Fyrar

Genom hela människans historia har det varit en konst att hitta rätt i förrädiska farvatten – åtminstone tills moderna navigationshjälpmedel blev tillgängliga. I äldre tider kunde öppna eldar på klippor eller på torn göra skillnaden mellan liv och död för sjöfarare. Längre fram har fyrar med allt mer sinnrika ljusanordningar spritt sitt sken över långa avstånd för att varna för undervattensklippor och sandbankar. Fyrplatserna var inte bara punkter på sjökort, utan också hem för många generationer människor vars liv präglades av isolering och utsatthet för naturens krafter. Här får vi veta mer om några av dem.

Fyrtornet på Faros. Gravyr av Robert von Spalart, ca 1810. Wellcome Collection | Public domain

Redan i antikens värld användes eldar för vägledning av sjöfarare i mörker. Det legendariska fyrtornet på Faros utanför Alexandria, som räknades till världens sju underverk, är det kanske mest kända exemplet på landmärken med brinnande eldar på plattformar.

I takt med att det romerska imperiet växte runt Medelhavet blev “eldtornen” allt fler och de spreds även norrut till Engelska kanalen. Under århundradena som följde efter Romarrikets fall slutade de användas och förföll, men när Europa återigen börjat stabiliseras under tidig medeltid började man anlägga nya fyrar.

Vägvisare i dimman

De äldsta fyrarna i Sverige hittar vi i de delar av landet som fram till mitten av 1600-talet låg under den danska kronan. Den första fyrbåken tändes vid Falsterbo under tidigt 1200-tal. Det skedde på befallning av den danske kungen Valdemar II efter att hansaköpmännen begärt åtgärder för säkrare sjöfart genom Öresund. Kullen, Nidingen och Kopu på Dagö utanför Estland är fler exempel på fyrar som genom erövringar hamnade på svenskt territorium.

Nidingens fyr i Halland på ett frimärke. Postmuseum

Till skillnad från sina senare motsvarigheter var de äldre fyrarna inte tända året om, utan i första hand på hösten då siktförhållandena var dåliga. Vintertid låg sjöfarten nere och då behövdes med andra ord ingen bemanning. Fantasikittlande historier om “falska” eldar tända av plundrare för att lura handelsfartyg på grund har florerat i litteraturens och folksägnernas värld. Hur vanligt förekommande detta var i verkligheten är omdiskuterat. Missgärningsbalken, som ingick i 1734 års lag, fastslog hur som helst: "Gör man falska eldar eller sätter upp andra tecken att därmed förleda sjöfarande till skeppsbrott, pliktas med trettiotvå par spö oaktat om skada sker eller ej."

Plundrare lurar fartyg på grund på ett kopparstick. Public Domain
En stiliserad vårdkase i vapnet för minsveparen HMS Nämdö (M67).

De kedjor av vårdkasar som fanns i Skandinavien från folkvandringstiden och framåt hade så att säga en omvänd funktion. De skulle varna befolkningen på land för invaderande fiender, som ju ofta kom över havet. Den sista gången som vårdkasesystemet användes i Sverige var 1854 under det pågående Krimkriget, då en brittisk flotteskader siktades utanför västkusten. Anfallsmålet var dock inte Sverige utan ryska befästningar på andra sidan Östersjön. På 24 timmar gick vårdkaseeldarna hela vägen från Vinga i Göteborgs skärgård till Stockholm, där man kunde konstatera att det rörde sig om ett falsklarm.

Säkrare sjöfart

Landsorts fyr. Gunnel Ilonen, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Även om sjöfarare i svenska farvatten åtminstone sedan medeltiden kunnat anlita lotsar med lokalkännedom om farleder och grund dröjde det till vasatiden innan den svenska kronan såg behovet av att markera segelleder. Det var då frågan om mer tillfälliga sjömärken som snabbt kunde tas bort om fiender närmade sig. Den första egentliga svenskbyggda fyren, på Landsort i Stockholms skärgård, uppfördes först år 1651 på privat initiativ. Den var från början en träbåk, som vid ombyggnader 1672 och 1687 blev till ett stentorn.

Landsort följdes av bland andra Korsö och Örskär, och under 1700-talet gjorde staten satsningar på ökad sjösäkerhet. Den stora utbyggnaden av fyrar skulle dock inte komma att ske förrän under 1800-talet då näringsfrihet och andra avregleringar gjorde att handelssjöfarten fick ett kraftigt uppsving. Vid sekelskiftet 1900 hade antalet bemannade fyrplatser växt till cirka 140 för att kunna täcka sjöfartens behov.

