main article image
Maili Roio/Archives of the Estonian National Heritage Board/Tuukritööde OÜ. (copyright)

U-479

Smällen var kraftig och det inrusande vattnet fyllde snabbt de flesta av ubåtens utrymmen. Chockade och bedövade besättningsmän sveptes med av vattenvågen och fastnade i högar mot skott och i trånga lucköppningar. Tryckvågen och den snabba tryckökningen gjorde många medvetslösa innan de drunknade av det snabbt inträngande vattnet. Kanske överlevde några en stund i rum som inte hunnit vattenfyllas helt, innan luften fylldes av giftångor från vattendränkta batterier och även de fick ro.

Så kan det ha gått till när U-479 mötte sitt slutgiltiga öde. Den tyska ubåten, som var av typ VII C, hade tagits i tjänst i oktober 1943 och patrullerade sedan sommaren 1944 i Finska viken under befäl av överstelöjtnant Friedrich-Wilhelm Sons. I november samma år mottogs ett radiomeddelande från ubåten att man siktat två fartyg i ruta AO 0291. Därefter kom inga livstecken.

U-479:s kommandotorn. Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)

I december samma år stötte den estniska ubåten Lembit emot något utanför finska Utö. Smällen beskrevs som eftergivlig, som att man stött på ett föremål som inte var bottenfast. Lembits kapten menade att man siktat olja och tyska vrakdelar på platsen, och rapporterade att man troligen kolliderat med och sänkt en tysk ubåt.

I många år har man misstänkt att detta ska ha varit U-479. Men sentida undersökningar av botten på platsen avslöjar ingen ubåt, endast ett plötsligt uppstickande grundområde på den annars plana botten. Det har väckt misstankar om att besättningen kan ha försökt bortförklara en navigationsmiss som resulterade i en grundstötning.

Typ VII C var den vanligaste tyska ubåten: 568 exemplar togs i tjänst mellan 1940 och 1945. Public domain mark (CC pdm)

Krig under havets yta

En tysk ubåtskapten spanar efter byte. Foto: Bundesarchiv Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Under andra världskriget 1939–1945 hade Tyskland inledningsvis stora framgångar även till havs, inte minst tack vare sin ubåtsflotta som sänkte tusentals allierade fartyg.

Att kontrollera Östersjön var strategiskt viktigt för båda sidor i kriget. Över havet gick lastfartyg med nödvändiga råvaror till krigsindustrin och om man behärskade havet kunde man säkerställa att de egna styrkorna försågs med vapen, ammunition, mat och drivmedel – och även förhindra motståndarens transporter. Ett effektivt medel för att uppnå detta var ubåtarna.

I ett försök att stänga inne den sovjetiska flottan i området runt Sankt Petersburg – dåvarande Leningrad – lade den tyska flottan ut minor och ubåtsnät i Finska viken. Även den sovjetiska och finska marinen lade ut minlinjer för att försöka kontrollera farvattnen.

U-995 är museifartyg i Laboe utanför Kiel i Tyskland. Hon är den enda bevarade Typ VIIC-ubåten.. Foto: Diego Delso, delso.photo Attrbution-ShareAlike (CC BY-SA)

Jägaren blir villebråd

De tyska ubåtar som opererade i Finska viken 1944 hade det inte lätt. Förutom de mängder av minor som fanns i området uppträdde det sovjetiska marinflyget aggressivt. Till råga på allt var det brist på lönsamma mål för de dyrbara torpederna. De höga förlusterna av tyska ubåtar hade också resulterat i att omsättningen inom ubåtsvapnet var stor, vilket resulterade i många nya oerfarna besättningar.

I krigsdagboken från U-479 beskriver Friedrich-Wilhelm Sons att besättningen var i det närmaste helt oerfaren och att han själv aldrig tidigare varit med om en ubåtsexpedition. Sons och hans män skickades ut på ett antal olika uppdrag, däribland att leta efter en misstänkt spion på en ö i finska skärgården. Man förmedlade navigationsinstruktioner till nordgående tyska fartyg och beordrades även stoppa flyktingtrafik till Sverige.

I krigsdagboken beskrivs också hur man gör ett flertal misslyckade försök att sänka och anfalla fartyg, och att ubåten därefter tvingas ned i undervattensläge medan sjunkbomber fälls. Sons beskriver själv att besättningen inte lät sig nedslås trots de dåliga resultaten, inte ens när de utsattes för sjunkbombsanfall på så lite som 20 meters djup.

Den sista kontakten med U-479 skedde den 15 november 1944 kl. 17:28, när ubåten via radio rapporterade att man vid kl. 11:10 siktat två patrullbåtar i området. U-479 försvinner därefter mer eller mindre spårlöst. Efter fyra misslyckade kontaktförsök under den följande månaden rapporteras samtliga i besättningen som stupade.

År 2013 hittades en tysk ubåt utanför Odensholm i Estland. Den låg på sin styrbordssida på mer än 90 meters djup och identifierades som U-479. I skrovet vid manövertornet syns en kraftig skada, möjligen efter en mina.

Förloppet bör ha gått snabbt eftersom ubåten troligen gick i undervattensläge då explosionen inträffade. Oavsett hur besättningen dog så ligger de sannolikt alla kvar i sin kista av stål eftersom alla luckor är fortfarande stängda.

Text: Göran Ekberg

Bryggan på kommandotornet. Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board
88-millimeterskanonen står kvar i sin lavett. Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)
Foto: Tuukritööde OÜ/Archives of the Estonian National Heritage Board (copyright)

Vrakfakta

  • Förlisningsår: 1944
  • Byggår: 1942
  • Längd: 67,1 meter
  • Bredd: 6,2 meter
  • Djup: 90 meter
  • Fartygstyp: Ubåt typ VIIC

Fler artiklar från Vrak – Museum of Wrecks

Share to