Hansakatastrofen

På morgonen den 24 november 1944 stod många på kajen i Visby och väntade på Nynäshamnsbåten. Trotjänaren S/S Hansa beräknades anlända vid halv åtta, men den här morgonen var hon försenad. Att ett fartyg kom sent var inget ovanligt och hårt väder eller maskinproblem kunde lätt få tidtabellen att fallera. Hansa hade förstås radio ombord och hade något gått fel borde besättningen hört av sig till rederiet i Visby. Men inget hördes och ingen svarade på anrop.

Passagerarfartyget Hansa byggdes vid William Lindbergs Mekaniska Verkstad i Stockholm för att trafikera linjen Nynäshamn–Visby. Hon var drygt 40 meter lång och hade 64 hyttplatser. Maskineriet var en ångmaskin på 700 hästkrafter. Fartyget levererades den 16 september 1899 till Ångfartygs AB Gotland och var med sina smäckra linjer och eleganta överbyggnad av mahogny en välkänd syn för gotlandsresenärer under mer än fyra årtionden.

1944 hade Hansa hunnit bli gammalmodig och den påkostade inredningen var en smula bedagad. I hårt väder var resan sällan komfortabel för passagerarna på fartyget, som knappt var större än en skärgårdsångare.

Andra världskriget började lida mot sitt slut och den tyska krigsmakten retirerade på alla fronter. Det innebar dock inte på något sätt att läget i södra Östersjön var lugnt. Strömmen av baltiska flyktingar som desperat försökte undkomma Röda armén gick i första hand mot Gotland. Därifrån transporterades de vidare till svenska fastlandet, bland annat ombord på Hansa. Detta var en nagel i ögat på Sovjetunionen, vars marina stridskrafter nu kunde ta sig västerut ur Finska viken i större antal efter att tidigare under kriget ha hindrats av minbälten.

Situationen upplevdes som olustig och hotfull av sjömännen på Gotlandsbolagets fartyg, och rederiet såg sig tvingat att upphöra med de riskabla flyktingtransporterna. Ändå var besättningsmedlemmarna på Hansa medvetna om att faran knappast var över.

Den 23 november 23.30 avgick Hansa från Nynäshamn på vad som skulle bli hennes sista resa. Efter flera dagars oväder skulle vindarna under natten avta, men än gick hög sjö och vattnet vräkte upp över backen redan på väg mot Landsort. Klockan 02:24 möttes Hansa och ett annat av Gotlandsbolagets fartyg, Drotten, och utbytte som vanligt en hälsning genom tre klipp med morselamporna.

När Hansa fortfarande inte hade siktats i Visby en bit in på förmiddagen sändes passagerarflygplanet Örnen ut för att följa den kurs som fartyget borde hållit efter sin avgång från Nynäshamn. Strax efter klockan 12 fick flygbesättningen syn på en räddningsflotte med två personer och en stor mängd vrakdelar. Fartyg dirigerades till platsen, däribland minsveparen Landsort som kunde rädda andre styrman Arne Thuresson och passageraren Arne Mohlin. Inga ytterligare överlevande kunde hittas i det iskalla vattnet, däremot bärgades en hel del vrakgods som fördes iland.

När katastrofen bekräftats blev sorgen stor både på Gotland och i övriga landet. 84 personer hade omkommit; 62 passagerare och 22 besättningsmän.

Ganska omgående förstod man att Hansa sjunkit mycket fort. Arne Thuresson hade legat och sovit i radiohytten omedelbart bakom styrhytten och vaknat av att han plötsligt låg i vattnet. Arne Mohlin, som hade en hytt längre ner i fartyget, hade vaknat och märkt att fartyget låg helt stilla och tyst. Han gick upp på akterdäcket och hann kasta sig ut från relingen då fartyget plötsligt sjönk. Efter att kraftigt nedkylda ha kämpat i vattnet lyckades Mohlin och Thuresson få tag på en livflotte. Båda berättade att de från flotten haft kontakt med ytterligare en person men att denne försvunnit i vågorna och nattmörkret.

En kommission tillsattes snabbt för att utreda Hansas undergång. Bärgade föremål togs om hand av kriminalpolisen och samlades i ett skyddsrum under Engelbrektskyrkan i Stockholm. Efter att ha studerat stålsplitter som borrat sig fast i vrakdelar slog man fast att Hansa sänkts av en torped avfyrad av ett främmande örlogsfartyg och att explosionen ägt rum i förskeppet. I december 1944 flöt en bit av styrhyttsväggen iland i Stockholms skärgård. På väggen satt Hansas skeppsur som stannat på 05.57 vilket verkade stämma med Thuressons och Mohlins berättelse. Det har därefter antagits vara den tidpunkt då fartyget sänktes.