Det övergripande ansvaret för de svenska fyrarna låg från mitten av 1600-talet under Amiralitetskollegium – fyrväsendet var alltså underställt örlogsflottan. Längre fram under seklet, 1677, inrättades ett lots- och fyrverk under ledning av en lotsdirektör. Driften av fyrarna kunde bekostas på olika sätt. Kronan tog ut en så kallad båkavgift för att hålla fyrarna bemannade och finansiera nybyggen. ”Fyrpenningar” skulle betalas av fartyg som anlöpte vissa hamnar; avgiften varierade från plats till plats och kunde också bero på fartygets storlek. Fram till att samtliga svenska fyrar förstatligades på 1830-talet förekom det att driften lades ut på entreprenad på enskilda personer som fick rätt att ta ut avgifter av alla förbipasserande fartyg som inte ägdes av kronan. De danska och skånska fyrarna bekostades av den så kallade Öresundstullen, som från medeltiden och fram till 1857 måste betalas av alla fartyg som passerade genom sundet.

Utklippans fyrplats i Karlskrona skärgård på ett vykort från tidigt 1900-tal. Marinmuseum/SMTM | CC BY-SA

Olika fyrar för olika syften

Angöringsfyren på Kullen år 1953. Gunnar Lundh, Nordiska museets arkiv | CC BY-NC-ND

Det faktum att sjöfarten har olika behov återspeglas i fyrarna, som kan delas upp på fem olika huvudtyper. Angöringsfyrar eller kustfyrar har som uppgift att vägleda fartyg som närmar sig kusten eller seglar i större farleder utanför kusterna. Här är ljusets styrka och räckvidd viktigt: fyren placeras vanligen högt och själva byggnaden är oftast ett torn.

Ledfyrarnas uppgift är att vägleda sjöfarten i landnära vatten som skärgårdar, hamnar och kanaler. De är ljussvagare än angöringsfyrarna. En ledfyr kan vara sektorfyr, ensfyr eller en kombination av båda.

Hamnfyrar är till för att underlätta vid insegling i hamnar. Varningsfyrar varnar för till exempel grund, undervattenskablar och ledningar. Slutligen finns fiskefyrar vid fiskelägen för att vägleda hemvändande båtar.

Kungörelse om fyrbelysning från Sjöfartsverket. Sjöhistoriska museets arkiv | SM 20605

Fyrljus: från vedeldar till elektricitet

Ur de öppna ved- och koleldar som användes från första början utvecklade man efterhand anordningar i korgar och grytor. En vanlig variant på det temat var så kallade vippfyrar, som började användas under 1500-talet. De byggdes på en höjd för att skenet skulle synas vida kring. Träställningarna brann lätt ned, men var då lätta att bygga upp på nytt igen och därför kom vippfyren att användas under en lång period. Vippställningen kunde också ställas på ett murat stentorn för att minimera brandrisken. Under 1600-talet övergick man från ved till stenkol, och de sista kolfyrarna brann fortfarande in på 1850-talet.

Sjöhistoriska museets egen vippfyr. Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Modell av den öppna stenkolsfyren på Holmögadd, invigd 1782. Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Förslag till vippfyr på Anholt Knob, Danmark, 1701. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Teknikutvecklingen tog ett rejält språng då man började använda oljelampor täckta av glaslanterniner. Det blev också vanligt att sätta metallspeglar bakom lågan för att sprida ljuset över längre avstånd. Fortfarande var lågans ljusstyrka ofta otillräcklig och glaset sotade igen av rök. För att öka ljusstyrkan och få en klarare låga konstruerade schweizaren Aimé Argand år 1782 en ny typ av lampa som byggde på en brännare med luftkanaler. Argandlampan var upp till tio gånger ljusstarkare än de äldre varianterna och behövde inte ständig passning.

Under 1800-talet skedde en övergång från rovolja via fotogen till gaser som acetylen. Svenska Lotsverket såg stora möjligheter i den sistnämnda och man lät installera acetylenbelysning i Marstrands fyr år 1900. Vad som satte hinder i vägen för fortsatt användning var främst två problem: explosionsrisken i den komprimerade acetylengasen och den höga förbrukningen som gjorde den oekonomisk. Dessutom ansåg man på Lotsverket att det – för att undvika att olika fyrar förväxlades med varandra – krävdes en apparat som kunde ge fyrljuset en egen karaktär genom blinkljus.

