I mitten av 1950-talet råder amerikafeber i Sverige. Ungdomen suktar efter stora amerikanska bilar med massor av krom och hästkrafter under motorhuven som man får se på bio och i reklam.
Även om det i folkhemmet är Volvo och SAAB som har börjat nå medborgarna så är de inget mot en stor Chevrolet, Buick eller Cadillac från General Motors (GM). Vad finns då inte under huven på ett motorlok från världens största företag?
GM knackar på
Efter att förstatligandet av de flesta privatjärnvägarna är genomfört i början av 1950-talet står det klart att det under överskådlig tid kommer att finnas kvar en hel del oelektrifierade linjer. De ånglok som SJ tar över är gamla, udda och uttjänta. Samtidigt vill amerikanska General Motors in på den europeiska marknaden.
För ändamålet byggs ett dieselelektriskt demonstrationslok. Det tillverkas faktiskt på GM:s dotterbolag Electro-Motive Division i Kanada, så i sanningens namn är loket en nordamerikanare.
Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain
Seved Walther, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain
Fotograf okänd, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain
Europaturné
GM-loket turnerar runt i flera länder i Europa. I Sverige, som redan verkar vara Europas mest USA-influerade land, får amerikanarna napp. SJ köper loket och bestämmer sig för att licensbygga en serie dieselelektriska linjelok. Loket T42 från GM blir det enda med typbeteckningen T42 och tjänstgör hela sin drifttid i övre Norrland. Sikten, vid sidan om den långa motorhuven, är dålig men eftersom loket kan köras i par med andra får det ofta gå som andralok i tunga godståg och gör ändå stor nytta.
Loket tas ur trafik 1983 och köps av den norska museiföreningen GM-gruppen som använder det i utfärdståg. 2007 erbjuds det järnvägsmuseet som likt SJ inte heller kan stå emot.
Mer om loket på DigitaltMuseum
Litteratur och vidare läsning
- Sjöö, Robert: Järnvägsmuseets stjärnor: små berättelser om våra lok och vagnar (Gävle: Järnvägsmuseet, 2018)
Text: Robert Sjöö
