bohusläns Islandsfiskares förening och Skärhamns hembygdsförening. Besökarna får se båtmodeller, drivgarn, silltunnor, film och fotografier från Islandsfisket.
Litteratur: Hasslöf, Olof, Svenska Västkustfiskarna, Stockholm 1949, sidan 143 ff.

Collapse text