Riddare av paddeln: kanotismens första decennier i Sverige

År 1900 bildade ett tiotal stockholmspojkar i övre tonåren Föreningen för Kanotidrott (FKI). Knappt någon av dem hade suttit i en kanot, men det hindrade inte deras entusiasm inför möjligheten att ge sig ut på vattnet i en enkel och billig farkost som dessutom var möjlig att bygga själv.

Föreningens publicerade skrifter från tidigt 1900-tal ger en intressant inblick i de ideal som drev de ofta unga medlemmarna. Här uttrycks en tidstypisk längtan bort från stadens smuts och trångboddhet och ut i den friska, rena skärgårdsnaturen. Små skärgårdsholmar fick bli en frizon för vanligtvis påpassade ungdomar, som på samma gång lockades av hälsosamt friluftsliv och naturromantik.

Minnesanteckningarna i klubbens publikationer berättar om den täta sammanhållningen mellan FKI-kanotisterna, som inte sällan verkar ha besjälats av en sorts pionjäranda.

Vid sekelskiftet 1900 var kanotismen fortfarande en ung företeelse i Sverige, ett land som brittiska kanotentusiaster tidigt hade utnämnt till ”the paradise of canoeists”. År 1865 hade skotten John MacGregor tagit sig till Skandinavien med den kombinerade segel- och paddelkanoten Rob Roy och förvånat svenskarna med sin egendomliga farkost. MacGregor brukar nämnas som den moderna kanotismens fader och delade med sig av sina erfarenheter i böcker som såldes i stora upplagor.

I vilken mån en enda person egentligen gav upphov till kanotismen kan förstås diskuteras. Redan tidigare under 1800-talet hade brittiska marinofficerare kommit i kontakt med ursprungsbefolkningars kanoter under långresor och expeditioner.

Genom internationella kontakter blev svenska officerskollegor inspirerade och tog med sig nya idéer och innovationer hem. Kanoterna var inget undantag och framåt seklets slut kunde nyfikna skärgårdsbor få se kanoter på fjärdarna kring Karlskrona. De nya farkosternas fördelar vid sjöfågeljakt blev snabbt uppenbara och efter en del modifieringar blev jaktkanoter vanliga också bland allmogen i östra Blekinge.

En av de svenska marinofficerare som tog intryck av kanotflugan var kommendör Carl Smith. Under en kommendering ombord på ångkorvetten Gefle i Medelhavet 1871 fick Smith för första gången se en kanot på Malta. Hänförelsen var total och Smith köpte en kanot av samma typ som Rob Roy.

Carl Smiths betydelse som tidig propagandist för kanotismen i Sverige kan knappast överdrivas. Han konstruerade själv ett antal kanoter och blev en sorts nestor för ungdomarna i FKI och andra nystartade svenska kanotklubbar.

Smith var kusin med Victor Balck, som var med om att lägga grunden till den svenska idrottsrörelsen och bland annat gav ut Ny Tidning för Idrott. I tidningen förekom Smith flitigt som skribent och talade sig varm om segling och paddling som ett verktyg för fysisk fostran och en väg till unika naturupplevelser.

För att sprida sina idéer och ge fler möjlighet att bygga sin egen kanot experimenterade Smith med olika material som plåt och rentav papp. Hur pass väl resultaten föll ut varierade stort.

Ett intressant exempel är Skramla, som byggdes av förzinkad järnplåt vid Klarafors bruk i Värmland i slutet av 1880-talet. I Ny Tidning för Idrott år 1887 var Smith full av lovord över Skramlas egenskaper, men tjugofem år senare hade hans omdöme hunnit ändras ganska radikalt:

"...lastdryg var hon och oöm. Några andra förtjänster hade hon just ej. Hon var bygd af stålplåt och det var däraf hon fick sitt namn, ty ett förfärligt skrammel var det alltid i henne, när man skulle taga sig för någonting. Hon var i allmänhet mycket våldsam i sina rörelser och blöt, men i synnerhet vid paddling i motsjö var hon den obehagligaste af alla de här framstälda kanoterna. Hon spottade och fräste som en ilsken katt och emellanåt tvärstannade hon liksom för att taga sig en funderare, om det var värdt att fortsätta längre."