AGA:s solventil, konstruerad av Gustaf Dalén. Sigvard Garnum, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
AGA:s klippljusapparat Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Instruktion för skötsel av automatiserade AGA-fyrar daterad 1912. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Alla dessa utmaningar löstes av ingenjören Gustaf Dalén, som arbetade för företaget AGA. Under hans ledning utvecklades en serie uppfinningar (t ex den s k Dalénblandaren, klippljusapparaten och den genialiska solventilen) som tillsammans utgjorde det så kallade AGA-systemet. För första gången var nu helautomatiserade fyrar som kunde klara sig utan översyn under långa perioder möjliga. År 1912 fick Dalén nobelpris i fysik för "självverkande regulatorer att i kombination med gasackumulatorer användas till belysning av fyrar och lysbojar". Efter sin död fick han inte mindre än två olika fyrar uppkallade efter sig.

Under första hälften av 1900-talet dominerades fyrljusmarknaden helt av acetylen- eller så kallade PVB-brännare i kombination med glödnät. Allt eftersom elnäten byggdes ut tog elektriciteten över fyrarna och drev på utvecklingen i riktning mot automatisering och avbemanning. De extremt ljusstarka Sealed Beam-lampor som introducerades i mitten av seklet har en effektiv ljusintensitet som egentligen är högre än vad fyrtekniken kräver. Tillsammans med nya elenergikällor som vindgeneratorer och solceller har de gjort att fyrarna idag kan drivas till betydligt lägre kostnader.

Modell av fyrtorn i Sjöhistoriska museets samlingar. Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Modell av Larsgrundets fyr i Sjöhistoriska museets samlingar. Karolina Kristensson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Modell av Rönnskärs fyr i Marinmuseums samlingar. Marinmuseum/SMTM | CC BY-SA

Snillrik optik

Det var inte bara själva ljuskällorna och bränslet som ständigt utvecklades. I minst lika hög takt förbättrades de linser och speglar som gjorde att ljuset riktades och spreds över större avstånd.

Redan på 1660-talet hade Johan Daniel Braun tillverkat gjutna stålspeglar som monterades i Landsorts fyr. Ett århundrade senare tillverkades de första stora paraboliska fyrreflektorerna i England, vilka följdes av flera konkurrerande franska lösningar.

I Sverige konstruerade Jonas Norberg (1711–1783) fyrar med roterande speglar som kunde drivas av urverk eller lodmekanismer. Genom Norbergs mekanism kunde fyrarna skiljas från varandra vilket blev önskvärt allteftersom deras antal ökade.

Linssystemet i Kullens fyr. Leveransfoto från Barbier & Renard, Paris år 1900. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain
Fyrlinsen på Holmögadd. Elis Hoffman, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Interiör från Kullens fyr, 1939. Gunnar Lundh, Nordiska museets arkiv | CC BY-NC-ND

Fyroptiken kom under 1820-talet att revolutioneras av fransmannen Fresnel. Han konstruerade bland annat de roterande lamellinser som var en förutsättning för det moderna fyrljuset.

Idag har man gått ifrån det tunga och dyra glaset som material i fyrlinser och använder istället akrylplast, som släpper igenom mer ljus och bryter ljuset bättre.

Kanoner och nautofoner

De gånger dimman helt enkelt var för tjock för att fyrljuset skulle kunna tränga sig igenom behövdes ljudsignaler. Nidingens fyr fick år 1766 en klockstapel vars klocka slog fyra slag varje halvtimme. Längre fram användes allt från mistsignalkanoner till olika typer av ångdrivna mistlurar, horn och sirener. Tyfonen och Nautofonen utvecklades båda på 1920-talet och alstrade ljud genom membran som sattes i svängning av tryckluft respektive elektromagneter.

Det stora problemet med ljudsignalerna var att dimman ofta gjorde det omöjligt att bestämma avstånd och riktning till ljudkällan. Dessutom var ljudnivån rena tortyren för fyrpersonalen som kunde behöva stå ut med signalerna flera dygn i sträck. När radiokommunikationen tog över minskade behovet av mistsignalering och idag är den borta på de flesta fyrar.

Handdriven tyfon från järnvägsfärjan "Malmö". Järnvägsmuseum/SMTM | CC BY-SA
Mistlur använd av Stockholms Ångslupsbolag, SÅA. Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Tyfonen på fyrskeppet Finngrundet. Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
FYRSKEPP Nr 30 RESERV; mistsignalkanon och ankare på fördäck Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Fyrskepp

Lennart Bergqvist, Marinmuseums arkiv | V17200

Ute till havs, där tekniken länge inte tillät att man byggde fasta fyrar, förankrade man istället fyrskepp. Fram tills att så kallades kassunfyrar ersatte dem var fyrskeppen hem åt besättningar på ett tiotal man som ofta arbetade under svåra förhållanden. Innan man fick tillgång till radio på 1920-talet var ofta den enda fasta kontakten med omvärlden en lotsångare som kom varannan vecka med proviant, bränsle och post.

