Snälltågslok, SJ 75 "Göta" (1866) | Rock Around the Clock

Det är en omvälvning utan like när Göta och de andra snälltågsloken från Beyer, Peacock & Co i Manchester forsar fram och bokstavligen flyttar tiden för en hänförd befolkning. Dagar har blivit till timmar och den gamla sanningen att klockan är tolv när solen står som högst på himlen fungerar inte längre med de snabba tågen. Tiden måste göras om.

Spinnrock kallas hon för, Göta, när hon otåligt spinner loss med sina stora drivhjul och den enda drivaxeln för att få tåget i rullning. Ångstötarna slår som trumslag mot åhörarens bröstkorg. Det är Rock & Roll långt innan begreppet är uppfunnet. Tidtabellen, Stockholm­–Göteborg på 11 timmar och 45 minuter, måste hållas. På grund av jordens rotation skiljer det 24 minuter i så kallad soltid mellan de båda städerna. Särskilda omräkningstabeller har tagits fram för de resande men det är krångligt att räkna om och ofta blir det fel. Det här är en tid när de flesta människors tidpassning styrs av vällingklockan på gården, vars ljudliga klang förkunnar att det är rast eller slut på arbetsdagen. Det fåtal som överhuvudtaget rest någon längre sträcka har varit vana vid byten av färdmedel och övernattningar. Att räkna minuter är något helt nytt även för dem. Till sist måste en för nationen enhetlig normaltid införas.

Det sker den 1 januari 1879, ett år innan "Greenwich Mean Time" blir lagstadgad i Storbritannien. Det betyder att när solen står som högst mitt emellan Stockholm och Göteborg, då är klockan tolv i hela landet.

Göta är konstruerad för en hastighet av 90 km i timmen. Den dåliga banstandarden tillåter dessvärre inte högre fart än 50 så det är en relativ och inhemsk fartrevolution, något som den brittiska författaren Margaret Howitt konstaterar under sin resa till Fredrika Bremer (1865): "Hela färden påminde om en omnibuss­resa i stor skala, så sävlig var farten, så olik den ilande snabbheten i England. Här tillkännagavs vid varje station hur länge man skulle stanna och genast steg de goda människorna ut och började öva sig i att promenera."

Banorna förbättras och Göta får så småningom sträcka ut i högre hastigheter. Loktypen är för klen för 1890-talets boggivagnar och tiden på huvudlinjerna är då över. Hon används för mindre persontåg fram till 1905 då hon som ett av de lok som förändrat tiden sparas för ett blivande järnvägsmuseum. Göta får en ny skorsten och sin namnskylt åter i samband med att en lok- och vagnhall öppnas i Tomteboda, norr om Stockholm, men annars är hon en ovanligt välbevarad dam som faktiskt än i dag kan hålla konsert på spåret.

Text: Robert Sjöö

• Sjöö, Robert: Järnvägsmuseets stjärnor: små berättelser om våra lok och vagnar (Gävle: Järnvägsmuseet, 2018)
  
• Welin, Gustaf (red): Statens Järnvägar 1856–1906, del 1–4. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning. (Stockholm, 1906)

Järnvägshistoria | Lok | Ånglok