Sovjetiska ubåtar hade tidigare under kriget härjat på svenskt vatten för att störa allt som kunde misstänkas vara transporter till Tyskland. Ett antal handelsfartyg angreps, bland andra S/S Ada Gorthon som torpederades utanför Öland sommaren 1942 med 14 dödsoffer som följd. I perioder hade marinen konvojerat gotlandstrafiken, men på Hansas sista resa fanns närmaste svenska örlogsfartyg för långt bort för att kunna avskräcka.

Varken Sovjetunionen, Tyskland eller någon annan främmande makt ville kännas vid sänkningen av ett civilt passagerarfartyg långt inne på ett neutralt lands territorialvatten. Trots mycket spekulerande förblev det i nästan 50 år höljt i dunkel vem som legat bakom attacken. Kring 1990 blev arkivhandlingar i Moskva tillgängliga som visade att det var den sovjetiska ubåten L-21, under befäl av kapten Sergej Mogilevskij, som torpederat Hansa på väg tillbaka från ett misslyckat uppdrag utanför den polska kusten. Hansa hade tydlig nationalitetsmärkning på skrovsidorna, som dessutom var upplysta av strålkastare. Mogilevskij hade trots det inga betänkligheter mot att beordra eld med tre torpeder efter ha följt Hansa under ett par timmar.

Olika teorier har förts fram om vad som skulle varit motivet till ett sådant grovt och meningslöst övergrepp. Ville man från sovjetiskt håll avskräcka svenskarna från att hjälpa baltiska flyktingar till fastlandet? Tog man Hansa för ett handels- eller trupptransportfartyg på väg till Tyskland? Eller ville kapten Mogilevskij bara kunna visa upp vilken sorts resultat som helst vid återkomsten till den sovjetiska ubåtsbasen utanför Åbo?

Även kring den svenska marinens agerande har frågetecken uppstått. Varför hade man inte gett Hansa bättre skydd när man visste att sovjetiska ubåtar opererat i farvattnen utanför Gotland tidigare under året? Och var befann sig egentligen den svenska så kallade hjälpkryssare som hållit ungefär samma kurs, men vars besättning menade att man inte sett något avvikande?

Antagligen får dessa frågor aldrig något svar. Oavsett det kvarstår faktum att sänkningen innebar en tragedi för många svenska familjer. Av de omkomna var många hemmahörande på Gotland men också många värnpliktiga och militärer som på grund av kriget, i likhet med Arne Mohlin, tjänstgjorde på ön.

Till de vanliga passagerare som haft ärenden på fastlandet hörde Ester Carlsson med 6-åriga dottern Britt, som hade varit och hälsat på fadern som jobbade i Bromma. De skulle rest hem någon dag tidigare men hård blåst ställde in avgången. Bland det som bärgades på förlisningsplatsen fanns en barnmössa och en barnpäls av getskinn. Besättningsmannen Ernst Westberg från Visby, som var eldare i pannrummet, efterlämnade maka och åtta barn.

För många vars familjemedlemmar aldrig kom fram till hamnen den blåsiga novembermorgonen 1944 blev tillvaron svår inte bara känslomässigt utan även rent materiellt. Ännu 75 år senare lever det smärtsamma minnet av Hansas sista resa kvar hos många på ön.

Vraket efter Hansa återfanns 1988 på 100 meters djup cirka tjugo sjömil norr om Visby. Fartyget är mycket välbevarat förutom förskeppet som är bortsprängt och vilar en bit ifrån övriga fartyget. Livbojar och livbåtar sitter kvar på sina platser och visar hur snabbt förlisningen gick. Hansas skeppsur går att se i Sjöhistoriska museets utställning Shipping & Shopping, liksom en livboj som lånats in från Roslagsmuseet i Norrtälje.

Text: Hans-Lennart Ohlsson, Jonas Hedberg, Susanna Allesson-Nyberg

• Bengtsson, Roger/von Zweigbergk, Jurgen: Den torpederade gotlandsbåten Hansa: människor, minnen, mysterier (Höganäs: Wiken, 1992)
  
• Andersson, Karl Gustav: Hansakatastrofen: en dokumentär skildring av den största olyckan i svensk sjöfarts historia och dess följdverkningar (Visby: Gotlands Allehanda, 1977)
  
• Axwik, Axel/Lundgren, Sven/Svenson, Jerker (red): Svenskt sjöfolk i krig och fred (Göteborg: Antiqua, 1950–51)
  
• Thorén, Ragnar: Ryska ubåtskriget i Östersjön 1941–1945 (Stockholm: Probus, 1992)
• Justitiekanslerämbetets utredning rörande ångfartyget "Hansas" undergång (Stockholm, 1945)