Ett av de totalt 37 svenska fyrskepp som var i tjänst mellan 1831 och 1972 är nr 25 Finngrundet. Hon byggdes i Gävle 1903 och användes fram till 1969. Året därpå blev Finngrundet museifartyg och Sjöhistoriska museet tar med stolthet hand om denna pärla. Läs mer om fyrskeppet Finngrundet i en separat artikel här.

Ett samhälle i miniatyr

För att en fyr skulle fungera krävdes personal som tände, underhöll och släckte fyren. Fyrvaktaryrket gick ofta i arv i flera generationer och fyrplatserna utgjorde isolerade miniatyrsamhällen med bostäder, bagarstugor och tvättstugor.

Högst i rang stod fyrmästaren, som hade huvudansvaret för fyren. Därefter kom fyrvaktaren och sist fyrbiträdet. Arbetsgivaren Lotsverket ordnade tjänstebostäder där fyrpersonalen fick bo, ofta tillsammans med sin familj. Bostadshuset placerades oftast så att fyrmästaren kunde se om fyren var tänd. För att minska risken för att fyrvaktaren skulle somna under nattpasset delades arbetet upp i två eller tre skift.

Marianne Brus, som växte upp vid Understens fyr och sedan arbetade där fram till 1996, kan titulera sig Sveriges första kvinnliga fyrmästare och dessutom den sista svenska fyrmästaren överhuvudtaget. De tekniska landvinningarna gjorde från 1960-talet och framåt att behovet av ha personal på fyrplatserna minskade. Sveriges allra sista bemannade fyr var Holmögadd, som automatiserades fullt ut 2003. Det var slutet på en nästan 400 år lång epok av maritim kulturhistoria.

Jacka för fyrmästare använd av använd av fyrmästare Erik Ahlström på Rödkallen 1955–1963. Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA
Fyrmästare Jacobsson på Hållö ca 1940. Dan Samuelson, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Släkthistoria från en fyrplats

I Stockholms skärgårds östra utkant, precis innan öar och kobbar lämnar plats åt öppet hav, ligger Svenska Högarna. Ön har gamla anor som fiskeskär och 1793 anlades här en lotsplats. På den största ön, Storön, byggdes 1855 en fyrbåk som 1874 ersattes av en fyr ritad av Gustav von Heidenstam.

I Sjöhistoriska museets arkiv finns handlingar och fotografier från fyrvaktarsläkten Lind, som verkade på Svenska Högarna under många år. Genom några nedslag i kyrkoböckerna går det att följa familjen i flera led.

Fyrvaktare Karl Erik Lind tillsammans med barn och barnbarn på Svenska Högarna. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

De äldsta fotona föreställer fyrvaktaren Karl Erik Lind (1848–1917) med hustrun Katarina (1838–1910). De flyttade till Svenska Högarna 1881 och kom då från fyren Söderarm där Karl Erik varit fyrbiträde, och där även hans far varit verksam. Även Katarina var uppväxt i skärgården och kom från en gammal sjöfararsläkt. Karl Erik och Katarina gifte sig 1870 och fick tillsammans tre söner; Emanuel, Erik och Carl.

För år 1901 finns en dagbok från fyren bevarad. I den är det främst vädret som är noterat, men vissa anteckningar ger ändå en inblick i hur isolerad och väderberoende livsföringen var. De meteorologiska observationerna skulle göras var tredje timma och var underlag för land- och sjörapport. I dagboken finns även lampbyten noterade liksom anteckningar om besök och postgång.

Katarina gick bort 1910 och sju år senare dog Karl Erik genom ”drunkning av våda”. I begravningsboken finns anteckningen ”liket ej anträffat”.

Karl Erik och Katarina Lind. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain
Dagbok för Svenska Högarnas fyrplats för år 1901. Här skulle bl a meteorologiska observationer noteras. Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Svenska Högarnas fyr kom även att bli sonen Emanuels (1873–1948) arbetsplats i 40 år. Tidigt i livet var han sjöman. I hans dödsruna står att livet på ön var dramatiskt med ett ständigt pendlande mellan liv och död. Utöver fadern togs också tre morbröder av sjön. Strandade skepp och ilandflutna drunknade sjömän hörde till vanligheterna.