Två exemplar av Smiths Skramla återfanns i en lada i Penningby i Roslagen under början av 2000-talet. Ett av dessa skänktes till Sjöhistoriska och visas idag i museets fritidsbåtsmagasin.

En annan, mer lyckad produkt från Smiths ritbord var typen Helsa som byggdes i ett hundratal exemplar. Ett av dem är Carmen, tillverkad på Långholmsvarvet i Stockholm år 1882 för marinläkaren Karl Rudberg.

När det året därpå var dags för fregatten Vanadis att ge sig iväg på sin berömda världsomsegling fanns inte bara Rudberg själv utan även hans kanot med ombord. Efter återkomsten till Sverige kunde Carmen skryta med att som enda svenska långfärdskanot ha ”varit på fågeljakt i de patagoniska kanalerna, på dans bland stora klumpiga sjölejon utanför Perus kuster, på kappsegling innanför korallreven kring Lycksalighetens ö”.

Rudberg, som senare blev aktiv medlem i FKI, behöll Carmen livet ut och använde henne gärna på vattnen kring Djurgården. Vid hans bortgång 1923 togs kanoten över av föreningen, som senare donerade den till Sjöhistoriska museet.

De första svenska kanoterna var oftast byggda på varv, men kring sekelskiftet 1900 blev amatörbyggen allt vanligare. Ett exempel på hemmabyggda så kallade ”lådor” är en FKI-kanot från 1901 (SM 27873) som finns i museisamlingarna. Liknande kanoter snickrades ihop av unga entusiaster under vinterhalvåret på torkvindar och i källare utifrån ritningar av konstruktörer som Sven Thorell, Arvid Rosengren och Gerhard Högborg.

När kanotsäsongen närmade sig hade man i bästa fall hunnit bli färdig med ett resultat som kanske inte satte några tävlingsrekord men dög alldeles utmärkt till helgutfärder.

På lördag eftermiddag, efter arbetsveckans slut, var det dags ge sig av mot någon favoritdestination med allt från kokkärl till dragspel i packningen. Där tillbringade man natten och hann sedan ägna söndagen åt bad och samvaro innan det var dags att vända hemåt.

I en artikel i FKI:s jubileumsskrift från 1910 ger Gerhard Högborg en detaljerad beskrivning av hur en långfärdskanot med hel bordläggning av trä, överspänd med segelduk, kan byggas.

Ett av de viktigaste tillbehören som omnämns i Högborgs text är ett vattentätt tält att spänna fast i masten för att kunna övernatta i själva kanoten, som drogs upp på land. Tältet syddes ihop av segelduk och impregnerades med till exempel paraffin. Impregneringen kunde utföras på olika sätt och vissa metoder fungerade uppenbarligen bättre än andra. I en dråplig beskrivning av tältandets vedermödor berättar C N Hanner i samma skrift om hur han får genomlida en natt med läckande tältduk.

Kanot- och campingliv i Stockholms skärgård kunde ha sina avigsidor, men det fanns även kanotister som utsatte sig för betydligt större strapatser. En uppmärksammad långfärd ägde rum hösten 1905 när Gustaf Nordin begav sig från Stockholm ända till Paris i sin lilla kanot Svea. Motivet till resan var bland annat att väcka uppmärksamhet för vegetarianism och en hälsosam livsföring.

Den våghalsige Nordin hamnade flera gånger i sjönöd men lyckades efter fyra månader komma fram till Paris. Där väckte han stor uppmärksamhet med sin kanot och blev hyllad för sin bragd av en stor folkmassa. Paris skulle sedan komma att bli Nordins hemstad. Han etablerade sig som sjukgymnast där och stannade kvar ända till sin bortgång 1961.