Emanuel Lind gifte sig 1907 med Elin (1871–1912) . Tillsammans fick de sonen Arne, som senare i livet också kom att arbeta som extra fyrbiträde både på Svenska Högarna och på Söderarm. Elin dog endast 41 år gammal, men Emanuel hade turen att möta kärleken på nytt och Olivia Vestman, hushållerskan på fyren, blev hans fru 1927. Tillsammans fick paret en stor familj som blev kvar på Svenska Högarna fram till slutet av 1930-talet.

Storön på Svenska Högarna. Fyrvaktarbostället fotograferat från fyrtornet. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain
Emanuel Lind och sonen Arne ca 1915. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo142891
Lotsförman Erik Lind, Dalarö. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Fo116496

Erik Anselm Lind (1877–1940) blev kronolots och lotsförman verksam på Dalarö. Han gifte sig 1904 med Sigrid Carolina Österberg (1880–1954). I arkivet finns bland annat hans antagningsbevis som lotslärling vid Svenska Högarna. Tillsammans fick de barnen Dagny (1907–1984) och Åke (1916–1999). Det var en släkting till Åke som donerade det här spännande materialet till Sjöhistoriska museet år 2000.

Barnen Lind på Svenska Högarna 1939. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain
Carl Lind med hustrun Edit vid Svenska Högarna ca 1910. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museets arkiv | Public domain

Carl Lind (1883–1956) blev folkskollärare. Han gifte sig 1909 med Edit (1883–1953) och tillsammans fick de tre söner. Efter Carl finns dikten ”Vårbrytning” bevarad i arkivet. Det är en skildring av naturens makt och människans litenhet, och att han var präglad av sin uppväxt vid en enslig fyr känns uppenbart.

Brödstyckets fyr

Sjömärke på landbacken. Sjöhistoriska museet/SMTM | SM 27742

Ledfyren Brödstycket har ett långt förflutet vid Sandhamnsleden i Stockholms norra skärgård. Den har lett sjötrafiken in och ut från det så kallade Oxdjupet och infarten till Stockholm.

Fyrplatsen anlades 1882. Själva fyrkuren är inte exakt daterad, men innehåller ett par plåtar som är stämplade 1890. Brödstyckets fyr moderniserades 1981 och fick då elektricitet från solceller och batteri. Den blinkar med FL 3-karaktär, vilket betyder att den ger en blixt var tredje sekund med rött, grönt och vitt sken.

Den gamla fyrkuren ersattes 1995 och skänktes då till Sjöhistoriska museet av Sjöfartsverket. Sedan dess står den utanför museibyggnaden som ett riktmärke för sjö- och landväga besökare. Där flankerar den museets vippfyr, som tänds vid högtidliga tillfällen.

Fyr i miniatyr

I Sjöhistoriska museets samlingar finns inte bara fyrar i full skala, utan även modeller. En fantastisk sådan visar fyrtornet vid Holmögadd som det såg ut mellan 1838 och 1854. Modellen är i skala 1:20 och kan öppnas och säras i fyra delar. Det går att se utrymmena inuti och även den fantastiska spiraltrappan.

Den allra första fyren på platsen var en vippfyr, som uppfördes 1760. Den brann ned 1779, ersattes tre år senare av en öppen kolfyr, och byggdes 1838 om till en täckt stenkolsfyr. Från 1854 och fram till idag har Holmögadd varit en spegelfyr.

Holmögadds fyrplats ligger på den sydligaste av Holmöarna mellan östra och norra Kvarken. Den var också Sveriges sista bemannade fyr då den sista fyrvaktartjänsten avvecklades 2003. Belysningen har följt 170 års teknikutveckling: från rovoljelampor via fotogen till gas och sedan vidare till elektriskt ljus.

Den nuvarande karaktären är FL(2) 10 sek 24,5 M. Lyshöjden är 21,4 m. Det betyder att den blinkar två gånger var tionde sekund. Fyrens ljus är 24,5 meter ovanför vattenytan och fyrens lysvidd är 21,4 distansminuter eller nautiska mil (alltså nästan 4 mil).

Holmögadds fyr i skala 1:20. Susanna Allesson-Nyberg, Sjöhistoriska museet/SMTM | ID 259.20

Externa länkar

Litteratur och vidare läsning

Text: Jonas Hedberg, Cecilia Marnetoft, Susanna Allesson-Nyberg, Melissa Rydquist

Share to