Nordins resa kan ses som ett extremt utlopp för tidstypiska idéströmningar där idealism, viljestyrka och karaktärsdanande fysiska prövningar var hörnstenar. Hans närkamp med elementen, ensam i en bräcklig farkost, för tankarna till passager i Strindbergs ”I havsbandet” med sina ekon av nietzscheanska övermänniskoideal. Nordin hade påverkats av Fichtes viljefilosofi och sägs ha citerat den tyske tänkaren när rimligheten i hans långresa ifrågasattes: ”Människan kan allt vad hon bör kunna; och om hon säger: ’Jag kan inte’, så vill hon inte”.

Att sätta ren viljekraft framför noggranna förberedelser var dock inte något som föll i god jord hos vissa svenska kanotister och Nordin fick utstå en del kritik för att ha dragit ett löjets skimmer över idrotten.

Även andra tidiga kanotister gjorde sig kända för långfärder som pressade gränserna. Herman Lantz tog sig till Sankt Petersburg i sin segelkanot och planerade en resa ända till Indien, men fick vända i Baku när första världskriget bröt ut 1914.

Det tidiga FKI:s sammansättning hade viss slagsida åt de högre samhällsklasserna, men en jämförelse mellan 1910 och 1925 års matriklar tyder på att inslaget av medlemmar i låglöneyrken ökade över tid.

Redan tidigt fanns ett kvinnligt inslag, även om detta tidvis ifrågasattes av föreningens styrelse. Föreningens lokal på Måsholmen vid Djurgårdsbrunnskanalens mynning var redan från början något av en ungdomsgård. De unga kvinnor som var aktiva inom FKI sågs som en källa till distraktion för sina jämnåriga manliga kamrater och föreskrifterna förbjöd dans i lokalen på kvällarna.

På många sätt kan sekelskiftets kanotism ses som en motpol till kulturen inom till exempel KSSS med sina dyra, stora segelbåtar och inhyrda gastar. Kanotisterna förkastade på ett nästan doktrinärt sätt bekvämlighet och stora åthävor. Istället var de intresserade av maximal upplevelse ur en minimal formfaktor.

Vid invigningen av FKI:s nya båthus på Måsholmen sommaren 1913 höll Karl Rudberg tal och konstaterade: "Här är ingen fattig, ingen rik, ingen olärd och ingen högfärdig av för mycket plugg på skolbänken, ingen hög och ingen ringa! Alla äro vi lika goda kamrater! Alla äro vi ’riddare av paddeln’, kanotister, som efter dagens eller åtminstone veckans arbete samlas till sommarkvällens eller vilodagens livgivande segling och paddling."

Kanotismens ungdomliga prägel innebar att många utövare med åren gick över till att segla större båtar. Även de som stannade kvar i kanotvärlden kunde ibland längta efter mer utrymme och en aning mer komfort.

I en av kanot av klass D, även kallad kanotkryssare, var det med lite god vilja möjligt för en mindre familj att få plats. Ett fint exempel på en D-kanot är Unda, byggd 1921 vid Källhagen på Djurgården för FKI-medlemmen Carl Silfversparre. Konstruktör var den ovan nämnde Gerhard Högborg, vars ritningssamling till stor del finns bevarad i Sjöhistoriskas arkiv.

Unda köptes 1935 av Arne och Elna Ekström, som vårdade sin kanot pietetsfullt i flera decennier och gärna gav sig ut på långfärder med sonen Göran. Efter ett långt liv i vattnet skänktes Unda till museet 1987 och är idag en av publikfavoriterna bland föremålen i museets fritidsbåtsamling.

De gamla kanotisterna hade säkert nickat gillande åt de senaste decenniernas renässans för kajakpaddling, som pekar på att längtan ut i skärgårdsnaturen är lika aktuell i vår tid som för över ett sekel sedan.

Text: Jonas Hedberg, intendent

Artikeln är hämtad ur boken Flytande fritid – ett sekel av svenskt båtliv (Stockholm: Sjöhistoriska museet, 2024)